Den här meningen tog jag med mig från liturgin i Lund för två veckor sedan. Liturgierna är viktiga för mig, jag ser fram emot varje gudstjänst. Jag vill inte missa ett enda tillfälle att delta i liturgin i Lund. Det märkliga för min del har dock varit att varje resa till Lund de lördagar vi har gudstjänst där har kommit med någon överraskning. Den här gången hade man ställt in det tåg jag brukar ta för att komma i tid. Jag blev ledsen och tänkte att jag inte vill komma för sent. Jag bestämde mig dock för att åka. Jag skulle ångra om jag inte deltog, bättre en del av liturgin än ingen alls. Så jag väntade på nästa tåg och jag kom fram. Jag var lycklig över att jag valde att åka. Jag fylldes av ro och vördnad och glädje. För mig är den ortodoxa liturgin starkt förknippad med tanken att tjäna Gud. Mycket bön. Deltagarna ber för andra, tackar och lovsjunger. Och från fader Tikhons tal tog jag till mig det Jesus säger: Följ mig! Den meningen fastnade i mig och följde med mig när jag lämnade kyrkan. Att tro är en möjlighet. Ändå är det inte bara en möjlighet utan bredvid som följeslagare till tron finns också en mängd tvivel. Viljan att följa är stark för mig, att förverkliga den tanken är svårare. Speciellt under de senaste månaderna när jag sökt nytt arbete när jag plötsligt blev arbetslös har jag ofta tänkt att det skulle i alla fall ibland vara en lättnad om jag bara kunde be det jag behöver, då skulle jag ha lättare att följa uppmaningen. Tro som beställningsbyrå, hur skulle en sådan tro vara? Inte svårt, men jag skulle behöva ta ansvar för mina beställningar. Det kanske ändå är bättre att det är som det är. Även om det svider när det inte blir som jag tänkt mig. Eller att jag får vänta. Fader Tikhon pratade ju även om att det kostar att följa Jesus. Innan vi lämnade kyrkan berättade han också att den här dagen skulle några systrar från Minsk sälja ikoner i Domkyrkan. Jag blev nyfiken och gick mot kyrkan funderande på denna mening "följ mig". Väl inne i Domkyrkan hittade jag inte nunnorna men väl en ikon med Guds Moder och Jesusbarnet. Jag blev överraskad över bilden i en luthersk kyrka, men stannade framför den och tänkte på denna kvinna som var beredd att ödmjukt ta emot sin uppgift. "Ske din vilja!" Jag undrar ofta över Guds Moders övertygelse. Hon valde att följa Guds vilja. Hon visste att det valet fick stora konsekvenser. Det skulle inte vara en lätt väg. Ändå valde Guds Moder att säga dessa ord. "Ske din vilja". Jag tänker ofta på det. Vid ingången hittade jag så systrarna från Minsk, två unga och mycket snälla kvinnor och deras bord. På bordet hittade jag en reseikon, inte större än en tändsticksask. Jag öppnade den och till vänster såg jag Kristus och till höger Guds Moder med Jesusbarnet. Den lilla resikonen skulle följa med mig. Jag skulle äntligen ha en reseikon. Tanken gjorde mig upprymd. Jag betalade och talade en liten stund med de vänliga systrarna. Sedan stoppade jag ikonen i min väska och lämnade Domkyrkan. Trots litenheten kände jag tydligt ikonen i väskan. Att en så liten sak kan vara så närvarande. Jag tänkte på uppgifterna en ikon har i våra liv: en av dem är att skydda. Nu skulle denna ikon följa med mig överallt i min väska för att skydda mig. Jag kände glädje över den vetskapen. Men den skulle också påminna mig om den väg jag vill välja. Så fick jag och började ett nytt arbete och på tåget dit sitter jag varje morgon med ikonen i handen och betraktar den. Under tystnad betraktar jag den. Jag tänker på det både Anthony Bloom och Wilfrid Stinissen skriver: du ska också vara tyst inför Gud. Då ger du Gud tillfälle att tala till dig. Så sitter jag alltså på tåget i ett Skåne som börjar vakna till våren med min ikon i handen. Igår visade jag denna lilla ikon för Marjatta som alltid sitter bredvid mig på ikonmålarkursen. Det var fredag och det betyder kursdag. Marjatta öppnade reseikonen och blev berörd och glad. Försiktigt lade hon den på bordet framför oss. Sedan presenterade hon ikonen för alla andra deltagare. Och vi målade våra ikoner framför Kristus och Guds Moder. Idag skulle jag måla bakgrunden till min ikon. Jag hade länge tänkt på vilken färg den skulle ha. Jag ville ha en viss gul nyans, glorian lite ljusare. Försiktigt började jag blanda färger och fick hjälp av läraren att hitta rätt. Jag målade och kände stort lugn. Jag pratade till ikonen som jag brukar när jag målar. Jag blev klar med bakgrunden. Plötsligt hörde jag lärarens röst: den blev fantastisk! Den är perfekt! Vilken harmoni! Jag lyfte blicken och blev förvånad. Tittade på Marjatta som sade: ja, Katja, den är fantastisk! Jag ser inte på ikoner som fantastiska eller vackra men jag studerade på bilden. Det finns en harmoni i den. Och det är lätt att se vem betraktar mig från ikonen. Jag blir glad när jag tittar på bilden och säger till den: så du har hjälpt mig. Jag är mycket lycklig när jag packar ihop målarverktygen. Jag tar min lilla ikon och stoppar den i fickan. Glädjen är närvarande ännu när jag är hemma. Min första ikon ligger och torkar i Malmö. Jag tänker på bönen prästmunken ber innan han börjar måla: "Upplys och ge vishet åt Din tjänares själ, hjärta och sinne och styr dessa händer till att på ett oklanderligt och framstående sätt avbilda Din gestalt, Din rena Moders och Dina helgons, till din ära". Jag var också en förvånad person denna kväll. En önskan som föddes för 39 år sedan hade blivit verklighet idag. Jag trodde inte att det var möjligt för mig att måla en ikon. En annan tanke dök också upp i mitt huvud denna kväll, Det var en sak som jag inte hade förmåga att tänka då för länge sedan: att jag en dag skulle måla en ikon till Guds ära. Jag visste inte om hur det är att känna vördnad för personerna på ikonerna. Ordet helighet saknades i mitt ordförråd trots att jag var troende på den tiden. En aktiv kristen i en luthersk församling i Finland. En ikon är helig. En dag skulle denna helighet ta en central plats i mitt liv då jag igen stapplande går på trons väg. Det kunde jag inte ana då.
Källor: Stinissen, Wilfrid. Vandring till sanningen
Bloom, Anthony. Texter i urval
Schöldstein, Christina. Guld och Azur
lördag 31 mars 2012
lördag 10 mars 2012
Anthony Bloom, Metropolit Antonij av Sourozh (1914-2003)
har blivit betydelsefull i mitt liv. Söker mig ofta till hans hemsida där man kan läsa hans tal. Jag blev bekant med Anthony Bloom när jag läste hans bok om bönen och hur man ska lära sig att be. Boken väckte många tankar kring bönen. Jag minns att jag tänkte att jag har blandat ihop bönen med att beställa saker. Hur ofta har jag inte bett om det jag ansett jag har rätt att få för att vara nöjd. Sedan har jag varit besviken när det inte blivit som jag hade tänkt. Bönen är så mycket mer, det är att leva hela tiden i bönen, i gemenskap med Gud. Att möta Gud. Tanken var förbryllande och jag förundrades över den. Har inte slutat med den förundran. Den här gången beställde jag från biblioteket två av hans böcker. Texter i urval och Resa till verkligheten. Det är två till storleken små böcker, tunna är de också. Jag läser dem snabbt tänker jag. Ett par resor till Malmö, så är de klara och jag har fått ny kunskap. Det var min tanke. Det blir dock ingen snabb resa med Bloom den här gången heller. Det visar sig att varje rad i de här till synes anspråkslösa böckerna innehåller tankar som tvingar mig att stanna till, tänka efter, begrunda. Anthony Bloom ger själv rådet att välja ut en text, meditera över den timme efter timme, dag efter dag till vi har uttömt all vår förmåga, intellektuell såväl som emotionell. Vi ska vända och vrida texterna så att vi blir helt förtrogna med dem och under denna process kommer vi att genomgå en förvandling. Nåväl, igår läste jag en mening med innebörden att om man tror att saker och ting bara händer av en slump så är det inte att tro på Gud. Anthony Bloom skriver också att varje möte är ett möte i Gud och inför hans ansikte. "Vi är sända till alla vi möter på vår väg- antingen för att ge eller för att ta emot- ibland utan att vi ens är medvetna om det." Jag tänkte på det när jag satt på tåget på väg till Malmö. Morgonen hade varit en positiv upplevelse. Jag har sökt arbete och varit orolig över att behöva vänta. Nu hade jag fått många positiva besked, pratat med trevliga, varma människor. Jag fick ta emot hjälp av människor som vill se det positiva hos mig. Då är det ju lätt att tänka på att vi är sända till de här människorna. Jag var på väg igen till min målning. Det är en trevlig stund, sitta och måla. Jag märker att jag ofta pratar med min målning, tänker på egenskaper personen på ikonen har: ödmjukhet, lyhördhet, mod, trofasthet. Framför allt de orden: ske din vilja. Det tänker jag ofta på. De orden följer mig troget. Det är en så stor tanke. Det är snälla människor som jag möter på kursen, verkligen behagliga att dela dessa stunder med. Det är lugnt och tryggt i salen när vi målar. Vid den tanken är det helt i sin ordning att ta emot budskapet att vi är sända till alla vi möter. Men när mötet kräver mer, blir en utmaning, där min värld utmanas, min personlighet. Jag tänker på mötet min vän fick vara med om, ord om hennes personlighet, sätt att sköta sitt arbete. Eller där, i den trygga salen, i vänligheten, när de för mig heliga personerna förvandlas till vackra personer. Alla respekterar ikonen och ingen vill såra människor som ber framför dem. Och ändå blir det denna konflikt. Jag målar på kläderna, blandar färgerna och lyckas få fram färgen som jag hade veckan innan. Läraren hjälper mig med skuggorna. Kvinnan bredvid målar också kläder, vill ha skarpa färger. Vi diskuterar dem. Läraren säger att vi nästa vecka ska ge besked på om vi fortsätter på kursen till hösten. Vad ska jag svara? Jag vill gärna måla ikoner. Det blir dock en känsla av osäkerhet inom mig, när jag tänker på att här är ikonerna tagna ur det sammanhang där de hör hemma. Jag tittar på kvinnan som själv har skissat sin målning. Hon arbetar noggrant, koncentrerat. Hon visar stort intresse för sitt verk. Hur ska jag förhålla mig till detta jag sänds till. Det är så att leva med tron i vardagen, att kämpa för att förstå det jag lär mig, läser, begrunda, vända och vrida. Om och om igen. Jag kommer också ihåg att Anthony Bloom säger att ibland måste vi betala med vårt eget blod för det vi ger. Just nu är min plats här, den är välsignad av Gud. Jag måste vara öppen och helhjärtat gensvara på det som erbjuds oss, vare sig det är bitterhet eller glädje, vemod eller förundran. Så säger Anthony Bloom. Han har lång erfarenhet av tron, han har läst andra kyrkofäder. Han vet att det är en kamp att leva i tron. Jag minns när han berättade om sin väg till en troende människa. Jag kan lätt fastna vid detta som kostar blod som Anthony Bloom säger. Det är inte utan att jag tänker att det är svårt med alla dessa kamper. Men jag fortsätter att tänka på detta att jag är sänd till den här salen idag. Då alldeles i slutet av lektionen säger kvinnan vid sin målning: men den ser ju inte ut som ikon. Jag kan inte låta bli att le. Jag oroar mig så lätt i onödan. Jag har ju möjligheten att ge bort mina omsorger. Så enkelt det är att glömma det. Det är bra att få påminnelse om det mitt i mötet.
Källor: Metropolit Anthony. Texter i urval. Libris. 1994
Källor: Metropolit Anthony. Texter i urval. Libris. 1994
tisdag 6 mars 2012
Rättegång
En kväll i höstas möttes några ungdomar. Mötet slutade med att en ung pojke dog och tre unga män har sedan dess suttit häktade. Igår var tredje dagen i den rättegång som ska klargöra vad som hände den där kvällen. Jag var där för att lyssna. En av de här unga männen känner jag väl. De andra känner jag också till. Jag känner också till deras familjer. En syster till en av männen kände jag väl för några år sedan. "Hej, det är länge sedan!" Nu träffas vi här, under omständigheter som vi inte kunde ta i beräkning då. Jag tittar på de andra; mammor, pappor, syskon, kamrater. Vi vill förstå, stötta, se de tilltalade. Samtidigt är vi ledsna över att en ung pojke dog. Vi är också ledsna över att människor som vi känner väl har varit där det hände, är inblandade i detta svåra att en ung pojke dog. Så mycket tankar och känslor, frågor. En utmaning att hitta ett förhållningssätt till. Jag förstår att familjerna har haft en smärtsam tid sedan den där kvällen i höstas. Det är inte bara de som var direkt inblandade i händelserna som berörs av det fruktansvärda utan även många andra.
