hette min gudmor. Hon föddes år 1930 i Viborg, i Karelen.Under andra världskriget evakuerades hon och hennes föräldrar till Finland. Familjen kom till Karleby i Österbotten. De var ortodoxa från början, men gick över till den lutherska kyrkan. Sinikka berättade för mig att det var svårt att hitta en fungerande ortodox församling i Österbotten. De som evakuerades hamnade i olika delar av Finland och i Sverige vilket gjorde att de ortodoxa splittrades. Därför bytte familjen till den lutherska kyrkan.
Journalisten Elina Karjalainen har intervjuat i sin bok Paavali, legend redan under sin livstid ärkebiskop Paavali (1914-1988). Han var ärkebiskop under åren 1960-1987 i Finland. Ärkebiskop Paavali berättar också om de ortodoxa som var splittrade i olika delar av landet och trycket de kände från omgivningen som såg misstänksamt på den i deras ögon främmande tro, rysstron talades det om i Finland ibland. Ärkebiskop Paavali säger att på sina håll delade den lutherska kyrkan ut till unga par som var på väg att gifta sig blanketter där de lovade döpa sina barn enligt den lutherska tron.
Jag frågade Sinikka en gång om hon inte var bitter över att hon och familjen fick lämna sin hemtrakt i all hast, inte av fri vilja utan för att någon annan hade bestämt det. Att börja om, lämna det bekanta. Bitter, nej, det hände för länge sedan svarade hon. I början var det svårt i Karleby, människor och deras sätt att umgås var annorlunda än vad vi var vana vid, men det ordnade ju upp sig och jag har fått ett gott liv här. Det är nu jag lever. Så svarade hon. Hon tog vara på nuet, såg dessutom det positiva i det, alltid. När hennes man gick bort frågade jag Sinikka hur hon hanterade sorgen. Ja, jag undrade det också i början, men sedan tänkte jag att nu börjar mitt tredje liv. Tredje liv? Ja, svarade hon, först bodde jag med mina föräldrar och hade ett bra liv med dem. Sedan träffade jag Lauri och hade ett bra liv med honom också. Nu är jag här och nu och nu har jag i uppgift att se det goda i detta liv. Jag saknar naturligtvis Lauri, men man lär sig att leva med saknaden när den beror på goda minnen.
Sinikka såg på sina medmänniskor med generositet och stor förståelse. Framför allt såg hon det goda i varje person. Hur kommer det sig att du alltid kommer ihåg att se det goda. Ja du förstår, sade hon, jag har fått så mycket kärlek och det har gjort att jag alltid har känt mig trygg. Jag tror att alla behöver uppleva det jag har fått uppleva. Jag har möjlighet att dela med mig och gör det gärna. När någon nätstående gick bort, frågade Sinikka mig: allt är väl förlåtet? Förra sommaren talade hon med mig om vikten att inte döma andra. Vi talade om krigsåren då människor gjorde val som kanske inte alltid var genomtänkta. Det är viktigt att tänka på vad omständigheterna gör med människor, vilket kaos kriget skapade i landet, vilka förluster många fick uppleva. Vi kan inte ta oss friheten att döma andra utan sök förståelse i stället.
Sinikkas sätt att se på världen väckte förundran. Hon var medveten om det och en gång sade hon: Det är många som tycker att jag är naiv, rent av dum som pratar om det goda, tror på det. Mitt sätt att vara har ingenting med dumhet att göra. Jag har tänkt noga på detta, jag har studerat människor och deras sätt att hantera livet. Jag kan inte bestämma vad som kommer i min väg i livet. Jag kan dock välja hur jag förhåller mig till det som jag får uppleva. Livet är en gåva och jag har valt att se det goda i den gåvan och står för den. Andra får göra sina egna val, dem tar jag inte ställning till.
Sinikka höll minnet av de döda levande genom att berätta minnen, nämna dem i samtalen. Det var både människor och djur, alla hade plats i våra diskussioner. Efter min gudfars bortgång kom hon ihåg att säga varje år vi träffades: så Lauri uppskattade era diskussioner, som han väntade dig på besök. Jag minns att jag tänkte ofta om han överhuvudtaget hade lämnat oss annat än bara fysiskt.
Och skiljas, det gjorde vi alltid med leende på läpparna och värmande ord. Det var viktigt. Det är viktigt. Det vet jag idag. Förra året var jag på besök i Finland. Sista kvällen där firade vi min dotter som hade tagit studenten. Min bror hade inte haft möjlighet att komma till Sverige. Därför ordnade han och hans fru en fest åt henne när vi kom till Finland. Det var en vacker dag med sol och sommarvärme i luften, trevlig samvaro. Nästa dag skulle jag tillbaka till Sverige. När vi skulle ta avsked av varandra Sinikka och jag sade hon till mig: ge mig din hand. Vi får hålla varandra i hand Vi vet ju inte när och var vi träffas nästa gång. Då är det bra att ha varandras värme som minne så länge.
Det är ingen fara så länge man minns och när minnena är ljusa. Åter Sinikkas tanke. Det är de. Det finns dessutom gott om dem. Vi fick ju många år på oss att samla på dem, min gudmor och jag. Ju mer jag tänker på henne och det hon har lärt mig och pratat med mig om ju mer undrar jag om hon någonsin lämnade den ortodoxa tron, utom på pappret. Hon levde den i vardagen och blev så min förebild. Dessutom delade hon generöst med sig av sina tankar till mig i våra samtal. Som en gudmor ska jag göra.
Ollos iäti muistettu!
Källa: Elina Karjalainen. Arkkipiispa Paavali. Legenda jo eläessään. WSOY.1973
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar