Juhannus

heter midsommar på finska. Juhannus är en gammal form av namnet Johannes. Namnet i sig har ett budskap: Gud är nådig. Namnet på helgen berättar om anledningen till festen mitt i sommaren: den handlar om Herrens förelöpare, den är minnesdagen för Johannes Döparens födelse.
Herrens förelöpare förberedde världen för att ta emot Kristus. Hans födelsefest är en betydelsefull högtid inom den ortodoxa kyrkan.
I de liturgiska texterna beskriver man Förelöparen som Ordets röst och ängel som förlorade sitt huvud för sanningens skull.
Man vet inte det exakta årtalet för varken Förelöparens födelse eller död. Evangelierna låter oss förstå att hans aktiva verksamhet sammanfaller med tiden för kejsare Tiberius maktperiod och då Pontius Pilatus var ståthållare i provinsen Judéen. Därför antar man att Johannes aktiva verksamhet har börjat under tiden 27-29 eKr. Under tiden 1947-1956 hittade man i grottor vid Döda havet judiska heliga texter, sk Qumrans fynd. En del teologer och forskare inom österländsk kultur anser att dessa fynd också leder till Johannes Döparens fotspår. Dessa forskare anser att Johannes hade sin verksamhet i samma områden där Qumrans judiska ökenbrödraskap verkade under denna tid. Denna syn grundar sig på de gemensamma drag man hittar i både levnadssätt och förkunnelsen hos kollektivet och Johannes. Andra forskare däremot motsätter sig teorin om klosterrörelsens påverkan på Döparen.
Midsommarens stora aftongudstjänstens liturgiska texter ger Johannes Döparen epiteter som Ordets och Ljusets röst, Herrens Förelöpare, ängel och krigare. De beskriver honom som den största av profeterna. Gudstjänstens texter leder kyrkofolket i Nya Testamentets anda. Den åldriga och ofruktsamma modern, Elisabeth blir gravid med Johannes. Hans far Sakarias får från ängeln meddelandet om sin frus graviditet. Den tvivlande attityden mot innehållet i meddelandet leder till att han förlorar talförmågan.
Tiden under graviditeten är speciell. Världens Frälsare och Hans Förelöpare känner igen varandra när de ännu är i sina mödrars livmodern. Aftongudstjänstens stikira konstaterar att den Heliga Johannes spratt till i mors moderliv när han mötte Guds Moder som bar på Jesus Kristus, "född av Fadern före all tid" själva "Guds ord" som är "alltets Konung och Lagens givare". Efter Förelöparens födelse när pojken var åtta dagar gammal, i samband med omskärelsen fick Sakarias tillbaka sin talförmåga.
Stikiratexterna kallar Johannes Förelöparenför "Konungens soldat och lagens fullbordare" som är själva Ordet. Morgongudstjänstens kanoniska texter betonar att Juhannus* är Nådens förkunnare när han visar världen den lovade Messias, Kristus.
I texterna förekommer också teologiska argument som hänvisar till beskrivningar av Förelöparen. Man hänvisar till Gamla Testamentets profetior om honom, bl a till Jesaja och Habackuk.


Ursprungstexten använder den gamla formen av Johannes som alltså på finska numera används i betydelsen midsommar och som jag valde att behålla i den svenska texten.

OT. Ort.fi 120620
Översättningen är min. Den är en något förkortad version av ursprungstexten på ort.fi, den finska ortodoxa kyrkans hemsida.

Moder Igumenia Marina

begravdes alltså i går på Lintula kloster. Både på ortodoksi.net och ort.fi (den finska ortodoxa kyrkans officiella hemsida)  har man skrivit om begravningen och båda sidorna har också publicerat predikan som Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo höll när han förrättade begravningen av igumenia Marina. Här är min översättning av predikan. Min förhoppning är att jag ger rättvisa åt texten som för mig förmedlar värme, visdom och kunskap om den ortodoxa tron och som jag tagit del av med tacksamhet och glädje. Framför allt ger texten mig tröst och hopp.



I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn!


Idag är vi för sista gången tillsammans med igumenia Marina för att be i detta för henne så kära Heliga Treenighetens Tempel. Snart ber moder Marina inför vår Frälsare Jesu Kristi offeraltare tillsammans med änglarna. Vi minns nu igumenia Marina och ber för henne. Samtidigt ber vi om att moder Marina ber för oss när hon står inför vår odödliga Konung och Gud. Vi ber om att moder Marina kommer ihåg framför Kristi tron oss som är kvar här på jorden: herdar, fäder, systrarna i detta kloster, anhöriga och vänner.

Samtidigt som vi ber för moder Marina om "Guds nåd, det Himmelska riket och syndernas förlåtelse" vill vi också tacka.

Vi tackar Kristus för den del som väntar de som tidigare gått samma väg med Honom: förfäderna och mödrarna, apostlarna, martyrerna, de som kämpat väl i tron och alla de insomnade. Det är tacksamhet för den belöning som vår Frälsare har lovat dem "som tagit sitt kors och följt Honom i tron".

Moder Marina tillbringade nästan 30 år i klostret och levde sig in i det som är det centrala i klosterlivet: döden som följs av uppståndelsens mysterium. I Kristus kära Marina. Du är i våra hjärtan som en av de som har tagit sitt kors och följt Honom i tron. Vi tackar idag Gud även för dig. Vi tackar Herren för att Han lät dig vara en förebild för oss genom att exemplariskt och länge tjäna vår heliga kyrka. 

Döden är på ett mystiskt sätt deltagande i både Kristi lidande och Hans uppståndelse. Därför kallar vi ortodoxa döden för den personliga påsken.

Kristus själv förberedde sig omsorgsfullt för sin död och uppståndelse och lärde med sina förberedelser oss vägen till Honom. Den vägen slutar när vi en gång träder in i evigheten genom detta den jordiska världens fönster. Bakom fönstret väntar oss Kristus som är uppstånden. Hela den pedagogik som finns i vår kyrkas liturgiska diktning bygger på denna tanke. En annan central punkt som hör till dödens mysterium - och som också är synlig speciellt i klostrens gudstjänstordning - är möjligheten att vara delaktig i Guds rike redan i den här världen. Denna delaktighet i uppståndelsen upplevs i eukaristin som förenar den jordiska världen med evigheten.

En tredje grundtanke som hör till den ortodoxa kyrkans tro på uppståndelsen är bevarandet av traditionen. Speciellt viktigt i denna tradition är att vi tar avsked av den person som lämnar denna värld. Det mötet fanns i den gamla traditionen också därför att den framlidna personen skulle kunna lämna detta liv i frid med sig själv och sina kära.

Ännu en central lärdom i den ortodoxa traditionen som ger tröst till oss som följer moder Marina på den sista jordiska resan. Gud skapade inte döden. Döden finns inte i Guds verklighet.

Som bevis för detta blev på den första Julen  vår Frälsare Jesus Kristus människa och vann på Påsken med sin uppståndelse över döden. I den tron och övertygelsen som dessa händelser ger oss vill vi idag följa dig, i Kristus kära moder Marina, till din sista resa på jorden. In i den tillkommande världen och in på den förhärligade vägen träder du "utan smärta, sorg och klagan."


"Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden." (Matt. 5:5). Amen


Källa: ort.fi  Predikan av Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo vid begravningen av moder igumenia Marina (19301202 - 20120617). Lintula kloster. Palokki. Finland. 21020621

Elisabet,

min väninna i Finland gav mig en ikon i gåva när jag var på Sinikkas begravning. Ikonen med Guds Moder är välsignad i Lintula kloster.
Lintula kloster är det enda ortodoxa nunneklostret i Norden. Det grundades år 1895 på Karelska näset i Kivennapa socken, i byn Lintula. Sedan år 1946 ligger Lintula kloster i Heinävesi kommun i byn Palokki i östra Finland ca 15 km från Valamo kloster.
Maria Iltola föddes år 1930 vid Ladoga sjön i Karelen. Hon tog studenten vid Kuopio lyceum för flickor och utbildade sig till folkskolelärare i Jyväskylä i mellersta Finland. Hon arbetade inom den finska ortodoxa kyrkan som notarie årern 1968-1982.  Maria Iltola blev tillsammans med en annan lärare den finska ortodoxa kyrkans första missionärer då de skickades till Kenya för att både undervisa och bedriva diakoniverksamhet. Deras uppgift var också att starta verksamhet för kvinnor, barn och ungdomar. Under sin vistelse i Kenya råkade Maria Iltola för en trafikolycka vilket påverkade henne starkt. "Efter den allvarliga olyckan förstärktes mitt beslut att gå i kloster. Det var som ett tecken till mig efter lång tid av tvekan," sade hon i en intervju för tidningen Ortodoksiviesti år 2005. Maria Iltola kom till Lintula kloster år 1982 och vigdes till nunna år 1988 varvid hon fick namnet Marina enligt stormartyren Marina. Systrarna på Lintula valde henne till igumenia år 1998.
Den 17.6 dog moder igumenia Marina på ett sjukhus i sydöstra Finland efter skador hon fick vid en trafikolycka den 13.6.
På hemsidan för den finska ortodoxa kyrkan skriver ort.fi i en minnesartikel om igumenia Marinas många år på centrala positioner inom den finska ortodoxa kyrkan. "Som långvarig arbetskamrat till ärkebiskopen Paavali och sedan på Lintula kloster och även inom hela kyrkan arbetade igumenian för att föra vidare den ortodoxa traditionen som kännetecknas av glädje, trofasthet och tillit till Guds ändlösa beskydd. Hon blir ihågkommen som en rak och givmild moder," skriver ort.fi
Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo säger i sin kommentarer om igumenia Marinas bortgång till nättidningen Kotimaa24: "Igumenia Marinas bortgång är en svår förlust för hela den finska ortodoxa kyrkan." Ärkebiskopen beskriver igumenian som exemplariskt god ledare som respekterades av hela systerskapet på Lintula kloster. Han säger också att igumenia Marina representerade en gammal ortodox kultur som hade sitt ursprung i Karelen. "Under hennes tid blev Lintula framför allt ett andligt kloster som hade sin dragningskraft i en tyst andlig kamp," avslutar ärkebiskopen Leo sin kommentar.
Vår uppgift är att lära känna Gud och komma närmare Honom, säger igumenia Maria i ett filmklipp som man kan se på ortodoksi.net. Där berättar moder igumenia Marina också om klostrets historia och om dagens klosterliv. Filmklippet har engelsk text.
Moder Igumenia Marina begravdes idag på Lintula kloster under ledning av ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo.
Efter begravningen har Lintula kloster sorgetid som varar i 40 dagar.

Herra, anna ikuisen valosi loistaa hänelle, ole hänelle armollinen ja anna hänelle ikuinen elämä!