Så släpps vi in i rättssalen. Framme sitter domaren, tre nämndemän, en sekreterare. De tilltalade sitter på ena sidan av salen med sina advokater. Där sitter också pojken jag kände när han var yngre. Nu sitter han där med sin advokat i en snygg skjorta, mycket längre än då. Lugnt sitter han där och väntar på att rättegången ska börja. På andra sidan sitter åklagaren, han som har beslutat att åtalet gäller mord. Bredvid honom sitter en ung pojke. Han kan inte svenska, så bredvid honom sitter en tolk. Han ska höras som vittne.
I flera timmar förhörs pojken. Om och om igen får han berätta om detaljer från kvällen. Advokaterna ifrågasätter, frågar en gång till, frågar om tider, åt vilket håll han sprang och i vilken ordning. Jag undrar hur mycket man kan komma ihåg efter så många månader och speciellt efter en händelse som har varit kaotisk och väckt känslor. Dessutom ska han berätta om allting genom en annan person. Men pojken är lugn och behåller tålamodet hela förhöret genom. Emellanåt tittar vi på film från rekonstruktionen. Jag tittar på pojken jag känt i flera år och som nu blivit vuxen. Han lyssnar noga, antecknar, diskuterar med sin advokat. Jag tänker att han har mognat. Framför allt tänker jag att han är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande. Egentligen har jag vetat det hela tiden. Han är sådan. Pojken, eller den unge mannen som han är idag, har alltid varit sådan. Han vet vad som är rätt och fel. Han vet att han handlar snabbt i vissa situationer och står för sina handlingar. Han har varit en utmaning och en berikande erfarenhet i mitt liv.
Så sitter vi där alla och jag tänker på denna rättegång. Två världar som möts. Jag tänker på dem som förhör, på dem som lyssnar för att avgöra konsekvenserna av det som läggs fram. Det är människor som är vana vid att använda språket för att nå sina mål, för dem är denna sal en arbetsplats, de har möjligheter till andra val i livet än de tilltalade eller vittnet. Jag tänker på den unga pojken som ska försvara det som står på sidan 221 i den tjocka förundersökningen. "Du sade ju så här till polisen, men nu har du ändrat dig, hur kommer det sig?" Jag undrar hur många sidor pojken skulle orka läsa i den tjocka pärmen och vad han skulle få ut av den. På eftermiddagen förhörs en av de tilltalade om den dagen då allting hände. Och han berättar, bemöter frågorna ordentligt. Två världar, två språk. "Hur var han till humöret?" " Vad menar du, normal." Jag tvivlar inte på domarens, åklagarens och advokaternas vilja att reda ut den här sorgliga historien. Jag ser att de har förberett sig noga, är koncentrerade, inget dömande i förväg. Det tar sitt ansvar. Ändå. Två världar.
Den tredje dagen i rättegången är slut. Familjerna söker kontakt med de tilltalade, vinkar till dem, ler.
Jag är trött efter dagen i rättssalen, så många intryck, så många tankar.
Rätten ska avgöra det som samhället gett den i uppgift att göra. Döma. Den ska väga allt som sägs, bedöma trovärdigheten. Alla är lika inför lagen. Alltså ska rätten utan att blanda in känslor avgöra, vilka konsekvenser som denna kväll får och för vem och även varför. Sedan ska domen falla, eller det heter ju påföljd. Jag undrar hur domaren och nämndemannen resonerar, hur ser deras världsbild ut. Hur tänker de när det pratas om gäng, humörsvängningar.
Jag tänkte på samtalet med systern till mannen som jag följde i flera år när han på väg mot vuxenlivet. Det har varit en svår tid för hela familjen sedan oktober. Hon berättade hur svårt det är att tänka på det som sägs i stan, som dömt brodern i förhand. "Vad var det jag sade, han har ju alltid varit problematisk." Systern säger att det är ju hennes bror och han är ju mycket annat än bara en arg individ. Jag vet det. Jag har sett många sidor av honom, vi alla har olika sidor. Det är lätt att döma en annan, fördöma.De här unga männen har redan fått en stor konsekvens. De ska resten av livet bära tanken om att de har varit med om en händelse som slutade att en ung pojke dog. Det är ett tungt ansvar att bära. Familjerna har en stor uppgift, leva den här tiden med rättegången, vänta på utgången och sedan stödja pojkarna framåt. Leva med omgivningens tankar.
När jag kommer hem tänker jag på Förlåtelsens söndag. Jag minns att jag läste att då ska man be varandra om förlåtelse och när man förlåter ska det vara en äkta förlåtelse, komma inifrån hjärtat. Jag kom ihåg hur jag reagerade när jag tänkte på detta att älska sin nästa, att förlåta dem som har gjort fel. Jag tyckte att det lät naivt, får jag inte försvara mig. Nu när jag tänker på dessa familjer och deras stora uppgift kommer en annan synvinkel. De har rätt att älska sina barn och bröder. Och när jag tänker efter, i den kärleken finns ett hopp. Det hoppet kan leda till andra val, när det är dags att ta nya stapplande steg bort från det onda som hände. Jag minns meningen "låt kärleken bli ett kil mellan dig och det onda" Då är tanken om förlåtelse och kärlek en klok tanke, en modig tanke. En helande tanke. Jag tänker också på det jag läste om att döma. Om jag dömer någon tar jag Guds roll och det har jag inte rätt att göra. Det är en lättnad att slippa fälla domar över andra egentligen. När jag sedan tänker på den unga mannen som en gång hade svårt att tro på sig själv och sedan började drömma om ett jobb och som jag idag såg där i rätten. Jag förstod att han var beredd att svara för sina handlingar. När jag tittade på honom såg jag också att han hade haft tid till eftertanke. Då kom plötsligt ikonen i kyrkan i Kristianstad ikapp mig. Jag tänkte på det svåra som jag läste om och som verkade som en omöjlig uppgift: du ska se Kristus i varje människa, bakom alla val och egenskaper, innerst inne finns Kristus i varje person du möter och din uppgift är att se det. Och jag tänker att det som en gång lät som en absurd tanke, rent av barnslig nu visar sig vara en möjlighet. Jag tänker på alla förändringar som kan komma till stånd om vi anstränger oss. Enkelt, men svårt. En stor möjlighet dock.
Så släpps vi in i rättssalen. Framme sitter domaren, tre nämndemän, en sekreterare. De tilltalade sitter på ena sidan av salen med sina advokater. Där sitter också pojken jag kände när han var yngre. Nu sitter han där med sin advokat i en snygg skjorta, mycket längre än då. Lugnt sitter han där och väntar på att rättegången ska börja. På andra sidan sitter åklagaren, han som har beslutat att åtalet gäller mord. Bredvid honom sitter en ung pojke. Han kan inte svenska, så bredvid honom sitter en tolk. Han ska höras som vittne.
I flera timmar förhörs pojken. Om och om igen får han berätta om detaljer från kvällen. Advokaterna ifrågasätter, frågar en gång till, frågar om tider, åt vilket håll han sprang och i vilken ordning. Jag undrar hur mycket man kan komma ihåg efter så många månader och speciellt efter en händelse som har varit kaotisk och väckt känslor. Dessutom ska han berätta om allting genom en annan person. Men pojken är lugn och behåller tålamodet hela förhöret genom. Emellanåt tittar vi på film från rekonstruktionen. Jag tittar på pojken jag känt i flera år och som nu blivit vuxen. Han lyssnar noga, antecknar, diskuterar med sin advokat. Jag tänker att han har mognat. Framför allt tänker jag att han är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande. Egentligen har jag vetat det hela tiden. Han är sådan. Pojken, eller den unge mannen som han är idag, har alltid varit sådan. Han vet vad som är rätt och fel. Han vet att han handlar snabbt i vissa situationer och står för sina handlingar. Han har varit en utmaning och en berikande erfarenhet i mitt liv.
Så sitter vi där alla och jag tänker på denna rättegång. Två världar som möts. Jag tänker på dem som förhör, på dem som lyssnar för att avgöra konsekvenserna av det som läggs fram. Det är människor som är vana vid att använda språket för att nå sina mål, för dem är denna sal en arbetsplats, de har möjligheter till andra val i livet än de tilltalade eller vittnet. Jag tänker på den unga pojken som ska försvara det som står på sidan 221 i den tjocka förundersökningen. "Du sade ju så här till polisen, men nu har du ändrat dig, hur kommer det sig?" Jag undrar hur många sidor pojken skulle orka läsa i den tjocka pärmen och vad han skulle få ut av den. På eftermiddagen förhörs en av de tilltalade om den dagen då allting hände. Och han berättar, bemöter frågorna ordentligt. Två världar, två språk. "Hur var han till humöret?" " Vad menar du, normal." Jag tvivlar inte på domarens, åklagarens och advokaternas vilja att reda ut den här sorgliga historien. Jag ser att de har förberett sig noga, är koncentrerade, inget dömande i förväg. Det tar sitt ansvar. Ändå. Två världar.
Den tredje dagen i rättegången är slut. Familjerna söker kontakt med de tilltalade, vinkar till dem, ler.
Jag är trött efter dagen i rättssalen, så många intryck, så många tankar.
Rätten ska avgöra det som samhället gett den i uppgift att göra. Döma. Den ska väga allt som sägs, bedöma trovärdigheten. Alla är lika inför lagen. Alltså ska rätten utan att blanda in känslor avgöra, vilka konsekvenser som denna kväll får och för vem och även varför. Sedan ska domen falla, eller det heter ju påföljd. Jag undrar hur domaren och nämndemannen resonerar, hur ser deras världsbild ut. Hur tänker de när det pratas om gäng, humörsvängningar.
Jag tänkte på samtalet med systern till mannen som jag följde i flera år när han på väg mot vuxenlivet. Det har varit en svår tid för hela familjen sedan oktober. Hon berättade hur svårt det är att tänka på det som sägs i stan, som dömt brodern i förhand. "Vad var det jag sade, han har ju alltid varit problematisk." Systern säger att det är ju hennes bror och han är ju mycket annat än bara en arg individ. Jag vet det. Jag har sett många sidor av honom, vi alla har olika sidor. Det är lätt att döma en annan, fördöma.De här unga männen har redan fått en stor konsekvens. De ska resten av livet bära tanken om att de har varit med om en händelse som slutade att en ung pojke dog. Det är ett tungt ansvar att bära. Familjerna har en stor uppgift, leva den här tiden med rättegången, vänta på utgången och sedan stödja pojkarna framåt. Leva med omgivningens tankar.
När jag kommer hem tänker jag på Förlåtelsens söndag. Jag minns att jag läste att då ska man be varandra om förlåtelse och när man förlåter ska det vara en äkta förlåtelse, komma inifrån hjärtat. Jag kom ihåg hur jag reagerade när jag tänkte på detta att älska sin nästa, att förlåta dem som har gjort fel. Jag tyckte att det lät naivt, får jag inte försvara mig. Nu när jag tänker på dessa familjer och deras stora uppgift kommer en annan synvinkel. De har rätt att älska sina barn och bröder. Och när jag tänker efter, i den kärleken finns ett hopp. Det hoppet kan leda till andra val, när det är dags att ta nya stapplande steg bort från det onda som hände. Jag minns meningen "låt kärleken bli ett kil mellan dig och det onda" Då är tanken om förlåtelse och kärlek en klok tanke, en modig tanke. En helande tanke. Jag tänker också på det jag läste om att döma. Om jag dömer någon tar jag Guds roll och det har jag inte rätt att göra. Det är en lättnad att slippa fälla domar över andra egentligen. När jag sedan tänker på den unga mannen som en gång hade svårt att tro på sig själv och sedan började drömma om ett jobb och som jag idag såg där i rätten. Jag förstod att han var beredd att svara för sina handlingar. När jag tittade på honom såg jag också att han hade haft tid till eftertanke. Då kom plötsligt ikonen i kyrkan i Kristianstad ikapp mig. Jag tänkte på det svåra som jag läste om och som verkade som en omöjlig uppgift: du ska se Kristus i varje människa, bakom alla val och egenskaper, innerst inne finns Kristus i varje person du möter och din uppgift är att se det. Och jag tänker att det som en gång lät som en absurd tanke, rent av barnslig nu visar sig vara en möjlighet. Jag tänker på alla förändringar som kan komma till stånd om vi anstränger oss. Enkelt, men svårt. En stor möjlighet dock.
söndag 4 mars 2012
Förra söndagen
deltog jag i liturgin i Kristianstad. Det var en stor händelse för mig som har saknat möjligheten att besöka en ortodox kyrka. Jag uppskattar våra liturgier som vi har i Lund. De är dock sällan och därför har jag tänkt att jag skulle kunna åka till Kristianstad någon gång mellan liturgierna i Lund. Det var förlåtelsens söndag och Stora Fastan skulle börja dagen efter. Det var flera nationaliteter representerade i kyrkan och därför användes flera språk än svenska under liturgin. Jag såg att det var lite olika traditioner när man bad framför ikonerna. Jag hade läst om det på ortodoksi.net och såg det nu i praktiken. Tron är dock den samma och jag börjar förstå vikten av att delta i livet inom församlingen. Jag tänkte på oss alla där i kyrkorummet, alla i vördnad framför ikonerna. Ikonen en viktig del i vår tro. Det starkaste intrycket blev för min del dock när jag bad framför Kristus och jag såg det som fader Arsenij säger: det är inte vi som ser på ikonen utan det är ikonen som ser på oss. Den tanken följde med mig hem och har stannat hos mig också hela veckan.
Så kom fredagseftermiddag igen, en eftermiddag att se fram emot. Jag åkte till Malmö för att fortsätta med min ikon, lektion fyra. Idag skulle jag måla kläder. Jag studerade färgerna på den ursprungliga ikonen och började blanda och kom igång med målandet. Det är dock lite komplicerat att måla olika nyanser, det är ju veck i kläderna, skiftningarna ska fram. Det är så lustigt tänker jag, jag behåller lugnet även om jag ser att här kan man inte hasta fram något, lugnt och om igen. Stämningen är lugn, alla är fokuserade på sina målningar. Så glider samtalet in på ikonerna. Någon skulle pröva ett helt nytt sätt att tillverka ikoner. Någon vill ha smakråd: blir det finast med denna ljusblåa eller ska jag ta detta mörkare, någon ändrar på munnen för den ser så ledsen ut. När det kommer till personerna vi målar och deras relationer reagerar jag spontant och två olika synsätt möts.
När jag åker hem tänker jag på detta med ikonerna och det som Christina talar om ikonmåleriet som levande skrift och att den heliga bilden förvaltas av ikonograferna. Hur mycket kan man då testa tekniker, väljas mellan nyanserna, eller förändra uttrycket i ansiktena innan man ändrar skriften. Jag tänker på min bakgrund inom den lutherska kyrkan där budskapet blev för suddigt eftersom man gav så mycket utrymme åt olika tolkningar. Det blir onekligen en konflikt i mig och jag känner ett ansvar, men hur göra det på ett bra sätt som öppnar för diskussioner om vad som är ikon och vad som är kurs i måleri där ikonerna är förebilden.
Idag är det Ortodoxins söndag i Sverige, Ortodoxins seger över dem som ville förstöra ikonerna.
Idag är det Gregorius Palamas söndag inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Den symboliserar också den andra segerdagen för ortodoxin. Hannu Pyykkönen har skrivit om Gregorius Palamas på ortodoxi.net.
Gregorius Palamas föddes ca 1296. Redan som ung var han intresserad av klosterlivet. Ca 1317 flyttade han med sina två bröder till bergen Athos och började genast lära sin den inre bönen enligt hesykasmen. Senare fick Gregorius Palamas försvara den ortodoxa tron när en munk vid namn Barlaam ifrågasatte profeterna och deras kunskap om Gud. Barlaam hade skolastisk skolning bakom sig och ansåg att filosoferna hade bättre kunskap om Gud än profeterna. Barlaam föredrog fostran och studier framför bön och meditation. Gregorius fick svara på Barlaams tankar. Han gjorde en skillnad mellan att känna Guds väsen (grek. ousia) och Hans kraft (grek. energeiai). Han påminde om den ortodoxa läran som säger att det är omöjligt att känna Gud (veta vem Gud är) men det är möjligt att känna Gud i Hans kraft (veta vad Gud gör och vem Han är i förhållande till skapelsen och människan) eftersom Gud blev människa. När Gregorius försvarade hesykasmen skrev han "Till försvar för dem som praktiserar den Heliga tystnaden" där han skrivit bl a det gudomliga ljuset. År 1341 bekräftade synoden den Heliga Gregorius lära som ortodox och Barlaam flydde till Italien. Gregorius Palamas dog år 1359 och kanoniserades 1358. Hans skrifter finns i Filokalia.
Jag fick finsk ortodox kalender i början av veckan. Jag har studerat den, den svenska kalendern likaså. Jag minns den känsla av förvirring jag hade i början när jag bekantade mig med den ortodoxa tron, alla dessa heliga människor minnesdagar och veckor med olika namn. Nu börjar det bli struktur. Framför allt har jag börjat förstå att det finns sammanhang och förklaringar. Det är dock viktigt att studera och lära sig, enkel är inte denna resa. Nu förstår jag varför vi fick det rådet när vi började närma oss den här kyrkan. Jag är dock bara i början och ännu återstår mycket att lära sig. Ortodoxins söndag och den Heliga Gregorius påminner mig också om att tron måste försvaras, läran måste hållas levande ännu idag eller kanske just idag. Det blir en tanke att ta med mig till nästa lektion på min kurs.
Källor: Hannu Pyykkönen. Ortodoksi.net
Så kom fredagseftermiddag igen, en eftermiddag att se fram emot. Jag åkte till Malmö för att fortsätta med min ikon, lektion fyra. Idag skulle jag måla kläder. Jag studerade färgerna på den ursprungliga ikonen och började blanda och kom igång med målandet. Det är dock lite komplicerat att måla olika nyanser, det är ju veck i kläderna, skiftningarna ska fram. Det är så lustigt tänker jag, jag behåller lugnet även om jag ser att här kan man inte hasta fram något, lugnt och om igen. Stämningen är lugn, alla är fokuserade på sina målningar. Så glider samtalet in på ikonerna. Någon skulle pröva ett helt nytt sätt att tillverka ikoner. Någon vill ha smakråd: blir det finast med denna ljusblåa eller ska jag ta detta mörkare, någon ändrar på munnen för den ser så ledsen ut. När det kommer till personerna vi målar och deras relationer reagerar jag spontant och två olika synsätt möts.
När jag åker hem tänker jag på detta med ikonerna och det som Christina talar om ikonmåleriet som levande skrift och att den heliga bilden förvaltas av ikonograferna. Hur mycket kan man då testa tekniker, väljas mellan nyanserna, eller förändra uttrycket i ansiktena innan man ändrar skriften. Jag tänker på min bakgrund inom den lutherska kyrkan där budskapet blev för suddigt eftersom man gav så mycket utrymme åt olika tolkningar. Det blir onekligen en konflikt i mig och jag känner ett ansvar, men hur göra det på ett bra sätt som öppnar för diskussioner om vad som är ikon och vad som är kurs i måleri där ikonerna är förebilden.
Idag är det Ortodoxins söndag i Sverige, Ortodoxins seger över dem som ville förstöra ikonerna.
Idag är det Gregorius Palamas söndag inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Den symboliserar också den andra segerdagen för ortodoxin. Hannu Pyykkönen har skrivit om Gregorius Palamas på ortodoxi.net.
Gregorius Palamas föddes ca 1296. Redan som ung var han intresserad av klosterlivet. Ca 1317 flyttade han med sina två bröder till bergen Athos och började genast lära sin den inre bönen enligt hesykasmen. Senare fick Gregorius Palamas försvara den ortodoxa tron när en munk vid namn Barlaam ifrågasatte profeterna och deras kunskap om Gud. Barlaam hade skolastisk skolning bakom sig och ansåg att filosoferna hade bättre kunskap om Gud än profeterna. Barlaam föredrog fostran och studier framför bön och meditation. Gregorius fick svara på Barlaams tankar. Han gjorde en skillnad mellan att känna Guds väsen (grek. ousia) och Hans kraft (grek. energeiai). Han påminde om den ortodoxa läran som säger att det är omöjligt att känna Gud (veta vem Gud är) men det är möjligt att känna Gud i Hans kraft (veta vad Gud gör och vem Han är i förhållande till skapelsen och människan) eftersom Gud blev människa. När Gregorius försvarade hesykasmen skrev han "Till försvar för dem som praktiserar den Heliga tystnaden" där han skrivit bl a det gudomliga ljuset. År 1341 bekräftade synoden den Heliga Gregorius lära som ortodox och Barlaam flydde till Italien. Gregorius Palamas dog år 1359 och kanoniserades 1358. Hans skrifter finns i Filokalia.
Jag fick finsk ortodox kalender i början av veckan. Jag har studerat den, den svenska kalendern likaså. Jag minns den känsla av förvirring jag hade i början när jag bekantade mig med den ortodoxa tron, alla dessa heliga människor minnesdagar och veckor med olika namn. Nu börjar det bli struktur. Framför allt har jag börjat förstå att det finns sammanhang och förklaringar. Det är dock viktigt att studera och lära sig, enkel är inte denna resa. Nu förstår jag varför vi fick det rådet när vi började närma oss den här kyrkan. Jag är dock bara i början och ännu återstår mycket att lära sig. Ortodoxins söndag och den Heliga Gregorius påminner mig också om att tron måste försvaras, läran måste hållas levande ännu idag eller kanske just idag. Det blir en tanke att ta med mig till nästa lektion på min kurs.
Källor: Hannu Pyykkönen. Ortodoksi.net
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)