har blivit betydelsefull i mitt liv. Söker mig ofta till hans hemsida där man kan läsa hans tal. Jag blev bekant med Anthony Bloom när jag läste hans bok om bönen och hur man ska lära sig att be. Boken väckte många tankar kring bönen. Jag minns att jag tänkte att jag har blandat ihop bönen med att beställa saker. Hur ofta har jag inte bett om det jag ansett jag har rätt att få för att vara nöjd. Sedan har jag varit besviken när det inte blivit som jag hade tänkt. Bönen är så mycket mer, det är att leva hela tiden i bönen, i gemenskap med Gud. Att möta Gud. Tanken var förbryllande och jag förundrades över den. Har inte slutat med den förundran. Den här gången beställde jag från biblioteket två av hans böcker. Texter i urval och Resa till verkligheten. Det är två till storleken små böcker, tunna är de också. Jag läser dem snabbt tänker jag. Ett par resor till Malmö, så är de klara och jag har fått ny kunskap. Det var min tanke. Det blir dock ingen snabb resa med Bloom den här gången heller. Det visar sig att varje rad i de här till synes anspråkslösa böckerna innehåller tankar som tvingar mig att stanna till, tänka efter, begrunda. Anthony Bloom ger själv rådet att välja ut en text, meditera över den timme efter timme, dag efter dag till vi har uttömt all vår förmåga, intellektuell såväl som emotionell. Vi ska vända och vrida texterna så att vi blir helt förtrogna med dem och under denna process kommer vi att genomgå en förvandling. Nåväl, igår läste jag en mening med innebörden att om man tror att saker och ting bara händer av en slump så är det inte att tro på Gud. Anthony Bloom skriver också att varje möte är ett möte i Gud och inför hans ansikte. "Vi är sända till alla vi möter på vår väg- antingen för att ge eller för att ta emot- ibland utan att vi ens är medvetna om det." Jag tänkte på det när jag satt på tåget på väg till Malmö. Morgonen hade varit en positiv upplevelse. Jag har sökt arbete och varit orolig över att behöva vänta. Nu hade jag fått många positiva besked, pratat med trevliga, varma människor. Jag fick ta emot hjälp av människor som vill se det positiva hos mig. Då är det ju lätt att tänka på att vi är sända till de här människorna. Jag var på väg igen till min målning. Det är en trevlig stund, sitta och måla. Jag märker att jag ofta pratar med min målning, tänker på egenskaper personen på ikonen har: ödmjukhet, lyhördhet, mod, trofasthet. Framför allt de orden: ske din vilja. Det tänker jag ofta på. De orden följer mig troget. Det är en så stor tanke. Det är snälla människor som jag möter på kursen, verkligen behagliga att dela dessa stunder med. Det är lugnt och tryggt i salen när vi målar. Vid den tanken är det helt i sin ordning att ta emot budskapet att vi är sända till alla vi möter. Men när mötet kräver mer, blir en utmaning, där min värld utmanas, min personlighet. Jag tänker på mötet min vän fick vara med om, ord om hennes personlighet, sätt att sköta sitt arbete. Eller där, i den trygga salen, i vänligheten, när de för mig heliga personerna förvandlas till vackra personer. Alla respekterar ikonen och ingen vill såra människor som ber framför dem. Och ändå blir det denna konflikt. Jag målar på kläderna, blandar färgerna och lyckas få fram färgen som jag hade veckan innan. Läraren hjälper mig med skuggorna. Kvinnan bredvid målar också kläder, vill ha skarpa färger. Vi diskuterar dem. Läraren säger att vi nästa vecka ska ge besked på om vi fortsätter på kursen till hösten. Vad ska jag svara? Jag vill gärna måla ikoner. Det blir dock en känsla av osäkerhet inom mig, när jag tänker på att här är ikonerna tagna ur det sammanhang där de hör hemma. Jag tittar på kvinnan som själv har skissat sin målning. Hon arbetar noggrant, koncentrerat. Hon visar stort intresse för sitt verk. Hur ska jag förhålla mig till detta jag sänds till. Det är så att leva med tron i vardagen, att kämpa för att förstå det jag lär mig, läser, begrunda, vända och vrida. Om och om igen. Jag kommer också ihåg att Anthony Bloom säger att ibland måste vi betala med vårt eget blod för det vi ger. Just nu är min plats här, den är välsignad av Gud. Jag måste vara öppen och helhjärtat gensvara på det som erbjuds oss, vare sig det är bitterhet eller glädje, vemod eller förundran. Så säger Anthony Bloom. Han har lång erfarenhet av tron, han har läst andra kyrkofäder. Han vet att det är en kamp att leva i tron. Jag minns när han berättade om sin väg till en troende människa. Jag kan lätt fastna vid detta som kostar blod som Anthony Bloom säger. Det är inte utan att jag tänker att det är svårt med alla dessa kamper. Men jag fortsätter att tänka på detta att jag är sänd till den här salen idag. Då alldeles i slutet av lektionen säger kvinnan vid sin målning: men den ser ju inte ut som ikon. Jag kan inte låta bli att le. Jag oroar mig så lätt i onödan. Jag har ju möjligheten att ge bort mina omsorger. Så enkelt det är att glömma det. Det är bra att få påminnelse om det mitt i mötet.
Källor: Metropolit Anthony. Texter i urval. Libris. 1994
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar