Ikonmåleri.

Ordet ikon är grekiska och betyder "figur", "bild", "likhet". Ikonerna har alltså en framträdande roll inom den ortodoxa kyrkan. De har naturligtvis en teologisk funktion, de är dock viktiga även av andra skäl. De har också en etisk, skyddande, terapeutisk och undergörande funktion. Inom ikonteologin litar man på människans förmåga att tolka och framställa bilder av bestämda, igenkännbara personer. En ikonmålare följer regler som ger vid handen hur en bild ska framställas. Till sin hjälp har ikonografen framför allt den tradition som hans/hennes lärare förmedlat, men även förlagor och tidigare framställda ikoner. På den färdigmålade ikonen skriver man namnet på den heliga personen den framställer. Sedan invigs den i kyrkan för sin uppgift.
Bibeln är den viktigaste källan för motiven inom ikonmåleriet och man strävar efter att skriften och bilden ska förmedla samma budskap. En ikonograf använder sig också av apokryfer, texter av kyrkofäderna och helgonbiografier i sitt arbete. Ikonografin har en ganska självständig roll i den heliga traditionen. Målaren gör samma sak som evangelisten och måleriet är levande skrift. På samma sätt som teologerna förvaltar Ordet, förvaltar ikonograferna den heliga bilden. Ibland kallar man också Evangeliet "en ikon av papper och bläck av Guds Ord".

Solen sken klart när jag kom till Malmö på eftermiddagen på fredag. Det var varmt i luften. Våren kändes alldeles tydligt. Jag skulle till min kurs i ikonmåleri. Jag tänkte på min bild som låg där på hyllan och väntade på mig. Idag skulle jag börja måla den. På vägen skulle jag köpa en färg till, neapalgul som behövs för ansiktet. Jag tänkte på varför jag väntat så länge med att måla ikoner. Mitt bristande tålamod. Det är så mycket detaljer och jag har känt försiktighet inför att måla ansiktet och händer. Så jag har väntat. Nu är det en bild som väntar på mig och ska bli målad. Jag promenerar från målaraffären till kurslokalen och märker att jag blir glad av solskenet. Tänker förväntansfullt på att våren kanske är på väg. Ännu mera förväntansfull är jag inför bilden som väntar. De andra har redan kommit när jag kliver in från solskenet. Jag tar fram min bild, plockar upp från väskan paletten, färgerna, penslarna, lösningsmedlet och sätter mig. Färgen jag köpt var inte bra tycker läraren. Ok, då blandar vi säger han. På paletten klickar man gult, rött, brunt, vitt. Sedan blandas det, blandas och blandas tills resultatet är en bra ansiktsfärg. Det är ansiktet jag ska måla. Tills det är färdigt. Det ska bli klart idag. Ojdå, säger mitt tålamod. Jag sätter igång. Jag målar och målar, skuggar och målar och skuggar. Ytan ska vara jämn. Jag skuggar och målar, målar och skuggar. Vad är det med ögonen, hur ska jag göra med munnen. Marjatta som är född och uppvuxen i samma stad sitter bredvid och är nybörjare även hon. Hon har uppmuntrande ord: Det är därför vi går här, för att lära oss, tänk det är fem timmar vi har målat, hur ska vi kunna det ännu. Och jag målar och skuggar igen. Men förstår inte hur jag ska göra med munnen. Läraren hjälper mig och jag tittar på när han målar och vet hur han ska göra: Självförtroendet får sig en knäck ända tills jag kommer ihåg att jag är nybörjare och han läraren. Emellanåt känns det att det här kräver tålamod, mycket tålamod. Jag ska lära mig detta, jag ska inte ge upp. Inte en tanke har jag att jag ska ge upp detta måleri. Jag märker att jag gillar det, det är viktigt och betydelsefullt. Det är det. Jag är nöjd även om jag förstår att jag får ta det lugnt, lära mig steg för steg, färgklick för färgklick, penseldrag för penseldrag. Två timmar och trettio minuter går fort när man fyller tiden med mening. Jag blir lite besviken när tiden är över. Jag tittar med vördnad på min bild. Ansiktet är klart. Jag ställer bilden på hyllan där den får stå och vänta en vecka på nästa penseldrag. Jag packar ihop verktygen och går ut i solen igen. En vecka går fort.





Källa: Christina Schöldstein. Guld och Azur. En introduktion till ikonografin. Artos. 2004