Källor: ortodoksi.net
            ort.fi
            Kotimaa24.fi

Sinikka

hette min gudmor. Hon föddes år 1930 i Viborg, i Karelen.Under andra världskriget evakuerades hon och hennes föräldrar till Finland. Familjen kom till Karleby i Österbotten. De var ortodoxa från början, men gick över till den lutherska kyrkan. Sinikka berättade för mig att det var svårt att hitta en fungerande ortodox församling i Österbotten. De som evakuerades hamnade i olika delar av Finland och i Sverige vilket gjorde att de ortodoxa splittrades. Därför bytte familjen till den lutherska kyrkan. 
Journalisten Elina Karjalainen har intervjuat i sin bok Paavali, legend redan under sin livstid ärkebiskop Paavali (1914-1988). Han var ärkebiskop under åren 1960-1987 i Finland. Ärkebiskop Paavali berättar också om de ortodoxa som var splittrade i olika delar av landet och trycket de kände från omgivningen som såg misstänksamt på den i deras ögon främmande tro, rysstron talades det om i Finland ibland. Ärkebiskop Paavali säger att på sina håll delade den lutherska kyrkan ut till unga par som var på väg att gifta sig blanketter där de lovade döpa sina barn enligt den lutherska tron.
Jag frågade Sinikka en gång om hon inte var bitter över att hon och familjen fick lämna sin hemtrakt i all hast, inte av fri vilja utan för att någon annan hade bestämt det. Att börja om, lämna det bekanta. Bitter, nej, det hände för länge sedan svarade hon. I början var det svårt i Karleby, människor och deras sätt att umgås var annorlunda än vad vi var vana vid, men det ordnade ju upp sig och jag har fått ett gott liv här. Det är nu jag lever. Så svarade hon. Hon tog vara på nuet, såg dessutom det positiva i det, alltid. När hennes man gick bort frågade jag Sinikka hur hon hanterade sorgen. Ja, jag undrade det också i början, men sedan tänkte jag att nu börjar mitt tredje liv. Tredje liv? Ja, svarade hon, först bodde jag med mina föräldrar och hade ett bra liv med dem. Sedan träffade jag Lauri och hade ett bra liv med honom också. Nu är jag här och nu och nu har jag i uppgift att se det goda i detta liv. Jag saknar naturligtvis Lauri, men man lär sig att leva med saknaden när den beror på goda minnen.
Sinikka såg på sina medmänniskor med generositet och stor förståelse. Framför allt såg hon det goda i varje person. Hur kommer det sig att du alltid kommer ihåg att se det goda. Ja du förstår, sade hon, jag har fått så  mycket kärlek och det har gjort att jag alltid har känt mig trygg. Jag tror att alla behöver uppleva det jag har fått uppleva. Jag har möjlighet att dela med mig och gör det gärna. När någon nätstående gick bort, frågade Sinikka mig: allt är väl förlåtet? Förra sommaren talade hon med mig om vikten att inte döma andra. Vi talade om krigsåren då människor gjorde val som kanske inte alltid var genomtänkta. Det är viktigt att tänka på vad omständigheterna gör med människor, vilket kaos kriget skapade i landet, vilka förluster många fick uppleva. Vi kan inte ta oss friheten att döma andra utan sök förståelse i stället.
Sinikkas sätt att se på världen väckte förundran. Hon var medveten om det och en gång sade hon: Det är många som tycker att jag är naiv, rent av dum som pratar om det goda, tror på det. Mitt sätt att vara har ingenting med dumhet att göra. Jag har tänkt noga på detta, jag har studerat människor och deras sätt att hantera livet. Jag kan inte bestämma vad som kommer i min väg i livet. Jag kan dock välja hur jag förhåller mig till det som jag får uppleva. Livet är en gåva och jag har valt att se det goda i den gåvan och står för den. Andra får göra sina egna val, dem tar jag inte ställning till.
Sinikka höll minnet av de döda levande genom att berätta minnen, nämna dem i samtalen. Det var både människor och djur, alla hade plats i våra diskussioner. Efter min gudfars bortgång kom hon ihåg att säga varje år vi träffades: så Lauri uppskattade era diskussioner, som han väntade dig på besök. Jag minns att jag tänkte ofta om han överhuvudtaget hade lämnat oss annat än bara fysiskt.
Och skiljas, det gjorde vi alltid med leende på läpparna och värmande ord. Det var viktigt. Det är viktigt. Det vet jag idag. Förra året var jag på besök i Finland. Sista kvällen där firade vi min dotter som hade tagit studenten. Min bror hade inte haft möjlighet att komma till Sverige. Därför ordnade han och hans fru en fest åt henne när vi kom till Finland. Det var en vacker dag med sol och sommarvärme i luften, trevlig samvaro. Nästa dag skulle jag tillbaka till Sverige. När vi skulle ta avsked av varandra Sinikka och jag sade hon till mig: ge mig din hand. Vi får hålla varandra i hand Vi vet ju inte när och var vi träffas nästa gång. Då är det bra att ha varandras värme som minne så länge.
Det är ingen fara så länge man minns och när minnena är ljusa. Åter Sinikkas tanke. Det är de. Det finns dessutom gott om dem. Vi fick ju många år på oss att samla på dem, min gudmor och jag. Ju mer jag tänker på henne och det hon har lärt mig och pratat med mig om ju mer undrar jag om hon någonsin lämnade den ortodoxa tron, utom på pappret. Hon levde den i vardagen och blev så min förebild. Dessutom delade hon generöst med sig av sina tankar till mig i våra samtal. Som en gudmor ska jag göra.

Ollos iäti muistettu!



Källa: Elina Karjalainen. Arkkipiispa Paavali. Legenda jo eläessään. WSOY.1973

Den blomstertid nu kommer

För några dagar sedan hörde jag en kör öva på denna sång i Lunds domkyrka. Det var en solig dag och dörrarna till kyrkan stod vidöppna. Sången hördes tydligt ut då jag passerade. Det var barnröster som sjöng, de repeterade väl inför skolavslutningen. Jag stannade till och lyssnade. Sången gjorde ont i mig.Riktigt ont. Jag tänkte på min gudmor som älskade sommaren. Framför allt uppskattade hon alla blommorna och de olika dofterna och färgerna som sommaren visar upp. Min gudmor var en stor naturvän. När jag ojade över maskrosorna och nässlorna i min trädgård sade hon: men använd maskrosbladen till sallad och gör soppa av nässlorna. Allting har sin plats i naturen. En del växter är där för att beundras, andra är nyttiga. Alla får plats.
Min gudfar och gudmor hade en stuga på landet i många år. Det var ett litet rött hus med en äng utanför. Där hade min gudmor en egen blomsteräng med alla möjliga vilda blommor. Det var gula blommor, det var blåa blommor, rosa och mörkröda blommor, lila blommor. Det var höga blommor, det var kortväxta blommor. Det var stora präktiga exemplar av någon sort och det fanns de som var mera anspråkslösa. Hittade min gudmor någon ny vild blomma någonstans tog hon den med sig till sitt lantställe och planterade den där. Det var en vacker blomsteräng och på somrarna brukade vi beundra den. På min gudmors blomsteräng fick de vilda blommorna växa i den takt de ville och bre ut sig bäst de ville. Det var den vackraste rabatten jag någonsin sett. Ogräs, säger de flesta andra, sade jag till min gudmor en gång. Ja, jag vet. Jag förstår inte det. Det är Guds egna skapelser och har sin egen plats i naturen. Till slut försvinner ju alla de vilda blommorna om vi bara betraktar dem som ogräs. Och så satt vi där vid den vackra blomsterängen. Även fjärilarna uppskattade de många blommorna. Vi såg många, många vackra fjärilar vilket min gudmor var mycket lycklig över. Välkomna gäster, tänk att de uppskattar mina blommor lika mycket som jag gör. Så kom sommaren då min gudmor kom till sitt lantställe igen. Min gudfar hade dött hösten innan och nu skulle min gudmor tillbringa sommaren där första gången utan honom. En bonde som bor i närheten hade velat visa sin omtanke om henne och den förändrade situationen och varit där och klippt gräset. Borta var också blomsterängen. Den hade han också klippt bort. Jag frågade min gudmor om hon inte blev arg över att de vackra blommorna var borta. Hon svarade: Först blev jag ledsen och besviken. Men arg, nej, snarare rörd. Jag vet att bonden är en vänlig man och ville visa sin omtanke om mig. Inte kan jag bli arg över att någon vill hjälpa mig. Nu får jag en ny uppgift: få ängen att blomstra igen. Så satt jag där och lyssnade på barnen och hörde hur de började om: den blomstertid nu kommer. Jag tänkte på blomsterängen som inte finns kvar. Huset som nu är sålt. Jag tänkte  på alla somrar då jag åkt till Finland och min gudmor har varje gång hälsat mig välkommen genom att säga: Oj, än en gång får vi träffas. Som jag har väntat. Låt mig få krama om dig! Jag tänkte på denna sommar som är den första sommaren då vi inte har möjlighet att prata med varandra, diskutera, undra, njuta av tillvaron tillsammans. Jag tänkte på den verklighet som är nu och som betyder att vi inte kommer att träffas i detta liv mera. Fast vi båda önskade det. Väntade på denna sommar. Att vi skulle få träffas än en gång även om en allvarlig sjukdom hade kommit in i bilden.
Min gudmor blev sjuk i höstas. Först ville hon inte att jag skulle få veta om hennes sjukdom som var allvarlig. För mig var situationen ny. Min gudmor som alltid varit pigg och glad verkade plötsligt trött, men hade hoppet kvar: bara det blir ljusare så får jag krafter. Ja, sade jag, vi ses på sommaren. Jag kommer direkt när semestern börjar. Och jag hoppades att jag skulle få se henne. Att hon skulle få krafter. Jag bad för henne varje dag. Så i slutet av april kom samtalet med nyheten om att min gudmor hade somnat in, lugnt och stilla en måndag morgon.  Nu satt jag här i den annalkande sommaren och tänkte på att jag hade undrat hur livet skulle kännas när hon inte var med mig i detta liv. Nu vet jag. Det är mycket saknad, det är mycket minnen. Framför allt är det ljusa minnen som tanken på henne väcker. Det känns dock inte tomt, jag har fått så mycket kloka tankar, mycket visdom och mycket kärlek under de åren jag har fått ha henne här att hon omöjligen kan lämna ett tomrum efter sig. Trots ett geografiskt avstånd har hon alltid känts nära. Jag saknar henne ofantligt mycket. Jag satt  där vid kyrkan och tänkte på vårt sista samtal. Då sade hon till mig att alla har alltid undrat varför hon aldrig klagar. Jag prövade faktiskt det någon gång i min ungdom, sade hon, men märkte att det inte hjälpte mycket. Mitt liv har inte alltid varit lätt och även jag har haft svårigheter. Men jag har tänkt att allting kommer från Gud. Att allt Gud ger mig är till mitt eget bästa. Jag har visst undrat varför jag drabbats av svårigheter, men när livet åter blivit lättare och saker och ting ordnat sig har jag tänkt att Gud är verkligen god, det här var igen till mitt eget bästa. Jag har fått så mycket i mitt liv, både goda saker och svårigheter, jag är tacksam. Gud har alltid tagit hand om mig på bästa möjliga sätt. Så sade hon, min kloka gudmor i vårt sista samtal.
Så ringde min brors fru från Finland. Min bror och hon har en liten sommarstuga i skärgården. Den ägdes en gång av min gudmor och gudfar. Min bror fick överta den när de hittade det röda huset som blev deras nya sommarställe. En gång för många, många år sedan tog min gudmor med sig från södra Finland vitsippor som hon planterade vid stugan i skärgården. Nu berättade min brors fru att det aldrig har varit så  mycket vitsippor som i år. Det är massvis med vitsippor. De blommar för Sinikkas ära.

Det var från Mig.

Jag besöker regelbundet sidan ortodoksi.net som innehåller mycket läsvärda artiklar om den ortodoxa tron. Speciellt gärna läser jag tal som olika fäder har skrivit och som får mig att stanna och ta till mig tankar som jag kan reflektera över och förhoppningsvis också växa i. I början av veckan fångade ett tal mig på ett särskilt sätt. Jag hade planerat och oroat mig över alla dessa arbeten och pengarna och mitt trasiga tak. Livets besvärligheter hade hållit mig upptagen. Även om jag tappert hade försökt att mota bort det där ordet "varför" kunde jag inte mobilisera tillräckligt med motståndskraft. Då öppnar jag ortodoksi.net och ser rubriken: Det var från Mig. Talet är skriven av den Helige Serafim. Jag läser nyfiket: Du är värdefull i Mina ögon och Jag älskar dig: det är därför en speciell glädje för Mig att vägleda dig. Underbara ord som jag tacksamt tar emot. Fortsätter att läsa med stora förväntningar: Jag vill att du ska veta att din svaghet behöver Min styrka och att garantin för din trygghet är att du låter Mig skydda dig. Det är ett stort och värdefullt löfte. Det känns bra att veta att jag slipper vara stark, bära allting själv. Jag är skyddad. Jag vill att du ska veta att när du är i svårigheter, bland människor som inte förstår dig och som avvisar dig, Det var från Mig. Då stannar jag, verkligen tvärstannar. Det var ju lena och trösterika ord precis. Jag fick löfte om skydd. Bara en mening innan. Det här låter annorlunda. Blir lite orolig, men fortsätter att läsa. Jag är din Gud, omständigheterna i ditt liv är i Mina händer; du hamnade inte i din situation av en slump - det var precis det jag hade förberett för dig. Var det inte så att du bad Mig att lära dig ödmjukhet? Ja, jo, jag är ju så envis och hos mig väcker ordet negativa tankar, att böja sig. Nej, det är svagt. Jag har dock senare förstått att jag kanske ska ändra min inställning, men ... Och så - då fick du börja i den "skolan" där man lär just detta ämne. Din omgivning och de omkring dig gör det Jag vill att de ska göra. Hur menar du, jag blir andfådd och vågar knappt tänka för det där ordet varför börjar bli stort. Samtidigt blir mitt intresse för texten större. Har du ekonomiska svårigheter? Du ska veta att Det är från Mig. Ja men, alltid tänka och taket ska lagas och och, är det ändå inte så att det blir mycket på en och samma gång? Texten är inte klar ännu utan jag läser vidare: Svek din vän dig eller någon som du öppnade ditt hjärta för? Det var från Mig. Ja, men det gör ont när jag upptäcker sveket. Jag kan inte förstå att någon vill svika, såra. Det är svårt att ta till sig. Men i och för sig, det är ju bra att veta att det var från Dig. Det var ju det jag frågade häromdagen: är det Du som står bakom allting. Nu fick jag svaret. Jag känner mig förvirrad. Jag är dock spänd inför fortsättningen. Jag lät denna besvikelse drabba dig, så att du skulle lära dig att din bästa vän är din Herre. Jag vill att du kommer med allt du har till Mig och att du anförtror dig till Mig. Blev dina planer förstörda? Gav du upp och är trött? Det var från Mig. Du gjorde upp planer och du har dina mål: du gav dem till Mig för att jag skulle välsigna dem. Men jag vill att du lämnar allt detta till Mig, Jag vill leda dig i ditt liv för du är föräldralös, inte huvudpersonen. En oväntad olycka drabbade dig och ditt hjärta blev fyllt av ångest. Du ska veta att det är från Mig. Vad var jag läste nu? Inte huvudpersonen? Jag är så van vid ansvar, planera och det är så lätt att tänka att om jag inte har kontroll hur ska jag kunna då orientera mig i tillvaron? Men jag börjar ändra på fokus. Det där att jag inte är huvudperson. Just det. Guds vilja. Det är det jag ska ha i centrum. Jag fastnar också vid den där meningen om att det inte är jag som ska planera och sedan få välsignelse utan det handlar om att ge allt till Gud, allt. Han leder. Med hjälp av trötthet och ångest prövar jag hur stark din tro är på Mina löften. För jag vill att du känner mig djupare, fysiskt, så beklaga inte denna prövning som Jag sänt till dig.......Böj ditt huvud inför Min godhet ödmjukt och utan motstånd. Jag sitter en god stund och tar till mig denna text som berör mig så starkt. Jag läser den flera gånger. Varje gång drabbar den mig med oförminskad styrka. Jag blir väckt. Jag inser att det är en viktig text med viktigt budskap. Hur kunde denna text komma framför mig denna kväll? Ligger det ändå inte en motsättning i dessa ord älska, godhet, från Mig och svek, besvikelse? Jag tänker på alla som säger: om Gud finns, varför finns det så mycket ondska? Ibland kan jag förstå den frågan. Men jag minns också nunnan Kristodul som frågar: är du den som mitt i gödselhögen ser blomman eller den som mitt i den vackraste äng ser gödselhögen? När jag tänker så märker jag många saker som har hänt: nya vägar som har öppnats, vänliga människor som jag mött och jag kan undra om det egentligen har fattats mig något. Framför allt ser jag tiden sedan den hösten då vi började tala om Gud och tro, Elisabet och jag. Jag tänker på den stora gåvan som tro innebär. Jag tänker också på detta jag som är envis och som behöver tid på mig för att förstå saker. Tid för att det nya ska få fäste i mitt inre. Jag har så lätt att falla i tanken att be betyder att jag får det jag har tänkt mig. Och blir besviken när beställningarna uteblir, i alla fall på så sätt och i den ordning jag hade planerat. Eller när besvikelserna kommer. Det är inte alltid enkelt att ta till sig det som sker i livet som Guds kärlek eller godhet. Och ändå. Hur många år var jag inte på egna vägar utan att tänka på Gud. Han väntade tålmodigt och lät mig sedan gå i den skolan där jag lärde mig om ödmjukhet. Jag är tacksam. Idag är det Stora Fredagen för de ortodoxa i Finland. Elisabet har berättat om gudstjänsterna där och att hon ska åka till Vasa för att delta i liturgin som också sänds i TV under Påsknatten och som jag hoppas kunna följa via nätet. Så läser jag evangelierna och tänker på Kristus och det han har gjort för mig. Det var från Mig. Då förstår jag att jag är värdefull. Jag väntar på Påsken jag också. Högtidernas högtid.

Källa: Ortodoxi.net. Helige Serafim Viritsalainen. Valda delar. Min översättning

Följ mig!

Den här meningen tog jag med mig från liturgin i Lund för två veckor sedan. Liturgierna är viktiga för mig, jag ser fram emot varje gudstjänst. Jag vill inte missa ett enda tillfälle att delta i liturgin i Lund. Det märkliga för min del har dock varit att varje resa till Lund de lördagar vi har gudstjänst där har kommit med någon överraskning. Den här gången hade man ställt in det tåg jag brukar ta för att komma i tid. Jag blev ledsen och tänkte att jag inte vill komma för sent. Jag bestämde mig dock för att åka. Jag skulle ångra om jag inte deltog, bättre en del av liturgin än ingen alls. Så jag väntade på nästa tåg och jag kom fram. Jag var lycklig över att jag valde att åka. Jag fylldes av ro och vördnad och glädje. För mig är den ortodoxa liturgin starkt förknippad med tanken att tjäna Gud. Mycket bön. Deltagarna ber för andra, tackar och lovsjunger. Och från fader Tikhons tal tog jag till mig det Jesus säger: Följ mig! Den meningen fastnade i mig och följde med mig när jag lämnade kyrkan. Att tro är en möjlighet. Ändå är det inte bara en möjlighet utan bredvid som följeslagare till tron finns också en mängd tvivel. Viljan att följa är stark för mig, att förverkliga den tanken är svårare. Speciellt under de senaste månaderna när jag sökt nytt arbete när jag plötsligt blev arbetslös har jag ofta tänkt att det skulle i alla fall ibland vara en lättnad om jag bara kunde be det jag behöver, då skulle jag ha lättare att följa uppmaningen. Tro som beställningsbyrå, hur skulle en sådan tro vara? Inte svårt, men jag skulle behöva ta ansvar för mina beställningar. Det kanske ändå är bättre att det är som det är. Även om det svider när det inte blir som jag tänkt mig. Eller att jag får vänta. Fader Tikhon pratade ju även om att det kostar att följa Jesus. Innan vi lämnade kyrkan berättade han också att den här dagen skulle några systrar från Minsk sälja ikoner i Domkyrkan. Jag blev nyfiken och gick mot kyrkan funderande på denna mening "följ mig". Väl inne i Domkyrkan hittade jag inte nunnorna men väl en ikon med Guds Moder och Jesusbarnet. Jag blev överraskad över bilden i en luthersk kyrka, men stannade framför den och tänkte på denna kvinna som var beredd att ödmjukt ta emot sin uppgift. "Ske din vilja!" Jag undrar ofta över Guds Moders övertygelse. Hon valde att följa Guds vilja. Hon visste att det valet fick stora konsekvenser. Det skulle inte vara en lätt väg. Ändå valde Guds Moder att säga dessa ord. "Ske din vilja". Jag tänker ofta på det. Vid ingången hittade jag så systrarna från Minsk, två unga och mycket snälla kvinnor och deras bord.  På bordet hittade jag en reseikon, inte större än en tändsticksask. Jag öppnade den och till vänster såg jag Kristus och till höger Guds Moder med Jesusbarnet. Den lilla resikonen skulle följa med mig. Jag skulle äntligen ha en reseikon. Tanken gjorde mig upprymd. Jag betalade och talade en liten stund med de vänliga systrarna. Sedan stoppade jag  ikonen i min väska och lämnade Domkyrkan. Trots litenheten kände jag tydligt ikonen i väskan. Att en så liten sak kan vara så närvarande. Jag tänkte på uppgifterna en ikon har i våra liv: en av dem är att skydda. Nu skulle denna ikon följa med mig överallt i min väska för att skydda mig. Jag kände glädje över den vetskapen. Men den skulle också påminna mig om den väg jag vill välja. Så fick jag och började ett nytt arbete och på tåget dit sitter jag varje morgon med ikonen i handen och betraktar den. Under tystnad betraktar jag den. Jag tänker på det både Anthony Bloom och Wilfrid Stinissen skriver: du ska också vara tyst inför Gud. Då ger du Gud tillfälle att tala till dig. Så sitter jag alltså på tåget i ett Skåne som börjar vakna till våren med min ikon i handen. Igår visade jag denna lilla ikon för Marjatta som alltid sitter bredvid mig på ikonmålarkursen. Det var fredag och det betyder kursdag. Marjatta öppnade reseikonen och blev berörd och glad. Försiktigt lade hon den på bordet framför oss. Sedan presenterade hon ikonen för alla andra deltagare. Och vi målade våra ikoner framför Kristus och Guds Moder. Idag skulle jag måla bakgrunden till min ikon. Jag hade länge tänkt på vilken färg den skulle ha. Jag ville ha en viss gul nyans, glorian lite ljusare. Försiktigt började jag blanda färger och fick hjälp av läraren att hitta rätt. Jag målade och kände stort lugn. Jag pratade till ikonen som jag brukar när jag målar. Jag blev klar med bakgrunden. Plötsligt hörde jag lärarens röst: den blev fantastisk! Den är perfekt! Vilken harmoni! Jag lyfte blicken och blev förvånad. Tittade på Marjatta som sade: ja, Katja, den är fantastisk! Jag ser inte på ikoner som fantastiska eller vackra men jag studerade på bilden. Det finns en harmoni i den. Och det är lätt att se vem betraktar mig från ikonen. Jag blir glad när jag tittar på bilden och säger till den: så du har hjälpt mig. Jag är mycket lycklig när jag packar ihop målarverktygen. Jag tar min lilla ikon och stoppar den i fickan. Glädjen är närvarande ännu när jag är hemma. Min första ikon ligger och torkar i Malmö. Jag tänker på bönen prästmunken ber innan han börjar måla: "Upplys och ge vishet åt Din tjänares själ, hjärta och sinne och styr dessa händer till att på ett oklanderligt och framstående sätt avbilda Din gestalt, Din rena Moders och Dina helgons, till din ära". Jag var också en förvånad person denna kväll. En önskan som föddes för 39 år sedan hade blivit verklighet idag. Jag trodde inte att det var möjligt för mig att måla en ikon. En annan tanke dök också upp i mitt huvud denna kväll, Det var en sak som jag inte hade förmåga att tänka då för länge sedan: att jag en dag skulle måla en ikon till Guds ära. Jag visste inte om hur det är att känna vördnad för personerna på ikonerna. Ordet helighet saknades i mitt ordförråd trots att jag var troende på den tiden. En aktiv kristen i en luthersk församling i Finland. En ikon är helig. En dag skulle denna helighet ta en central plats i mitt liv då jag igen stapplande går på trons väg. Det kunde jag inte ana då.

Källor: Stinissen, Wilfrid. Vandring till sanningen
           Bloom, Anthony. Texter i urval
           Schöldstein, Christina. Guld och Azur