För några dagar sedan hörde jag en kör öva på denna sång i Lunds domkyrka. Det var en solig dag och dörrarna till kyrkan stod vidöppna. Sången hördes tydligt ut då jag passerade. Det var barnröster som sjöng, de repeterade väl inför skolavslutningen. Jag stannade till och lyssnade. Sången gjorde ont i mig.Riktigt ont. Jag tänkte på min gudmor som älskade sommaren. Framför allt uppskattade hon alla blommorna och de olika dofterna och färgerna som sommaren visar upp. Min gudmor var en stor naturvän. När jag ojade över maskrosorna och nässlorna i min trädgård sade hon: men använd maskrosbladen till sallad och gör soppa av nässlorna. Allting har sin plats i naturen. En del växter är där för att beundras, andra är nyttiga. Alla får plats.
Min gudfar och gudmor hade en stuga på landet i många år. Det var ett litet rött hus med en äng utanför. Där hade min gudmor en egen blomsteräng med alla möjliga vilda blommor. Det var gula blommor, det var blåa blommor, rosa och mörkröda blommor, lila blommor. Det var höga blommor, det var kortväxta blommor. Det var stora präktiga exemplar av någon sort och det fanns de som var mera anspråkslösa. Hittade min gudmor någon ny vild blomma någonstans tog hon den med sig till sitt lantställe och planterade den där. Det var en vacker blomsteräng och på somrarna brukade vi beundra den. På min gudmors blomsteräng fick de vilda blommorna växa i den takt de ville och bre ut sig bäst de ville. Det var den vackraste rabatten jag någonsin sett. Ogräs, säger de flesta andra, sade jag till min gudmor en gång. Ja, jag vet. Jag förstår inte det. Det är Guds egna skapelser och har sin egen plats i naturen. Till slut försvinner ju alla de vilda blommorna om vi bara betraktar dem som ogräs. Och så satt vi där vid den vackra blomsterängen. Även fjärilarna uppskattade de många blommorna. Vi såg många, många vackra fjärilar vilket min gudmor var mycket lycklig över. Välkomna gäster, tänk att de uppskattar mina blommor lika mycket som jag gör. Så kom sommaren då min gudmor kom till sitt lantställe igen. Min gudfar hade dött hösten innan och nu skulle min gudmor tillbringa sommaren där första gången utan honom. En bonde som bor i närheten hade velat visa sin omtanke om henne och den förändrade situationen och varit där och klippt gräset. Borta var också blomsterängen. Den hade han också klippt bort. Jag frågade min gudmor om hon inte blev arg över att de vackra blommorna var borta. Hon svarade: Först blev jag ledsen och besviken. Men arg, nej, snarare rörd. Jag vet att bonden är en vänlig man och ville visa sin omtanke om mig. Inte kan jag bli arg över att någon vill hjälpa mig. Nu får jag en ny uppgift: få ängen att blomstra igen. Så satt jag där och lyssnade på barnen och hörde hur de började om: den blomstertid nu kommer. Jag tänkte på blomsterängen som inte finns kvar. Huset som nu är sålt. Jag tänkte på alla somrar då jag åkt till Finland och min gudmor har varje gång hälsat mig välkommen genom att säga: Oj, än en gång får vi träffas. Som jag har väntat. Låt mig få krama om dig! Jag tänkte på denna sommar som är den första sommaren då vi inte har möjlighet att prata med varandra, diskutera, undra, njuta av tillvaron tillsammans. Jag tänkte på den verklighet som är nu och som betyder att vi inte kommer att träffas i detta liv mera. Fast vi båda önskade det. Väntade på denna sommar. Att vi skulle få träffas än en gång även om en allvarlig sjukdom hade kommit in i bilden.
Min gudmor blev sjuk i höstas. Först ville hon inte att jag skulle få veta om hennes sjukdom som var allvarlig. För mig var situationen ny. Min gudmor som alltid varit pigg och glad verkade plötsligt trött, men hade hoppet kvar: bara det blir ljusare så får jag krafter. Ja, sade jag, vi ses på sommaren. Jag kommer direkt när semestern börjar. Och jag hoppades att jag skulle få se henne. Att hon skulle få krafter. Jag bad för henne varje dag. Så i slutet av april kom samtalet med nyheten om att min gudmor hade somnat in, lugnt och stilla en måndag morgon. Nu satt jag här i den annalkande sommaren och tänkte på att jag hade undrat hur livet skulle kännas när hon inte var med mig i detta liv. Nu vet jag. Det är mycket saknad, det är mycket minnen. Framför allt är det ljusa minnen som tanken på henne väcker. Det känns dock inte tomt, jag har fått så mycket kloka tankar, mycket visdom och mycket kärlek under de åren jag har fått ha henne här att hon omöjligen kan lämna ett tomrum efter sig. Trots ett geografiskt avstånd har hon alltid känts nära. Jag saknar henne ofantligt mycket. Jag satt där vid kyrkan och tänkte på vårt sista samtal. Då sade hon till mig att alla har alltid undrat varför hon aldrig klagar. Jag prövade faktiskt det någon gång i min ungdom, sade hon, men märkte att det inte hjälpte mycket. Mitt liv har inte alltid varit lätt och även jag har haft svårigheter. Men jag har tänkt att allting kommer från Gud. Att allt Gud ger mig är till mitt eget bästa. Jag har visst undrat varför jag drabbats av svårigheter, men när livet åter blivit lättare och saker och ting ordnat sig har jag tänkt att Gud är verkligen god, det här var igen till mitt eget bästa. Jag har fått så mycket i mitt liv, både goda saker och svårigheter, jag är tacksam. Gud har alltid tagit hand om mig på bästa möjliga sätt. Så sade hon, min kloka gudmor i vårt sista samtal.
Så ringde min brors fru från Finland. Min bror och hon har en liten sommarstuga i skärgården. Den ägdes en gång av min gudmor och gudfar. Min bror fick överta den när de hittade det röda huset som blev deras nya sommarställe. En gång för många, många år sedan tog min gudmor med sig från södra Finland vitsippor som hon planterade vid stugan i skärgården. Nu berättade min brors fru att det aldrig har varit så mycket vitsippor som i år. Det är massvis med vitsippor. De blommar för Sinikkas ära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar