Att vara ikonmålare är att utöva en tjänst i och för kyrkan. Jag tänkte på det jag läste på ortodoksi.net inför ortodoxins söndag om att en ikonmålare ska ha personerna i ikonerna som sina förebilder i livet. Jag tänkte också på bönen som jag läste i Christina Schöldsteins bok och som en ikonmålare ska läsa varje gång innan han målar. I den sägs det bl a: "Du min Gud och alltets Härskare, upplys och ge vishet åt Din tjänarens själ, hjärta och sinne och styr dessa händer till att på ett oklanderligt och framstående sätt avbilda Din gestlat, Din rena Moders och Dina helgons, till Din ära " Jag har hört någon gång sägas att en ikonmålare bara lånar sin hand åt Gud i sitt arbete.
Redan på morgonen väntade jag på kursen. Jag tänkte på ikonen som väntade i Malmö. Ansiktet skulle jag fortsätta med och sedan skulle jag måla handen. Jag påminde mig om att det är tredje gången jag går på kursen, det behövs mer erfarenhet innan jag ens kan vänta mig att jag känner att jag vet hur jag ska göra. Jag får ha tålamod. Ändå fick jag konstatera att det inte är lätt att vara nybörjare. När jag satt där med min palett och mina färgtuber blev jag sittande. Hur var det nu? Vilka färger skulle jag blanda? En stund satt jag och funderade innan jag valde färgerna: vitt skulle jag ha, alldeles säkert, men sedan? Just det, gult men vilken av de två. Jag kom ihåg det och orange och brunt. Sedan blanda och blanda tills den rätta nyansen kommer. Det tog sin tid men jag fick fram färgen. Igen en paus innan jag vågade börja med ansiktet. Hur ska jag göra för att inte förstöra? Jag kom igång med måleriet också. Efter en stund märkte jag att färgen inte stämde. Vågar jag ta lite från den vita klicken på paletten? Jag vågade. En liten stund kände jag tanken "jag klarar inte det här, hur kommer det sig att jag började här". Tanken försvann och jag fortsatte måla. Det blev en jämnare yta så småningom. Det blev det. Medan jag målade kom jag att tänka på en artikel jag läste på nätet. Det var en kyrklig tidning vet jag, kan bara inte komma på vad den heter. Artikelförfattaren var i alla fall orolig över att Peter Halldorf i sin verksamhet i Bjärka-Säby tillåter kurser i ikonmåleri, tar emot människor från samfund som använder sig av rökelse, mystik och ikondyrkan. Det strider mot Bibeln och handlar om vidskepelse skrev han. Jag hade en annan åsikt, artikelförfattaren hade nog inte fördjupat sig i vad det är han uppfattar som ikondyrkan. Jag har precis börjat den här vandringen i ortodoxin så jag kände att jag är stark nog att svara på hans sätt att tänka. Ändå funderade jag över vad jag skulle vilja säga till honom. Det var ju så att Gud skapade människan till sin avbild, ikon, eller hur? Och jag tänkte på inkarnationen, när Kristus blev människa. Motiven i ikonerna är ur evangelierna. Vad var det som stod i Christinas bok: "Evangeliet kallas ikon av papper och bläck av Guds ord." Fadern, Sonen och Anden närmar sig den troende i bönen med dyrkan. Gud avbildas inte eftersom ingen levande människa har sett honom och den helige Ande kan endast avbildas symboliskt. Det är endast Kristus i mänsklig gestalt som kan målas i ikonerna. Ikonerna hjälper den troende i bönen, det är inte ikonen som man ber utan personerna på ikonerna. Ansiktet blev klart. Läraren hjälpte mig med ögonen och örat. Det är inte lätt att skugga i början. Nu skulle jag måla handen så den skulle få samma färg som ansiktet. Det var en utmaning, hur skulle jag göra med fingrarna? Jag målade och skuggade. Jag fortsatte samtidigt att tänka på artikeln. Fader Jarmo har rätt i att det är bekymmersamt när man lyfter ikonerna ur sitt sammanhang, gör om de till ett konstverk, ett vackert föremål. Då är det lätt att tolka att de ortodoxa ber vackra bilder, dyrkar skönheten i dem. Jag satt där med min pensel och målade och försökte få handen att få de rätta skuggorna för att den skulle bli just en hand. Jag undrade hur jag skulle förklara detta att i ortodoxin hänger allting ihop, man kan inte skilja mellan tro och handling, symboliken har sin uppgift. Jag får svårigheter med att måla handen och ber läraren om hjälp. Jag tittar på när han målar och skuggar, vana rörelser, dit har jag en lång resa. Handen och ansiktet blir klara, dags att plocka ihop. Jag sitter dock med min ikon en stund och betraktar den. Jag tittar på ansiktet, precis färdigmålat. Ser i ögonen. Då gör jag en upptäckt. Jag tänker inte på om jag är nöjd med mitt verk, om jag har gjort ett bra arbete. Jag känner bara vördnad för personen som jag ser där och jag tänker på personligheten, ödmjukheten och orden: "Ske din vilja!" Det är relationen till personen på ikonen som är det viktiga, det centrala. Det är tanken på personen som gör ikonen helig. Så får min ikon vila en vecka igen innan jag fortsätter arbetet med den. Jag är nöjd med att jag får vara på denna kurs, jag är nöjd med att kunna lära mig målandet färgklick för färgklick. Likaså kan jag känna tacksamhet över att jag är nybörjare varje dag, varje stund i allting jag gör och tänker. Är det inte så egentligen? Jag får ta den där kampen som Halldorf pratade om, kampen om vems vilja som är det avgörande, kampen om tålamodet, kampen om att hitta roten. Lätt är det inte att vara nybörjare, nej, men det ger oanade nyanser.
Källor:
Schöldstein, Christina. Guld och Azur.Artos. 2004
Ortodoksi.net
lördag 25 februari 2012
torsdag 23 februari 2012
Peter Halldorf
är pastor och aktiv i Pingstkyrkan, redaktör och ansvarig utgivare för Pilgrim, en tidskrift för andlig vägledning. Han är verksam på Nya Slottet i Bjärka-Säby utanför Linköping där han leder retreater och ekumeniska uppbyggelsemöten som samlar många människor från olika kyrkor och samfund. Peter Halldorf har skrivit många böcker om lärjungaskapet, det inre livet och den tidiga kyrkans historia.
Visst är det lustigt hur vi ibland väljer de böcker som vi behöver läsa just nu. Det är en enda röra detta mitt hem för närvarande. Det trasiga taket ska bli helt. Igår kom takläggarna och jag skulle flytta undan alla sakerna från badrummet och förrådet så att det blir lättare att arbeta där. Allting ligger mitt på golvet i vardagsrummet. Också taket i vardagsrummet väntar på att bli helt och jag har tänkt att jag ska samtidigt rensa bort de böcker som har blivit skadade. Jag satte igång att samla böcker i plastsäckar så det blir plats för takläggarna så småningom. Det är ju lite känsligt det här att göra sig av med böcker som jag har samlat på mig sedan jag fick mitt första egna hem. De berättar om mina studier, vilka böcker jag läst och när. Det är minnen. Dock nu också skador. Vissa är böcker som är lätta att göra sig av med, det är de som kom hem i brevlådan när jag hade glömt att avbeställa dem från någon bokklubb för länge sedan. Men det finns de som fastnar i handen innan jag lägger dem i den svarta påsen. Sedan finns det de som stannar här. Så jag går och väljer. Jag fick syn på Peter Halldorfs bok Helig rot. Den har två träd på omslaget och den är helt oskadd, ny som den är eftersom den har sluppit regnet som letade sig in genom det trasiga taket. Jag har läst många böcker av Halldorf. Han skriver mycket om helighet. Han är pingstvän men skriver mycket om den ortodoxa tron, citerar gärna olika fäder. Fast på den här boken står det Sielun juuri. Den är alltså den finska översättningen av Helig rot. Jag fick den av Elisabet i december och läste den direkt. Jag bestämde mig för att läsa om den. Så på kvällen när jag hade arbetat färdigt och kylan kändes ordentligt i hela mig satt jag i det enda varma rummet i huset och började på Halldorfs bok. Han beskrev sina resor och sin trädgård och hur han odlade sina växter, sin komposthög. Och han pratade om öken. Jag fastnade där. Varför pratar han så mycket om detta nu då? Jag läste dock vidare eftersom jag visste att Halldorf vill säga någonting. Hade ändå lite svårt att hitta till texten. På morgonen cyklade jag så till stan. Det var en solig morgon och jag förberedde mig för en lugn cykeltur. Jag hade inte lagt märke till att det fortfarande blåste efter nattens stormvindar. När jag kämpade på cykeln kom jag att tänka på det trädgårdspratet jag hade läst om i Halldorfs bok. Jag började se på min egen trädgård med andra ögon. Den har jag bara sett som besvär som tar mycket tid. Hur kommer det sig att jag inte kunnat se min trädgård som ett ställe där jag kan lära mig någonting, se naturen och dess växlingar på ett annat sätt? Att det tar tid, jag måste ha tålamod. Men tålamod har jag haft svårt att hitta. Jag fortsatte att läsa Sielun juuri idag när jag kommit hem från stan. Nu öppnade sig texten på ett helt annat sätt. Framför allt grep den ett hårt tag om mig. Han pratade om själens trädgård. Och om Guds vilja. Jag log för mig själv när Halldorf berättade om sin egen föreställning i ungdomen. Han hade tänkt sig att Guds vilja betydde alltid något annat än hans egen vilja. Det var lika bra att glömma alla egna drömmar. Den tanken har även jag haft. Dock hade Halldorf träffat pastorer som hade hjälpt honom att förstå att Guds vilja leder oss närmare vårt eget jag, inte bort från det. Därför känner vi igen Guds vilja i det som i vårt inre skänker oss frihet, äkthet och större glädje i livet. Halldorf skriver också om de Caussade, en själavårdare som levde på 1700 talet och sade att Gud kräver bara det som är lätt och enkelt. Halldorf skriver att Guds vilja är gömd i de till synes betydelselösa händelserna, i de gråa och ointressanta situationerna. Där finns en skatt! Det är en skatt som vi inte hittar, för vi tror, att vi alltid ska drabbas av någon stor och betydelsefull hemlighet för att kunna förstå Guds vilja. Så arbetade jag i röran en stund och diskade. Jag funderade över de gånger jag klagat över detta hus, alla dessa saker som måste ordnas och göras och lagas. Och naturligtvis över mina förluster som jag så ivrigt att burit med mig. Jag undrar hur många gånger jag egentligen har sagt ordet varför i mitt liv. Guds vilja i denna stund när jag diskar mitt i röran? Jag smakar på tanken. Jag tänker på de senaste veckorna då jag träffat många som sagt till mig att i detta att jag går och söker arbete och röran i huset finns en mening. Jag har nickat och hållit med. Hemma har jag känt att frågetecknet inne i mig knackat och blivit större. Måste nog läsa vidare i boken. Då hamnar Peter Halldorf i en kris. Ingenting händer vilket leder till en känsla av meningslöshet. Han åker till Egypten för att träffa Euagrios som bor i öknen där och får rådet att vänta. Vänta? Ja, det är dags att bli kallad. ??? " Ja, Gud kallar dig till djupare vatten." Så pratar Halldorf och Euagrios om det viktiga i att vänta. Jag känner igen mig i detta att ordet vänta bara skapar frågetecken. Halldorf pratar om sin fiende otålighet som har fått honom att jobba ännu hårdare, snabbare och effektivare. Ja, även det känner jag igen. Så kommer Halldorf till den insikten att Gud i sin nåd låter oss vänta så att vi får tid att göra om våra törstiga, sårade liv till rena och öppna kärl för skönhet som aldrig försvinner. Euagrios säger också till Peter Halldorf att när man blir trött på någonting betyder det att man blir kallad att söka efter en djupare mening i livet. Just här. För att hitta en rot som bär. Ja. så blev det att jag hittade en skatt i denna röra i mitt hem. Jag kan inte låta bli att än en gång känna förvåning och framför allt glädje över denna resa som jag har börjat. I kväll tänker jag åter igen att jag inte är på någon motorväg och kör i 180. Nej, snarare kryper jag på en stig. Men det är klart, hur skulle jag annars hitta alla dessa skatter som jag har att finna. Innan jag lägger ifrån mig boken och lägger den bland de böcker som stannar i mitt hus som småningom har ett nytt tak som inte släpper regndroppar på mina böcker tänker jag på en mening som tog hårt tag i mig när jag läste Halldorfs bok: Men Herren var med Josef. Halldorf pratade om Guds vilja och Josef som satt i fängelse, i en brunn och blev anklagad i Potifars hus. Men Josef höll genom alla åren fast vid Gud, tog emot allting som Guds gåva. Varje situation, såväl lycka som olycka ger oss möjlighet att träna kärlek och trofasthet. Den tanken ska jag fundera på.
Peter Halldorf: Sielun juuri .Kirjapaja. 2006
Källa: Wikipedia
Visst är det lustigt hur vi ibland väljer de böcker som vi behöver läsa just nu. Det är en enda röra detta mitt hem för närvarande. Det trasiga taket ska bli helt. Igår kom takläggarna och jag skulle flytta undan alla sakerna från badrummet och förrådet så att det blir lättare att arbeta där. Allting ligger mitt på golvet i vardagsrummet. Också taket i vardagsrummet väntar på att bli helt och jag har tänkt att jag ska samtidigt rensa bort de böcker som har blivit skadade. Jag satte igång att samla böcker i plastsäckar så det blir plats för takläggarna så småningom. Det är ju lite känsligt det här att göra sig av med böcker som jag har samlat på mig sedan jag fick mitt första egna hem. De berättar om mina studier, vilka böcker jag läst och när. Det är minnen. Dock nu också skador. Vissa är böcker som är lätta att göra sig av med, det är de som kom hem i brevlådan när jag hade glömt att avbeställa dem från någon bokklubb för länge sedan. Men det finns de som fastnar i handen innan jag lägger dem i den svarta påsen. Sedan finns det de som stannar här. Så jag går och väljer. Jag fick syn på Peter Halldorfs bok Helig rot. Den har två träd på omslaget och den är helt oskadd, ny som den är eftersom den har sluppit regnet som letade sig in genom det trasiga taket. Jag har läst många böcker av Halldorf. Han skriver mycket om helighet. Han är pingstvän men skriver mycket om den ortodoxa tron, citerar gärna olika fäder. Fast på den här boken står det Sielun juuri. Den är alltså den finska översättningen av Helig rot. Jag fick den av Elisabet i december och läste den direkt. Jag bestämde mig för att läsa om den. Så på kvällen när jag hade arbetat färdigt och kylan kändes ordentligt i hela mig satt jag i det enda varma rummet i huset och började på Halldorfs bok. Han beskrev sina resor och sin trädgård och hur han odlade sina växter, sin komposthög. Och han pratade om öken. Jag fastnade där. Varför pratar han så mycket om detta nu då? Jag läste dock vidare eftersom jag visste att Halldorf vill säga någonting. Hade ändå lite svårt att hitta till texten. På morgonen cyklade jag så till stan. Det var en solig morgon och jag förberedde mig för en lugn cykeltur. Jag hade inte lagt märke till att det fortfarande blåste efter nattens stormvindar. När jag kämpade på cykeln kom jag att tänka på det trädgårdspratet jag hade läst om i Halldorfs bok. Jag började se på min egen trädgård med andra ögon. Den har jag bara sett som besvär som tar mycket tid. Hur kommer det sig att jag inte kunnat se min trädgård som ett ställe där jag kan lära mig någonting, se naturen och dess växlingar på ett annat sätt? Att det tar tid, jag måste ha tålamod. Men tålamod har jag haft svårt att hitta. Jag fortsatte att läsa Sielun juuri idag när jag kommit hem från stan. Nu öppnade sig texten på ett helt annat sätt. Framför allt grep den ett hårt tag om mig. Han pratade om själens trädgård. Och om Guds vilja. Jag log för mig själv när Halldorf berättade om sin egen föreställning i ungdomen. Han hade tänkt sig att Guds vilja betydde alltid något annat än hans egen vilja. Det var lika bra att glömma alla egna drömmar. Den tanken har även jag haft. Dock hade Halldorf träffat pastorer som hade hjälpt honom att förstå att Guds vilja leder oss närmare vårt eget jag, inte bort från det. Därför känner vi igen Guds vilja i det som i vårt inre skänker oss frihet, äkthet och större glädje i livet. Halldorf skriver också om de Caussade, en själavårdare som levde på 1700 talet och sade att Gud kräver bara det som är lätt och enkelt. Halldorf skriver att Guds vilja är gömd i de till synes betydelselösa händelserna, i de gråa och ointressanta situationerna. Där finns en skatt! Det är en skatt som vi inte hittar, för vi tror, att vi alltid ska drabbas av någon stor och betydelsefull hemlighet för att kunna förstå Guds vilja. Så arbetade jag i röran en stund och diskade. Jag funderade över de gånger jag klagat över detta hus, alla dessa saker som måste ordnas och göras och lagas. Och naturligtvis över mina förluster som jag så ivrigt att burit med mig. Jag undrar hur många gånger jag egentligen har sagt ordet varför i mitt liv. Guds vilja i denna stund när jag diskar mitt i röran? Jag smakar på tanken. Jag tänker på de senaste veckorna då jag träffat många som sagt till mig att i detta att jag går och söker arbete och röran i huset finns en mening. Jag har nickat och hållit med. Hemma har jag känt att frågetecknet inne i mig knackat och blivit större. Måste nog läsa vidare i boken. Då hamnar Peter Halldorf i en kris. Ingenting händer vilket leder till en känsla av meningslöshet. Han åker till Egypten för att träffa Euagrios som bor i öknen där och får rådet att vänta. Vänta? Ja, det är dags att bli kallad. ??? " Ja, Gud kallar dig till djupare vatten." Så pratar Halldorf och Euagrios om det viktiga i att vänta. Jag känner igen mig i detta att ordet vänta bara skapar frågetecken. Halldorf pratar om sin fiende otålighet som har fått honom att jobba ännu hårdare, snabbare och effektivare. Ja, även det känner jag igen. Så kommer Halldorf till den insikten att Gud i sin nåd låter oss vänta så att vi får tid att göra om våra törstiga, sårade liv till rena och öppna kärl för skönhet som aldrig försvinner. Euagrios säger också till Peter Halldorf att när man blir trött på någonting betyder det att man blir kallad att söka efter en djupare mening i livet. Just här. För att hitta en rot som bär. Ja. så blev det att jag hittade en skatt i denna röra i mitt hem. Jag kan inte låta bli att än en gång känna förvåning och framför allt glädje över denna resa som jag har börjat. I kväll tänker jag åter igen att jag inte är på någon motorväg och kör i 180. Nej, snarare kryper jag på en stig. Men det är klart, hur skulle jag annars hitta alla dessa skatter som jag har att finna. Innan jag lägger ifrån mig boken och lägger den bland de böcker som stannar i mitt hus som småningom har ett nytt tak som inte släpper regndroppar på mina böcker tänker jag på en mening som tog hårt tag i mig när jag läste Halldorfs bok: Men Herren var med Josef. Halldorf pratade om Guds vilja och Josef som satt i fängelse, i en brunn och blev anklagad i Potifars hus. Men Josef höll genom alla åren fast vid Gud, tog emot allting som Guds gåva. Varje situation, såväl lycka som olycka ger oss möjlighet att träna kärlek och trofasthet. Den tanken ska jag fundera på.
Peter Halldorf: Sielun juuri .Kirjapaja. 2006
Källa: Wikipedia
onsdag 22 februari 2012
Ortodoxins söndag
Sedan år 843 har den ortodoxa kyrkan firat denna söndag till minne av segern över de som hade förstört mängder av ikoner och förföljt de troende som hade försvarat dem och deras ställning inom kyrkan år 726-780 och 815-842. På ortodoksi.net skriver fader Jarmo Hakkarainen om ikonoklasmen som de här striderna kallas. Framför allt skriver han om de heliga ikonernas centrala betydelse för de ortodoxa. Genom rökelse, bugningar, korstecken, kyssar visar man vördnad för dem. Framför allt ber man inför en ikon. De heliga ikonerna visar målet för den ortodoxa kyrkan: gudomligblivande. Varje medlem i kyrkan är kallad till att bli helig, med andra ord Guds ikon. En ikon är inte en målning, ett konstverk. Fadern är i sitt tal bekymrad över synen på ikonen som estetiskt eller konsthistoriskt objekt, vilket leder till att vördnaden för den försvagas, även den andliga betydelsen av ikonmåleriet kommer i skymundan. Det finns kanoniska regler för en ikonmålare: ett liv i renhet, förmåga till ett andligt synsätt och ett liv med ikonerna som förebild. Det ortodoxa livet handlar om ett levnadssätt, en ortodox identitet. Ortodoxins söndag är en fest för den heliga ikonen och den ortodoxa människosynen. För den ortodoxa är kyrkan och teologin, livet och läran en enhet. Det ligger en utmaning i att få andra att förstå vad livet i en kyrklig gemenskap, som Guds folk, innebär.
Jag läste med stort intresse det fader Jarmo Hakkarainen skriver om ikonerna och deras betydelse för de ortodoxa. Det här talet och tankarna i den är nämligen aktuella för mig just nu. Jag har funderat mycket kring ikonerna och deras ställning utanför den ortodoxa kyrkan sedan jag började på min kurs i ikonmåleri. För mig är en ikon en helig bild som berör mig väldigt djupt. Bilden av munken vid sin ikon för många år sedan är förknippat med vördnad och lugn. När jag sökt efter kurser för att kunna förverkliga min dröm om att få måla en ikon har just viljan att gestalta Kristus eller Gudsmodern enligt de regler som gäller för en ikonmålare varit stark. Jag vet att när jag anmäler mig till en kurs inom ett bildningsförbund kan jag inte förvänta mig att möta just den värdegrund som min värld lever på. Det är en trevlig kurs. Deltagarna där är snälla och har tagit emot mig på ett vänligt sätt. Läraren är hjälpsam och lyhörd. Det är en behaglig och lugn stämning på kursen. Jag vill fortsätta att måla. Jag läser böcker om ikoner hemma, fördjupar mig i deras uppgift. Steg för steg, tanke för tanke öppnas den ortodoxa världen och insikten om budskapet den står för. Och ikonen är en väsentlig del i den. Jag kan inte skilja ikonen från den ortodoxa tron. Även om jag var förberedd på att dela den här kursen i ikonmåleri med människor som inte ser på ikoner ur samma perspektiv som jag är jag tagen av att ikonen reduceras till en vacker bild. Hur ska jag förhålla mig till det jag upplever på kursen? Jag vill inte såra de andra deltagarna på kursen, vill inte förstöra deras glädje av att måla bilder de tolkar som ikoner. Det är dock viktigt att ta fram det sammanhang där en bild blir en ikon. Det är viktigt att tala om traditionen, om regler som har betydelse i sambandet; vad händer när man skissar, hur är det med färger, fragment av en ikon. Jag har tänkt på det som fader Jarmo Hakkarainen skriver om. Vad är konsekvensen för de heliga ikonerna om man på olika kurser målar bilder av Kristus, Gudaföderskan, änglarna och kallar dem för ikoner. Jag känner ett stort ansvar för min bild och framför allt för den heliga uppgiften som ikonerna har. Precis som fader Jarmo Hakkarainen är jag bekymrad över att man lyfter ikonen ur sitt sammanhang och gör om den till ett konstverk. Jag blir tagen av den upplevelsen, den berör mig på djupet. Jag vill fortsätta att gå på min kurs. Jag vill dock också förmedla mitt budskap om ikonen och dess betydelse för livet i den ortodoxa tron. Jag vill göra det på ett sätt som inte blir ett personligt angrepp på någon utan en dialog så att förståelsen för heligheten kommer fram. Är en sådan dialog möjlig eller ens önskvärd? Det viktiga är att försvara ikonen och dess helighet. Den får inte utsättas för trender eller egna tolkningar. Det är viktigt att vara tydlig, skapa sammanhang och förståelse för den tradition som en ikon vilar på. När jag läser fader Hakkarainens text blir jag gripen av tanken om utmaningen att få andra att förstå vad det innebär att leva med sin tro som ortodox. Den gäller på en kurs i ikonmåleri också, kanske just där.
Jag läste med stort intresse det fader Jarmo Hakkarainen skriver om ikonerna och deras betydelse för de ortodoxa. Det här talet och tankarna i den är nämligen aktuella för mig just nu. Jag har funderat mycket kring ikonerna och deras ställning utanför den ortodoxa kyrkan sedan jag började på min kurs i ikonmåleri. För mig är en ikon en helig bild som berör mig väldigt djupt. Bilden av munken vid sin ikon för många år sedan är förknippat med vördnad och lugn. När jag sökt efter kurser för att kunna förverkliga min dröm om att få måla en ikon har just viljan att gestalta Kristus eller Gudsmodern enligt de regler som gäller för en ikonmålare varit stark. Jag vet att när jag anmäler mig till en kurs inom ett bildningsförbund kan jag inte förvänta mig att möta just den värdegrund som min värld lever på. Det är en trevlig kurs. Deltagarna där är snälla och har tagit emot mig på ett vänligt sätt. Läraren är hjälpsam och lyhörd. Det är en behaglig och lugn stämning på kursen. Jag vill fortsätta att måla. Jag läser böcker om ikoner hemma, fördjupar mig i deras uppgift. Steg för steg, tanke för tanke öppnas den ortodoxa världen och insikten om budskapet den står för. Och ikonen är en väsentlig del i den. Jag kan inte skilja ikonen från den ortodoxa tron. Även om jag var förberedd på att dela den här kursen i ikonmåleri med människor som inte ser på ikoner ur samma perspektiv som jag är jag tagen av att ikonen reduceras till en vacker bild. Hur ska jag förhålla mig till det jag upplever på kursen? Jag vill inte såra de andra deltagarna på kursen, vill inte förstöra deras glädje av att måla bilder de tolkar som ikoner. Det är dock viktigt att ta fram det sammanhang där en bild blir en ikon. Det är viktigt att tala om traditionen, om regler som har betydelse i sambandet; vad händer när man skissar, hur är det med färger, fragment av en ikon. Jag har tänkt på det som fader Jarmo Hakkarainen skriver om. Vad är konsekvensen för de heliga ikonerna om man på olika kurser målar bilder av Kristus, Gudaföderskan, änglarna och kallar dem för ikoner. Jag känner ett stort ansvar för min bild och framför allt för den heliga uppgiften som ikonerna har. Precis som fader Jarmo Hakkarainen är jag bekymrad över att man lyfter ikonen ur sitt sammanhang och gör om den till ett konstverk. Jag blir tagen av den upplevelsen, den berör mig på djupet. Jag vill fortsätta att gå på min kurs. Jag vill dock också förmedla mitt budskap om ikonen och dess betydelse för livet i den ortodoxa tron. Jag vill göra det på ett sätt som inte blir ett personligt angrepp på någon utan en dialog så att förståelsen för heligheten kommer fram. Är en sådan dialog möjlig eller ens önskvärd? Det viktiga är att försvara ikonen och dess helighet. Den får inte utsättas för trender eller egna tolkningar. Det är viktigt att vara tydlig, skapa sammanhang och förståelse för den tradition som en ikon vilar på. När jag läser fader Hakkarainens text blir jag gripen av tanken om utmaningen att få andra att förstå vad det innebär att leva med sin tro som ortodox. Den gäller på en kurs i ikonmåleri också, kanske just där.
tisdag 21 februari 2012
Olof Palme
var statsminister i Sverige då han mördades på Sveavägen i Stockholm 1986.
Göran Greider är chefredaktör för Dala Demokraten. Han är också en aktiv debattör. Greider har skrivit diktsamlingar, essäer och debattböcker.
Göran Greider har skrivit en bok om Olof Palme, Ingen kommer undan Olof Palme. Det har kommit ut ett flertal böcker om Palme efter hans död. Greider skriver att han är irriterad över att det kontroversiella hos Palme glöms bort i dessa böcker, den rörelse som han var och påverkade och påverkades av göms undan. Han blir en statsminister. Med utgångspunkt på olika adresser Olof Palme har bott på och slutligen vid hans grav reflekterar Göran Greider över Palme och hans liv och politiska karriär, hans ideologiska ställningstaganden och hans engagemang internationellt. Samtidigt skriver Greider om socialdemokratin innan, under och efter Palme, samhället och dess förändringar. Han skriver om sina egna reflektioner om det som har hänt och händer i Sverige. Greider skriver på sin bok under och efter valrörelsen 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Göran Greider är en aktiv debattör som alltid vågar stå för sina åsikter och framför dem på ett trovärdigt sätt. Han är beläst och välförberedd och kan argumentera för sina tankar på ett genomtänkt och sakligt sätt. Det syns också i den här boken. Han läser många böcker som handlar om Olof Palme, hans bakgrund och hans liv i politiken. Han är kritisk till att ingen av dem och inte heller socialdemokraterna har pratat om Palme som demokratisk socialist, de har framhävt hans internationalism. Boken är också personlig, Greiders egen uppväxt under Palmetiden skymtar fram. Att han också beskriver sina vandringar i Stockholm till de olika adresserna ökar känslan av Greiders närvaro mellan raderna och framför allt de egna reflektionerna om Palme och förändringarna i Sverige. Det är framför allt en bok om de ideologiska förändringar som har skett, om det som Palmes efterträdare har tappat bort: visionerna, idéerna, ideologin, konsekvenserna av de valen.
Jag läste om boken i någon tidning och såg den på biblioteket. Jag lånade den. För mig är boken intressant av många olika anledningar. Olof Palme var ju en framträdande politiker när jag kom till Sverige. Han var en färgstark politiker som hade talets gåva. Jag som ville lära känna detta land jag bosatt mig blev påverkad av honom och var nyfiken på de reaktioner han väckte hos människor. Jag minns att jag var förvånad över de hatkänslor Olof Palme väckte. Jag höll inte med honom alltid, men det var ett nöje att lyssna på honom: hans sätt att uttrycka sig var lysande. Han var synlig och var inte rädd för att tala om hur han tänkte och tyckte. Jag förstod mycket väl att alla inte kunde dela hans åsikter, men jag kommer ihåg att jag inte kunde förstå det hat som han väckte. Jag minns också de politiska debatterna i tv och radio på den tiden, det fanns saker och tankar att ta ställning till. Det var lätt att bli engagerad. Precis som Greider och många andra är det inte lätt att glömma dagen då Olof Palme mördades. Jag hörde nyheten på radio på morgonen och trodde att det var ett dåligt skämt och det tog några timmar innan jag förstod att det verkligen hade hänt. Olof Palme var död. När jag läste boken märkte jag att även jag tänkte att det är verkligen märkligt att socialdemokraterna har glömt Palme. Framför allt har de glömt det han stod för: visioner, engagemang, ideologiska diskussioner. Nu betalar partiet priset för det. Jag reflekterade över tiden. Så lång tid det har förflutit sedan tiden då Palme var verksam. Och så lång tid har jag varit i det här landet. Jag har några år att titta tillbaka på. Greider har rätt. Det har blivit förändringar. Jag håller med honom om att de började då på 80 talet. Den individualistiska började ta plats då. Omsorgen om nästa fick ge vika. Göran Greider talar också om den försvagade fackföreningsrörelsen, det sociala skyddsnätet som har stora hål och som ingen tar tag i. Nu har jag själv fått uppleva systemet när jag hamnat i händerna på arbetsförmedlingen och framför allt akassan. Jag har alltid trott att den avgiften jag betalat till akassan sedan 1983 var en försäkring som jag skulle få del av om jag behövde det. Nu behöver jag det. Dock i höstas jag avstängd från akassan med motiveringen att jag själv hade sagt upp mig. Att jag blivit kränkt var inte skäl nog. Jag borde ha blivit sjuk av det. Alla arbetsmarknadens lagar för hur de anställda ska bli bemötta på sina arbetsplatser slutar gälla när man hamnar hos akassan. Att jag med min uppsägning skyddade mig från att bli sjuk tar inte akassa hänsyn till. Jag överklagade beslutet. Även Lärarförbundets jurist gav sitt stöd åt akassans beslut att stänga av mig vilket är en stor kränkning. Nu undrar jag, varför stred fackföreningsrörelsen för medlemmarnas rättigheter. Vad säger vårt förbund om rätten att känna sig trygg i arbetslive? Hur ställer sig facket till arbetsförmedlingen som inte har någon hjälp att erbjuda men kontrollerar att jag söker jobb och skickar jobbanvisningar som jag är skyldig att söka. Om jag inte gör det blir det rapportering till akassan som stänger av mig. Även om jag inte är lämplig till jobbet. Häromdagen fick jag anvisning om ett jobb i förskolan. Har inte jobbat i förskolan och har heller inte rätt behörighet. Jag är inte lämplig heller, har dock mycket annan utbildning som kostat samhället pengar och som det har nytta av. Så nog har Greider rätt i mycket i det han skriver. Detta land har blivit annorlunda. Kallare, mera skyddslöst. Tyst. Engagemanget har tagit paus. Dock inte hos Göran Greider. Jag har alltid tänkt att det är en man som är engagerad samtidigt som han behåller lugnet och sakligheten och faller inte för frestelsen att förolämpa någon även när han är kritisk. Så även i den här boken.
Göran Greider: Ingen kommer undan Olof Palme. Ordfront. Stockholm. 2011
Göran Greider är chefredaktör för Dala Demokraten. Han är också en aktiv debattör. Greider har skrivit diktsamlingar, essäer och debattböcker.
Göran Greider har skrivit en bok om Olof Palme, Ingen kommer undan Olof Palme. Det har kommit ut ett flertal böcker om Palme efter hans död. Greider skriver att han är irriterad över att det kontroversiella hos Palme glöms bort i dessa böcker, den rörelse som han var och påverkade och påverkades av göms undan. Han blir en statsminister. Med utgångspunkt på olika adresser Olof Palme har bott på och slutligen vid hans grav reflekterar Göran Greider över Palme och hans liv och politiska karriär, hans ideologiska ställningstaganden och hans engagemang internationellt. Samtidigt skriver Greider om socialdemokratin innan, under och efter Palme, samhället och dess förändringar. Han skriver om sina egna reflektioner om det som har hänt och händer i Sverige. Greider skriver på sin bok under och efter valrörelsen 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.
Göran Greider är en aktiv debattör som alltid vågar stå för sina åsikter och framför dem på ett trovärdigt sätt. Han är beläst och välförberedd och kan argumentera för sina tankar på ett genomtänkt och sakligt sätt. Det syns också i den här boken. Han läser många böcker som handlar om Olof Palme, hans bakgrund och hans liv i politiken. Han är kritisk till att ingen av dem och inte heller socialdemokraterna har pratat om Palme som demokratisk socialist, de har framhävt hans internationalism. Boken är också personlig, Greiders egen uppväxt under Palmetiden skymtar fram. Att han också beskriver sina vandringar i Stockholm till de olika adresserna ökar känslan av Greiders närvaro mellan raderna och framför allt de egna reflektionerna om Palme och förändringarna i Sverige. Det är framför allt en bok om de ideologiska förändringar som har skett, om det som Palmes efterträdare har tappat bort: visionerna, idéerna, ideologin, konsekvenserna av de valen.
Jag läste om boken i någon tidning och såg den på biblioteket. Jag lånade den. För mig är boken intressant av många olika anledningar. Olof Palme var ju en framträdande politiker när jag kom till Sverige. Han var en färgstark politiker som hade talets gåva. Jag som ville lära känna detta land jag bosatt mig blev påverkad av honom och var nyfiken på de reaktioner han väckte hos människor. Jag minns att jag var förvånad över de hatkänslor Olof Palme väckte. Jag höll inte med honom alltid, men det var ett nöje att lyssna på honom: hans sätt att uttrycka sig var lysande. Han var synlig och var inte rädd för att tala om hur han tänkte och tyckte. Jag förstod mycket väl att alla inte kunde dela hans åsikter, men jag kommer ihåg att jag inte kunde förstå det hat som han väckte. Jag minns också de politiska debatterna i tv och radio på den tiden, det fanns saker och tankar att ta ställning till. Det var lätt att bli engagerad. Precis som Greider och många andra är det inte lätt att glömma dagen då Olof Palme mördades. Jag hörde nyheten på radio på morgonen och trodde att det var ett dåligt skämt och det tog några timmar innan jag förstod att det verkligen hade hänt. Olof Palme var död. När jag läste boken märkte jag att även jag tänkte att det är verkligen märkligt att socialdemokraterna har glömt Palme. Framför allt har de glömt det han stod för: visioner, engagemang, ideologiska diskussioner. Nu betalar partiet priset för det. Jag reflekterade över tiden. Så lång tid det har förflutit sedan tiden då Palme var verksam. Och så lång tid har jag varit i det här landet. Jag har några år att titta tillbaka på. Greider har rätt. Det har blivit förändringar. Jag håller med honom om att de började då på 80 talet. Den individualistiska började ta plats då. Omsorgen om nästa fick ge vika. Göran Greider talar också om den försvagade fackföreningsrörelsen, det sociala skyddsnätet som har stora hål och som ingen tar tag i. Nu har jag själv fått uppleva systemet när jag hamnat i händerna på arbetsförmedlingen och framför allt akassan. Jag har alltid trott att den avgiften jag betalat till akassan sedan 1983 var en försäkring som jag skulle få del av om jag behövde det. Nu behöver jag det. Dock i höstas jag avstängd från akassan med motiveringen att jag själv hade sagt upp mig. Att jag blivit kränkt var inte skäl nog. Jag borde ha blivit sjuk av det. Alla arbetsmarknadens lagar för hur de anställda ska bli bemötta på sina arbetsplatser slutar gälla när man hamnar hos akassan. Att jag med min uppsägning skyddade mig från att bli sjuk tar inte akassa hänsyn till. Jag överklagade beslutet. Även Lärarförbundets jurist gav sitt stöd åt akassans beslut att stänga av mig vilket är en stor kränkning. Nu undrar jag, varför stred fackföreningsrörelsen för medlemmarnas rättigheter. Vad säger vårt förbund om rätten att känna sig trygg i arbetslive? Hur ställer sig facket till arbetsförmedlingen som inte har någon hjälp att erbjuda men kontrollerar att jag söker jobb och skickar jobbanvisningar som jag är skyldig att söka. Om jag inte gör det blir det rapportering till akassan som stänger av mig. Även om jag inte är lämplig till jobbet. Häromdagen fick jag anvisning om ett jobb i förskolan. Har inte jobbat i förskolan och har heller inte rätt behörighet. Jag är inte lämplig heller, har dock mycket annan utbildning som kostat samhället pengar och som det har nytta av. Så nog har Greider rätt i mycket i det han skriver. Detta land har blivit annorlunda. Kallare, mera skyddslöst. Tyst. Engagemanget har tagit paus. Dock inte hos Göran Greider. Jag har alltid tänkt att det är en man som är engagerad samtidigt som han behåller lugnet och sakligheten och faller inte för frestelsen att förolämpa någon även när han är kritisk. Så även i den här boken.
Göran Greider: Ingen kommer undan Olof Palme. Ordfront. Stockholm. 2011
söndag 19 februari 2012
Förlåtelsens söndag
De ortodoxa i Finland firar idag Förlåtelsens söndag. Grunden för hela gudstjänsten står att finna i Matteusevangeliet 6: 14-15: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser." Precis som namnet säger handlar hela gudstjänsten om förlåtelse. Prästen ber under gudstjänsten sina församlingsmedlemmar om förlåtelse. Hela gudstjänsten avslutas med att kyrkbesökarna går fram till prästen och säger: "Fader, förlåt mig". Prästen svarar: "Gud förlåte oss och förbarme oss." Församlingsmedlemmarna ber sedan varandra om förlåtelse. Det är meningen att man efter gudstjänsten ber sina släktingar, vänner och bekanta om förlåtelse. Den här dagen inleder de ortodoxa i Finland Stora fastan, vilket innebär att man nu tar bort både kött och mjölkprodukterna från kosten. Fastan är 40 dagar lång. Idag läser man första gången Isak Syrierns fastebön. Vid bönen faller församlingen på knäna.
Ikväll sände finsk radio aftongudstjänst från Uspenski katedralen i Helsingfors. Metropolit Ambrosius talade om förlåtelse i sitt tal och citerade Alexander Schmemann: "Den första utbrytningen från syndens boning är förlåtelse, den leder tillbaka till gemenskap, solidaritet och kärlek. Att förlåta betyder att man lägger Guds strålande förlåtelse mellan mig och min fiende. Förlåtelse betyder att man överger alla hopplösa mänskliga relationer och lämnar dem till Kristus ." Fader Ambrosius talade också om Stora fastan som fick sin början i och med aftongudstjänsten: "Ta emot fastan med glädje!" Han sade att den här tiden är en möjlighet för oss att fördjupa oss i tron och att få en inre rening. Som uppmuntran inför Stora Fastan sjöng kören Påsksånger som påminnelse om vilken stor fest som väntar på andra sidan den här tiden.
Det var en mycket vacker aftongudstjänst från Helsingfors. Fader Ambrosius har en lugn och ödmjuk röst. Jag blev tagen när han bad sin församling om förlåtelse och när kören svarade: vi förlåter dig, vår käre herde. Även när alla knäföll tre gånger vid bönen blev jag berörd. Än en gång tänkte jag på den ortodoxa gudstjänsten. Man verkligen tjänar Gud. Allting är bön: man ber om förlåtelse, tackar och lovsjunger. Man kallar dem man ber för med förnamn, vilket tilltalar mig varje gång lika mycket.
Än en gång i kväll när jag lyssnade på denna gudstjänst tänkte jag på denna ortodoxa tro. Tro och handling hör ihop. Att vara ortodox betyder att men lever sin tro i vardagen, varje stund. Jag har alltid velat ha en tro som är med mig hela tiden. Varför ska man tro om den inte syns i det liv jag lever, här och nu? I den ortodoxa kyrkan blir handlingarna konkreta, allting som sägs under gudstjänsten har sin symbolik och allt har betydelse. Handling och ord följs åt. Just idag tänkte jag på det när fader Ambrosius bad sina församlingsmedlemmar om förlåtelse. En förebild och också en påminnelse om att vi alla är lika inför Gud. Stället i Matteusevangeliet gäller oss alla. Egentligen är det inte så svårt att säga det där ordet: förlåt. Dock när jag lyssnade på gudstjänsten blev jag gripen. Jag kom ihåg när vi talade om detta i början när den ortodoxa tron började bli ett alternativ; att vara ödmjuk, älska sin nästa, förlåta. Min första spontana reaktion var att då blir man ju svag, låter andra behandla oss hur som helst. När jag nu lyssnade på orden om förlåtelse, mycket riktigt kom många smärtsamma minnen, sår och svek som jag upplevt och som har gjort så ont. Jag har tänkt på dem om och om igen. Jag ska förlåta. En svår tanke fortfarande, men inte ett tecken på svaghet längre. Men en utmaning. Det räcker nämligen inte att bara säga ordet förlåt, utan jag ska också kunna förändras i mitt inre så att jag kan gå vidare utan onda tankar om dem som sårade mig. Gudstjänsten tog ett ordentligt grepp om mig och hela min tankevärld. Att hata och se tillbaka på de oförrätter jag anser mig ha råkat ut för ger inte mycket frukt. Det leder bara till bitterhet som skymmer sikten för det goda jag kan uppleva. Och där jag satt i kväll med datorn bredvid mig och lyssnade på denna aftongudstjänst som berörde mig så djupt kände jag att det är nog så att jag ska samla mig styrka nog att kunna förlåta och ge de smärtsamma minnena från möten med människor till en som är större än mig. Jag hör hemma i den här kyrkan med sitt budskap om kärlek och livet i tron som kräver handling för att kunna leva. Jag märkte att det kravet är mera betydelsefullt för ett liv med mening än ett liv i det förflutna där försoning inte har plats. Så tänkte jag.
Jag vill gratulera Elisabet som idag har tagit emot smörjelsen och även deltagit i sin första nattvard i den ortodoxa kyrkan. Också det en händelse som berört mig djupt idag. "Jesus gav inte er tro, Han gav er ett nytt liv:" Så säger Alexander Schmemann.
En stor dag denna förlåtelsens dag.
I Sverige är det dock Domdagen idag. Och nästa söndag är Förlåtelsens dag här.
Källor: Ortodoksi.net
Yle.fi/areena
Ikväll sände finsk radio aftongudstjänst från Uspenski katedralen i Helsingfors. Metropolit Ambrosius talade om förlåtelse i sitt tal och citerade Alexander Schmemann: "Den första utbrytningen från syndens boning är förlåtelse, den leder tillbaka till gemenskap, solidaritet och kärlek. Att förlåta betyder att man lägger Guds strålande förlåtelse mellan mig och min fiende. Förlåtelse betyder att man överger alla hopplösa mänskliga relationer och lämnar dem till Kristus ." Fader Ambrosius talade också om Stora fastan som fick sin början i och med aftongudstjänsten: "Ta emot fastan med glädje!" Han sade att den här tiden är en möjlighet för oss att fördjupa oss i tron och att få en inre rening. Som uppmuntran inför Stora Fastan sjöng kören Påsksånger som påminnelse om vilken stor fest som väntar på andra sidan den här tiden.
Det var en mycket vacker aftongudstjänst från Helsingfors. Fader Ambrosius har en lugn och ödmjuk röst. Jag blev tagen när han bad sin församling om förlåtelse och när kören svarade: vi förlåter dig, vår käre herde. Även när alla knäföll tre gånger vid bönen blev jag berörd. Än en gång tänkte jag på den ortodoxa gudstjänsten. Man verkligen tjänar Gud. Allting är bön: man ber om förlåtelse, tackar och lovsjunger. Man kallar dem man ber för med förnamn, vilket tilltalar mig varje gång lika mycket.
Än en gång i kväll när jag lyssnade på denna gudstjänst tänkte jag på denna ortodoxa tro. Tro och handling hör ihop. Att vara ortodox betyder att men lever sin tro i vardagen, varje stund. Jag har alltid velat ha en tro som är med mig hela tiden. Varför ska man tro om den inte syns i det liv jag lever, här och nu? I den ortodoxa kyrkan blir handlingarna konkreta, allting som sägs under gudstjänsten har sin symbolik och allt har betydelse. Handling och ord följs åt. Just idag tänkte jag på det när fader Ambrosius bad sina församlingsmedlemmar om förlåtelse. En förebild och också en påminnelse om att vi alla är lika inför Gud. Stället i Matteusevangeliet gäller oss alla. Egentligen är det inte så svårt att säga det där ordet: förlåt. Dock när jag lyssnade på gudstjänsten blev jag gripen. Jag kom ihåg när vi talade om detta i början när den ortodoxa tron började bli ett alternativ; att vara ödmjuk, älska sin nästa, förlåta. Min första spontana reaktion var att då blir man ju svag, låter andra behandla oss hur som helst. När jag nu lyssnade på orden om förlåtelse, mycket riktigt kom många smärtsamma minnen, sår och svek som jag upplevt och som har gjort så ont. Jag har tänkt på dem om och om igen. Jag ska förlåta. En svår tanke fortfarande, men inte ett tecken på svaghet längre. Men en utmaning. Det räcker nämligen inte att bara säga ordet förlåt, utan jag ska också kunna förändras i mitt inre så att jag kan gå vidare utan onda tankar om dem som sårade mig. Gudstjänsten tog ett ordentligt grepp om mig och hela min tankevärld. Att hata och se tillbaka på de oförrätter jag anser mig ha råkat ut för ger inte mycket frukt. Det leder bara till bitterhet som skymmer sikten för det goda jag kan uppleva. Och där jag satt i kväll med datorn bredvid mig och lyssnade på denna aftongudstjänst som berörde mig så djupt kände jag att det är nog så att jag ska samla mig styrka nog att kunna förlåta och ge de smärtsamma minnena från möten med människor till en som är större än mig. Jag hör hemma i den här kyrkan med sitt budskap om kärlek och livet i tron som kräver handling för att kunna leva. Jag märkte att det kravet är mera betydelsefullt för ett liv med mening än ett liv i det förflutna där försoning inte har plats. Så tänkte jag.
Jag vill gratulera Elisabet som idag har tagit emot smörjelsen och även deltagit i sin första nattvard i den ortodoxa kyrkan. Också det en händelse som berört mig djupt idag. "Jesus gav inte er tro, Han gav er ett nytt liv:" Så säger Alexander Schmemann.
En stor dag denna förlåtelsens dag.
I Sverige är det dock Domdagen idag. Och nästa söndag är Förlåtelsens dag här.
Källor: Ortodoksi.net
Yle.fi/areena
lördag 18 februari 2012
Ikonmåleri.
Ordet ikon är grekiska och betyder "figur", "bild", "likhet". Ikonerna har alltså en framträdande roll inom den ortodoxa kyrkan. De har naturligtvis en teologisk funktion, de är dock viktiga även av andra skäl. De har också en etisk, skyddande, terapeutisk och undergörande funktion. Inom ikonteologin litar man på människans förmåga att tolka och framställa bilder av bestämda, igenkännbara personer. En ikonmålare följer regler som ger vid handen hur en bild ska framställas. Till sin hjälp har ikonografen framför allt den tradition som hans/hennes lärare förmedlat, men även förlagor och tidigare framställda ikoner. På den färdigmålade ikonen skriver man namnet på den heliga personen den framställer. Sedan invigs den i kyrkan för sin uppgift.
Bibeln är den viktigaste källan för motiven inom ikonmåleriet och man strävar efter att skriften och bilden ska förmedla samma budskap. En ikonograf använder sig också av apokryfer, texter av kyrkofäderna och helgonbiografier i sitt arbete. Ikonografin har en ganska självständig roll i den heliga traditionen. Målaren gör samma sak som evangelisten och måleriet är levande skrift. På samma sätt som teologerna förvaltar Ordet, förvaltar ikonograferna den heliga bilden. Ibland kallar man också Evangeliet "en ikon av papper och bläck av Guds Ord".
Solen sken klart när jag kom till Malmö på eftermiddagen på fredag. Det var varmt i luften. Våren kändes alldeles tydligt. Jag skulle till min kurs i ikonmåleri. Jag tänkte på min bild som låg där på hyllan och väntade på mig. Idag skulle jag börja måla den. På vägen skulle jag köpa en färg till, neapalgul som behövs för ansiktet. Jag tänkte på varför jag väntat så länge med att måla ikoner. Mitt bristande tålamod. Det är så mycket detaljer och jag har känt försiktighet inför att måla ansiktet och händer. Så jag har väntat. Nu är det en bild som väntar på mig och ska bli målad. Jag promenerar från målaraffären till kurslokalen och märker att jag blir glad av solskenet. Tänker förväntansfullt på att våren kanske är på väg. Ännu mera förväntansfull är jag inför bilden som väntar. De andra har redan kommit när jag kliver in från solskenet. Jag tar fram min bild, plockar upp från väskan paletten, färgerna, penslarna, lösningsmedlet och sätter mig. Färgen jag köpt var inte bra tycker läraren. Ok, då blandar vi säger han. På paletten klickar man gult, rött, brunt, vitt. Sedan blandas det, blandas och blandas tills resultatet är en bra ansiktsfärg. Det är ansiktet jag ska måla. Tills det är färdigt. Det ska bli klart idag. Ojdå, säger mitt tålamod. Jag sätter igång. Jag målar och målar, skuggar och målar och skuggar. Ytan ska vara jämn. Jag skuggar och målar, målar och skuggar. Vad är det med ögonen, hur ska jag göra med munnen. Marjatta som är född och uppvuxen i samma stad sitter bredvid och är nybörjare även hon. Hon har uppmuntrande ord: Det är därför vi går här, för att lära oss, tänk det är fem timmar vi har målat, hur ska vi kunna det ännu. Och jag målar och skuggar igen. Men förstår inte hur jag ska göra med munnen. Läraren hjälper mig och jag tittar på när han målar och vet hur han ska göra: Självförtroendet får sig en knäck ända tills jag kommer ihåg att jag är nybörjare och han läraren. Emellanåt känns det att det här kräver tålamod, mycket tålamod. Jag ska lära mig detta, jag ska inte ge upp. Inte en tanke har jag att jag ska ge upp detta måleri. Jag märker att jag gillar det, det är viktigt och betydelsefullt. Det är det. Jag är nöjd även om jag förstår att jag får ta det lugnt, lära mig steg för steg, färgklick för färgklick, penseldrag för penseldrag. Två timmar och trettio minuter går fort när man fyller tiden med mening. Jag blir lite besviken när tiden är över. Jag tittar med vördnad på min bild. Ansiktet är klart. Jag ställer bilden på hyllan där den får stå och vänta en vecka på nästa penseldrag. Jag packar ihop verktygen och går ut i solen igen. En vecka går fort.
Källa: Christina Schöldstein. Guld och Azur. En introduktion till ikonografin. Artos. 2004
Bibeln är den viktigaste källan för motiven inom ikonmåleriet och man strävar efter att skriften och bilden ska förmedla samma budskap. En ikonograf använder sig också av apokryfer, texter av kyrkofäderna och helgonbiografier i sitt arbete. Ikonografin har en ganska självständig roll i den heliga traditionen. Målaren gör samma sak som evangelisten och måleriet är levande skrift. På samma sätt som teologerna förvaltar Ordet, förvaltar ikonograferna den heliga bilden. Ibland kallar man också Evangeliet "en ikon av papper och bläck av Guds Ord".
Solen sken klart när jag kom till Malmö på eftermiddagen på fredag. Det var varmt i luften. Våren kändes alldeles tydligt. Jag skulle till min kurs i ikonmåleri. Jag tänkte på min bild som låg där på hyllan och väntade på mig. Idag skulle jag börja måla den. På vägen skulle jag köpa en färg till, neapalgul som behövs för ansiktet. Jag tänkte på varför jag väntat så länge med att måla ikoner. Mitt bristande tålamod. Det är så mycket detaljer och jag har känt försiktighet inför att måla ansiktet och händer. Så jag har väntat. Nu är det en bild som väntar på mig och ska bli målad. Jag promenerar från målaraffären till kurslokalen och märker att jag blir glad av solskenet. Tänker förväntansfullt på att våren kanske är på väg. Ännu mera förväntansfull är jag inför bilden som väntar. De andra har redan kommit när jag kliver in från solskenet. Jag tar fram min bild, plockar upp från väskan paletten, färgerna, penslarna, lösningsmedlet och sätter mig. Färgen jag köpt var inte bra tycker läraren. Ok, då blandar vi säger han. På paletten klickar man gult, rött, brunt, vitt. Sedan blandas det, blandas och blandas tills resultatet är en bra ansiktsfärg. Det är ansiktet jag ska måla. Tills det är färdigt. Det ska bli klart idag. Ojdå, säger mitt tålamod. Jag sätter igång. Jag målar och målar, skuggar och målar och skuggar. Ytan ska vara jämn. Jag skuggar och målar, målar och skuggar. Vad är det med ögonen, hur ska jag göra med munnen. Marjatta som är född och uppvuxen i samma stad sitter bredvid och är nybörjare även hon. Hon har uppmuntrande ord: Det är därför vi går här, för att lära oss, tänk det är fem timmar vi har målat, hur ska vi kunna det ännu. Och jag målar och skuggar igen. Men förstår inte hur jag ska göra med munnen. Läraren hjälper mig och jag tittar på när han målar och vet hur han ska göra: Självförtroendet får sig en knäck ända tills jag kommer ihåg att jag är nybörjare och han läraren. Emellanåt känns det att det här kräver tålamod, mycket tålamod. Jag ska lära mig detta, jag ska inte ge upp. Inte en tanke har jag att jag ska ge upp detta måleri. Jag märker att jag gillar det, det är viktigt och betydelsefullt. Det är det. Jag är nöjd även om jag förstår att jag får ta det lugnt, lära mig steg för steg, färgklick för färgklick, penseldrag för penseldrag. Två timmar och trettio minuter går fort när man fyller tiden med mening. Jag blir lite besviken när tiden är över. Jag tittar med vördnad på min bild. Ansiktet är klart. Jag ställer bilden på hyllan där den får stå och vänta en vecka på nästa penseldrag. Jag packar ihop verktygen och går ut i solen igen. En vecka går fort.
Källa: Christina Schöldstein. Guld och Azur. En introduktion till ikonografin. Artos. 2004
onsdag 15 februari 2012
Österbotten
finska Pohjanmaa, landskap i Västra Finlands län; 7675 km2, 174 987 invånare. Österbotten omfattar den till större delen svenskspråkiga kustregionen Svenska Österbotten. Småindustrin är livlig, och i de större orterna finns tung industri och livsmedelsindustri. Pälsdjuruppfödning och växthusodling är betydande inslag inom jordbruket. Huvudort är Vasa.
Jag har läst boken Extremt platt & otroligt nära som är en antologi med texter om Österbotten. Medverkande är författare med rötter i landskapet. Några av dem är fortfarande bosatta där, medan några bor i södra Finland eller i Sverige. Någon bor i Danmark. De beskriver det som för dem är det typiskt österbottniska och/eller sin relation till landskapet. Texterna handlar om manlighet, dialekten, frikyrkor, rävfarmare och andra företagare, kortspelet pidro, havet och den österbottniska slätten samt barrskogen.
Jag är född och uppvuxen i Karleby i Österbotten. Jag lämnade landskapet och Finland efter gymnasiet och återvänder då och då för att besöka släktingar och den vännen jag fortfarande har kontakt med i min forna hemstad. De sista åren på gymnasiet hade jag en stark längtan bort, hade som mål att ta studenten och sedan lämna Karleby. Det gjorde jag också. Har väl aldrig tagit ställning till Finland, Österbotten, Karleby eller haft någon längtan att umgås med mina sk rötter. Ändå blev jag nyfiken när jag såg på Boktipset den här boken och beställde den från biblioteket. Jag väntade mig att få någon beskrivning om Karleby, någon bekant eller bekanta platser och ville så klart se vilka författare som kommer därifrån. Bokens författare är för mig okända och jag vet inte vad de har skrivit. Texterna i Extremt platt & otroligt nära är just platta, tonen är lågmäld för att inte säga dyster, jag saknar engagemang och överraskningar, min nyfikenhet för författarna får ingen näring. Det kanske är så det är med Österbotten, jag vet inte. Jag tyckte dock att det var intressant att höra att förnyelsen av den finlandssvenska litteraturen genomförs i allt högre grad av författare med österbottnisk bakgrund. Och sedan var det det där med pidro, kortspelet som jag glömt och som sägs vara något österbottniskt. Jag kom ihåg den sommaren när jag redan var på väg från Finland. Då spelade jag pidro med tre andra flickor. Jag kom att tänka på en av dem som tog spelet på så stort allvar att hon kastade korten när hon förlorade. Jag har glömt vad hon heter men hon blev sedan läkare och det var hon som upptäckte min fars cancer. Någon författare talade om tystnaden, att man inte talar i onödan. Det känner jag igen. Det talar också min gudmor ofta om. Hon och hennes föräldrar evakuerades från Karelen till Karleby. Hon säger att det var en märklig upplevelse att folk var så förtegna, tysta. Undantaget var min pappa med sina otaliga historier. Jag kände igen också behovet av naturen, havets och barrskogens betydelse. Egentligen vet jag inte om jag själv skulle i en antologi om Österbotten ha en muntrare ton än de här författarna. Fast tanken på min hembygd ändrades förra sommaren då jag var på besök i Karleby. Jag var med på en släktträff. Det var barn till min fars kusiner och min bror som hade ordnat den. De flesta av dem hade jag inte sett sedan jag lämnade Finland. Två av mina kusiner, också utflyttade österbottningar var också med. De hade jag inte heller haft kontakt med. Visst, nog minns jag tystnaden och den hårda skalen hos mina släktingar. Dock när vi tittade på gamla bilder och jag tänkte på gamla tider och när jag blev så varmt mottagen, kunde det gråa ge vika. Det blev ljusglimtar som gav bilden om det gråa landskapet andra nyanser. Det fanns värme och omsorg under den där till synes hårda. Och när vi satt i mosters hus och samtalade kom det nya minnen som gav nya bilder. Sedan när jag gick förbi den ortodoxa kyrkan som jag passerat så många gånger under min skoltid och som nu plötsligt blivit en betydelsefull plats för Pirkko insåg jag att jag kanske ändå kan återvända till Karleby med andra tankar än innan. Fast bara på besök.
Källor: Nationalencyklopedin
Extremt platt & otroligt nära. Texter om Österbotten. Söderströms.2010
Jag har läst boken Extremt platt & otroligt nära som är en antologi med texter om Österbotten. Medverkande är författare med rötter i landskapet. Några av dem är fortfarande bosatta där, medan några bor i södra Finland eller i Sverige. Någon bor i Danmark. De beskriver det som för dem är det typiskt österbottniska och/eller sin relation till landskapet. Texterna handlar om manlighet, dialekten, frikyrkor, rävfarmare och andra företagare, kortspelet pidro, havet och den österbottniska slätten samt barrskogen.
Jag är född och uppvuxen i Karleby i Österbotten. Jag lämnade landskapet och Finland efter gymnasiet och återvänder då och då för att besöka släktingar och den vännen jag fortfarande har kontakt med i min forna hemstad. De sista åren på gymnasiet hade jag en stark längtan bort, hade som mål att ta studenten och sedan lämna Karleby. Det gjorde jag också. Har väl aldrig tagit ställning till Finland, Österbotten, Karleby eller haft någon längtan att umgås med mina sk rötter. Ändå blev jag nyfiken när jag såg på Boktipset den här boken och beställde den från biblioteket. Jag väntade mig att få någon beskrivning om Karleby, någon bekant eller bekanta platser och ville så klart se vilka författare som kommer därifrån. Bokens författare är för mig okända och jag vet inte vad de har skrivit. Texterna i Extremt platt & otroligt nära är just platta, tonen är lågmäld för att inte säga dyster, jag saknar engagemang och överraskningar, min nyfikenhet för författarna får ingen näring. Det kanske är så det är med Österbotten, jag vet inte. Jag tyckte dock att det var intressant att höra att förnyelsen av den finlandssvenska litteraturen genomförs i allt högre grad av författare med österbottnisk bakgrund. Och sedan var det det där med pidro, kortspelet som jag glömt och som sägs vara något österbottniskt. Jag kom ihåg den sommaren när jag redan var på väg från Finland. Då spelade jag pidro med tre andra flickor. Jag kom att tänka på en av dem som tog spelet på så stort allvar att hon kastade korten när hon förlorade. Jag har glömt vad hon heter men hon blev sedan läkare och det var hon som upptäckte min fars cancer. Någon författare talade om tystnaden, att man inte talar i onödan. Det känner jag igen. Det talar också min gudmor ofta om. Hon och hennes föräldrar evakuerades från Karelen till Karleby. Hon säger att det var en märklig upplevelse att folk var så förtegna, tysta. Undantaget var min pappa med sina otaliga historier. Jag kände igen också behovet av naturen, havets och barrskogens betydelse. Egentligen vet jag inte om jag själv skulle i en antologi om Österbotten ha en muntrare ton än de här författarna. Fast tanken på min hembygd ändrades förra sommaren då jag var på besök i Karleby. Jag var med på en släktträff. Det var barn till min fars kusiner och min bror som hade ordnat den. De flesta av dem hade jag inte sett sedan jag lämnade Finland. Två av mina kusiner, också utflyttade österbottningar var också med. De hade jag inte heller haft kontakt med. Visst, nog minns jag tystnaden och den hårda skalen hos mina släktingar. Dock när vi tittade på gamla bilder och jag tänkte på gamla tider och när jag blev så varmt mottagen, kunde det gråa ge vika. Det blev ljusglimtar som gav bilden om det gråa landskapet andra nyanser. Det fanns värme och omsorg under den där till synes hårda. Och när vi satt i mosters hus och samtalade kom det nya minnen som gav nya bilder. Sedan när jag gick förbi den ortodoxa kyrkan som jag passerat så många gånger under min skoltid och som nu plötsligt blivit en betydelsefull plats för Pirkko insåg jag att jag kanske ändå kan återvända till Karleby med andra tankar än innan. Fast bara på besök.
Källor: Nationalencyklopedin
Extremt platt & otroligt nära. Texter om Österbotten. Söderströms.2010
Susanna Alakoski
har arbetat bl a som socionom och pressekreterare åt Gudrun Schyman. Numera är hon mest känd som författare. Hon slog igenom år 2006 med sin bok Svinalängorna som blev både populär och omtalad. Hon har sedan kommit ut med boken Håpas du trifs bra i fängelset 2010 och barnboken Dagens Harri 2011. Hon har också medverkat i olika antologier. Susanna Alakoski har fått flera priser för sina böcker, bl a Augustpriset 2006 och Sverigefinska delegationens pris för sverigefinska insatser 2007.
Författaren är född i Vasa i Finland, uppvuxen i Ystad och numera bosatt i Stockholm. Wikipedia kallar henne för sverigefinsk författare.
Igår var jag och lyssnade på Susanna Alakoski på Lunds stadsbibliotek. Hon var där för att tala om sina böcker. Hon kallade sig inte för sverigefinsk författare, men nämnde att hon har kallats både invandrarförfattare och arbetarförfattare. Alakoski presenterade sig också som genusvetare och klassresenär. Författaren nämnde också de många priserna hon har fått, bl a Platinapriset för pocketupplagan av Svinalängorna och som hon hade tagit emot samtidigt med Jan Guillou och Liza Marklund. Hon berättade också om filmen som har gjorts på boken. Susanna Alakoski besöker numera många ställen och talar med socionomer, kriminalvården och lärare om missbruk och fattigdom, områden som hon vill belysa med sitt författarskap.
Jag läste Svinalängorna för något år sedan. I min bokhylla är en av de böcker som kom när jag ännu var medlem i någon bokklubb och som jag hade glömt att avbeställa. Jag hade läst om boken och diskussionerna den hade väckt och så klart om de höga försäljningssiffrorna. Jag hade svårt att ta tag i boken, kände motstånd, ännu en författare som viker ut de utsatta barnen, ännu en som cementerar bilden av finnen med alkoholproblem, en finne som inte vet hur man umgås med spriten på ett civiliserat sätt. Jag blev inte förvånad över min reaktion när jag väl läste boken. Rent litterärt imponerar den inte på mig, jag har lite svårt att förstå de höga försäljningssiffrorna och de positiva recensionerna. Jo, det finns de som känner igen sig, blir sedda, jag vet. Innehållsmässigt rå, nattsvart i skildringen av livet i Svinalängorna. Jag fick lägga undan boken emellanåt, inte för att jag skulle värja mig mot utsattheten i boken, utan för att jag upplevde att den är socialpornografisk, d v s beskriver människor och deras liv och levnadsvillkor på ett ensidigt sätt, med egenskaper som bara gör att de inte bara är fattiga utan också varelser utan förmåga till beteende som krävs för att betraktas som duglig samhällsmedborgare. Inte heller den andra boken Håpas du trifs bra i fängelset väckte någon entusiasm hos mig, den betydde ingen utveckling för Alakoskis författarskap. Ändå var det intressant att lyssna på föredraget.
Susanna Alakoski utstrålar gott självförtroende, en klassresenärs självförtroende. Min erfarenhet är att de som har gjort klassresan nämner det oftast. Det ger klara signaler; Alakoski gör sig till expert i problematiken kring missbruk och fattigdom - jag för min del tänker att missbruksproblemen inte bara finns hos arbetarklassen - och samtidigt bjuder den till beundran; jag lyckades. Det slår aldrig fel, alla svarar med beundran och respekt. Hon kan numera som framgångsrik författare raljera över det intellektuella Lund och säga att Nämndemansgården kallas Ulf Lundellgården. Ingen ifrågasätter generaliseringen och fördomen samt det faktum att hon ut lämnar ut en person, en känd person. Susanna Alakoski berättar om sina resor runtom i landet, besök på olika institutioner. Hon är expert i missbruksfrågor numera. Jag tittar på Susanna Alakoski, född i samma trakter som jag, lite senare än jag. Jag tänker på att hon ser nöjd ut, självsäker. Jag unnar denna författare hennes framgångar, det är viktigt att vara nöjd med sitt arbete. Dessutom verkar hon trevlig och har nog hur mycket humor som helst. Sympatisk helt enkelt. Alakoski säger att hon i sina böcker återvänder till sin bakgrund och det är naturligt då att personerna har finska namn. Då tänker jag på att hon sägs vara sverigefinsk författare och att hon har fått ett pris för sverigefinska insatser. Det är klart, jag har sett barn till finska familjer där föräldrarna har missbruksproblematik, både i Finland och i Sverige. Jag känner ännu fler finländare utan alkoholproblematik. Vad består insatsen för i Sverige bosatta finländare i? Hur mycket cementerar Susanna Alakoski bilden av försupna enkelspåriga finnar? Arbetarförfattare? Mina förebilder som arbetarförfattare är Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Väino Linna. De beskriver fattigdomen, människor som lever i den på ett sätt som inte lämnar mig oberörd. De förmedlar budskapet om levnadsvillkoren för människor med vördnad och respekt i behåll. De tre viker inte för det dunkla, personer har konturer, bra och mindre tilltalande egenskaper, men de har alltid ett eget värde. Därför blir Lo-Johanssons, Mobergs och Linnas böcker trovärdiga, de beskriver arbetarnas historia utan att människorna i böckerna blir medel för budskapet. Visst finns det människor som Alakoski beskriver, många. De lever bland oss idag och det är viktigt att man på olika utbildningar beskriver samhället som det ser ut, att det finns fattigdom, det finns missbruk. Jag tolkade Alakoskis beskrivning om möten med olika fackfolk: historier från eländets land. Jag förstår inte riktigt vad Alakoski har att tillföra de som arbetar inom kriminalvården, lärarkåren, socialsvängen. De känner till verkligheten. Det är så lätt att bli expert. Vid det här laget har jag träffat många. Det är dock viktigt att fråga sig: hur mycket hjälper klassresenärerna de utsatta med sina beskrivningar om livet i svårigheter? Skillnaden mellan socialrealism och förolämpning kan vara hårfin, risken att sudda bort den är överhängande. De utsatta behöver ett bemötande som bygger på respekt. Då börjar förändringarna.
Källa: Wikipedia
Författaren är född i Vasa i Finland, uppvuxen i Ystad och numera bosatt i Stockholm. Wikipedia kallar henne för sverigefinsk författare.
Igår var jag och lyssnade på Susanna Alakoski på Lunds stadsbibliotek. Hon var där för att tala om sina böcker. Hon kallade sig inte för sverigefinsk författare, men nämnde att hon har kallats både invandrarförfattare och arbetarförfattare. Alakoski presenterade sig också som genusvetare och klassresenär. Författaren nämnde också de många priserna hon har fått, bl a Platinapriset för pocketupplagan av Svinalängorna och som hon hade tagit emot samtidigt med Jan Guillou och Liza Marklund. Hon berättade också om filmen som har gjorts på boken. Susanna Alakoski besöker numera många ställen och talar med socionomer, kriminalvården och lärare om missbruk och fattigdom, områden som hon vill belysa med sitt författarskap.
Jag läste Svinalängorna för något år sedan. I min bokhylla är en av de böcker som kom när jag ännu var medlem i någon bokklubb och som jag hade glömt att avbeställa. Jag hade läst om boken och diskussionerna den hade väckt och så klart om de höga försäljningssiffrorna. Jag hade svårt att ta tag i boken, kände motstånd, ännu en författare som viker ut de utsatta barnen, ännu en som cementerar bilden av finnen med alkoholproblem, en finne som inte vet hur man umgås med spriten på ett civiliserat sätt. Jag blev inte förvånad över min reaktion när jag väl läste boken. Rent litterärt imponerar den inte på mig, jag har lite svårt att förstå de höga försäljningssiffrorna och de positiva recensionerna. Jo, det finns de som känner igen sig, blir sedda, jag vet. Innehållsmässigt rå, nattsvart i skildringen av livet i Svinalängorna. Jag fick lägga undan boken emellanåt, inte för att jag skulle värja mig mot utsattheten i boken, utan för att jag upplevde att den är socialpornografisk, d v s beskriver människor och deras liv och levnadsvillkor på ett ensidigt sätt, med egenskaper som bara gör att de inte bara är fattiga utan också varelser utan förmåga till beteende som krävs för att betraktas som duglig samhällsmedborgare. Inte heller den andra boken Håpas du trifs bra i fängelset väckte någon entusiasm hos mig, den betydde ingen utveckling för Alakoskis författarskap. Ändå var det intressant att lyssna på föredraget.
Susanna Alakoski utstrålar gott självförtroende, en klassresenärs självförtroende. Min erfarenhet är att de som har gjort klassresan nämner det oftast. Det ger klara signaler; Alakoski gör sig till expert i problematiken kring missbruk och fattigdom - jag för min del tänker att missbruksproblemen inte bara finns hos arbetarklassen - och samtidigt bjuder den till beundran; jag lyckades. Det slår aldrig fel, alla svarar med beundran och respekt. Hon kan numera som framgångsrik författare raljera över det intellektuella Lund och säga att Nämndemansgården kallas Ulf Lundellgården. Ingen ifrågasätter generaliseringen och fördomen samt det faktum att hon ut lämnar ut en person, en känd person. Susanna Alakoski berättar om sina resor runtom i landet, besök på olika institutioner. Hon är expert i missbruksfrågor numera. Jag tittar på Susanna Alakoski, född i samma trakter som jag, lite senare än jag. Jag tänker på att hon ser nöjd ut, självsäker. Jag unnar denna författare hennes framgångar, det är viktigt att vara nöjd med sitt arbete. Dessutom verkar hon trevlig och har nog hur mycket humor som helst. Sympatisk helt enkelt. Alakoski säger att hon i sina böcker återvänder till sin bakgrund och det är naturligt då att personerna har finska namn. Då tänker jag på att hon sägs vara sverigefinsk författare och att hon har fått ett pris för sverigefinska insatser. Det är klart, jag har sett barn till finska familjer där föräldrarna har missbruksproblematik, både i Finland och i Sverige. Jag känner ännu fler finländare utan alkoholproblematik. Vad består insatsen för i Sverige bosatta finländare i? Hur mycket cementerar Susanna Alakoski bilden av försupna enkelspåriga finnar? Arbetarförfattare? Mina förebilder som arbetarförfattare är Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Väino Linna. De beskriver fattigdomen, människor som lever i den på ett sätt som inte lämnar mig oberörd. De förmedlar budskapet om levnadsvillkoren för människor med vördnad och respekt i behåll. De tre viker inte för det dunkla, personer har konturer, bra och mindre tilltalande egenskaper, men de har alltid ett eget värde. Därför blir Lo-Johanssons, Mobergs och Linnas böcker trovärdiga, de beskriver arbetarnas historia utan att människorna i böckerna blir medel för budskapet. Visst finns det människor som Alakoski beskriver, många. De lever bland oss idag och det är viktigt att man på olika utbildningar beskriver samhället som det ser ut, att det finns fattigdom, det finns missbruk. Jag tolkade Alakoskis beskrivning om möten med olika fackfolk: historier från eländets land. Jag förstår inte riktigt vad Alakoski har att tillföra de som arbetar inom kriminalvården, lärarkåren, socialsvängen. De känner till verkligheten. Det är så lätt att bli expert. Vid det här laget har jag träffat många. Det är dock viktigt att fråga sig: hur mycket hjälper klassresenärerna de utsatta med sina beskrivningar om livet i svårigheter? Skillnaden mellan socialrealism och förolämpning kan vara hårfin, risken att sudda bort den är överhängande. De utsatta behöver ett bemötande som bygger på respekt. Då börjar förändringarna.
Källa: Wikipedia
söndag 12 februari 2012
Den här söndagen
är andra söndagen innan den Stora fastan inom den ortodoxa kyrkan. Det är viktigt att förbereda sig inför fastan. Den mänskliga naturen behöver träna på att koncentrera sig, förbereda sig för förändringar. De ortodoxa tänker att man "landar i fastan" under de här veckorna. Det fysiska och andliga hör ihop och fastan betyder också den konkreta fastan, alltså maten. Den här söndagen kallas också köttfastesöndagen, från och med nu ska man avstå från att äta kött. Den här söndagen är domsöndagen och temat är kärleken. Den ortodoxa kyrkan lär att det största kriteriet för våra gärningar på domedagen är Kristus kärlek till oss människor. Den ortodoxa kyrkan betonar tro och gärningar. Den stora uppgiften för de ortodoxa är att se Kristus i varje person vi möter och älska, respektera och hjälpa henne/honom. Fader Alexander Schmemann säger: "Synd är frånvaro av kärlek och betyder därför isolering, allas krig mot alla."
Jag har tänkt på religionens ställning i samhället. Fortfarande tillhör de flesta människorna svenska kyrkan. Många vill döpa sina barn i kyrkan, gifta sig där och bli begravda av en präst. När det händer att katastrofen kommer ser jag i tidningar: det är bra att kyrkan finns så folk kan vända sig till kyrkan. Vid skolavslutningar har röster höjts för kyrkans försvar. För inte så länge sedan läste jag i en tidning om en präst som var bekymrad över att det har blivit svårare att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag frågade en gång en rektor varför det var så viktigt att en skolavslutning hålls i kyrkan och hon svarade: "Det är så högtidligt, jag får tårar i ögonen. Var inte orolig dock, prästen kommer inte att prata om Jesus." Jag kände mig kränkt. I kyrkan pratar man om Jesus. Det är den lokalen där man samlas för att tjäna Gud. Jag har hört många ropa efter de kristna värderingarna. De kan leva och verka bland de kristna som vet vad som ligger till grund för dem. Tron och gärningar hör ihop. Jag har länge längtat efter kyrkan mitt i byn, en levande kyrka som står för sitt budskap. Den troende människan är en märklig människa idag. Det väcker känslor när man öppet pratar om sin tro. En tro som lever mitt i vardagen är svår att ta till sig. Fastan upplevs som för komplicerad och krävande. Det handlar om att avstå, utmanas, förbud.
Jag började i söndagsskolan när jag var sex år gammal, gick sedan i den lutherska kyrkans verksamhet ända tills jag lämnade gymnasiet. Jag läste Bibeln och jag hade en stor vilja att förstå vad som stod där. Min tro var en naturlig del av mitt liv. Något fattades dock i livet i församlingen. Det fanns ingen vuxen som tog min vilja att fördjupa mig i Bibeln på allvar. Samlingarna med kyrkans ungdom var som vilka samlingar som helst. Sedan i Sverige väntade jag i flera år att ordet skulle bli kött. Svenska kyrkan följer strömmen, vågar inte utmana, inte stå för sitt ord. Jag lämnade kyrkan. Det var en besvikelse och ett tomrum som jag fick med mig, men ett naturligt val för min del. En vändning kom för ett par år sedan i mötet med den ortodoxa kyrkan där jag hittade en levande tro. Nu har jag alltså börjat en ny väg. Ännu finns det många frågor som väntar på svar. En sak som jag dock ofta tänker på är att tron inte betyder att avstå, att utsätta sig för en mängd förbud. En begränsning. Som fastan. Att avstå från kött är inte någon större uppoffring i och för sig för mig, jag är vegetarian sedan många år. Däremot att idag få påminnelse om det stora, att älska sin nästa är en stor utmaning. Att möta sina medmänniskor med respekt och kärlek, även dem som sårar kräver en hel del av eftertanke och arbete. Fastan ger en möjlighet till det, därför är den inte en börda, utan en gåva.
Källor: Ortodoksi.net
Alexander Schmemann: Suuri paasto (Den stora fastan)
Jag har tänkt på religionens ställning i samhället. Fortfarande tillhör de flesta människorna svenska kyrkan. Många vill döpa sina barn i kyrkan, gifta sig där och bli begravda av en präst. När det händer att katastrofen kommer ser jag i tidningar: det är bra att kyrkan finns så folk kan vända sig till kyrkan. Vid skolavslutningar har röster höjts för kyrkans försvar. För inte så länge sedan läste jag i en tidning om en präst som var bekymrad över att det har blivit svårare att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag frågade en gång en rektor varför det var så viktigt att en skolavslutning hålls i kyrkan och hon svarade: "Det är så högtidligt, jag får tårar i ögonen. Var inte orolig dock, prästen kommer inte att prata om Jesus." Jag kände mig kränkt. I kyrkan pratar man om Jesus. Det är den lokalen där man samlas för att tjäna Gud. Jag har hört många ropa efter de kristna värderingarna. De kan leva och verka bland de kristna som vet vad som ligger till grund för dem. Tron och gärningar hör ihop. Jag har länge längtat efter kyrkan mitt i byn, en levande kyrka som står för sitt budskap. Den troende människan är en märklig människa idag. Det väcker känslor när man öppet pratar om sin tro. En tro som lever mitt i vardagen är svår att ta till sig. Fastan upplevs som för komplicerad och krävande. Det handlar om att avstå, utmanas, förbud.
Jag började i söndagsskolan när jag var sex år gammal, gick sedan i den lutherska kyrkans verksamhet ända tills jag lämnade gymnasiet. Jag läste Bibeln och jag hade en stor vilja att förstå vad som stod där. Min tro var en naturlig del av mitt liv. Något fattades dock i livet i församlingen. Det fanns ingen vuxen som tog min vilja att fördjupa mig i Bibeln på allvar. Samlingarna med kyrkans ungdom var som vilka samlingar som helst. Sedan i Sverige väntade jag i flera år att ordet skulle bli kött. Svenska kyrkan följer strömmen, vågar inte utmana, inte stå för sitt ord. Jag lämnade kyrkan. Det var en besvikelse och ett tomrum som jag fick med mig, men ett naturligt val för min del. En vändning kom för ett par år sedan i mötet med den ortodoxa kyrkan där jag hittade en levande tro. Nu har jag alltså börjat en ny väg. Ännu finns det många frågor som väntar på svar. En sak som jag dock ofta tänker på är att tron inte betyder att avstå, att utsätta sig för en mängd förbud. En begränsning. Som fastan. Att avstå från kött är inte någon större uppoffring i och för sig för mig, jag är vegetarian sedan många år. Däremot att idag få påminnelse om det stora, att älska sin nästa är en stor utmaning. Att möta sina medmänniskor med respekt och kärlek, även dem som sårar kräver en hel del av eftertanke och arbete. Fastan ger en möjlighet till det, därför är den inte en börda, utan en gåva.
Källor: Ortodoksi.net
Alexander Schmemann: Suuri paasto (Den stora fastan)
lördag 11 februari 2012
Ordet ikon
betyder bild. I den ortodoxa kyrkan betyder inte ordet bara en bild, utan en helig bild. En ikon är inte ett konstverk i traditionell mening utan den används i den religiösa utövningen. Ikonen hjälper den troende att koncentrera sig och bli öppen för bönen. Den förmedlar också dem som inte kan läsa det religiösa budskapet. Ikonen målas för Guds ära och en ikonmålare målar ikonen med Guds hjälp. Kallistos Ware skriver: "Ikonen är alltså för det första avsedd att såvitt möjligt i sig själv vara ett för ögat vackert ting. Som sådant äger det redan ett inneboende andligt värde, det uppenbarar Gud för människan och har del i världens återlösning och förvandling." Ware citerar S:t Stefan som kallar ikonen för dörr. " Den är ett medel varigenom vi träder in i den osynliga världen, en mötespunkt mellan Kyrkan på jorden och Kyrkan i härligheten." Ikonen är alltså för en ortodox helig men Ware säger att det är inte den estetiska skönheten som gör en ikon helig "utan det faktum att den har inlemmats i en akt av tillbedjan och sålunda ingår i vår dialog med Gud."
Redan för länge sedan, under gymnasietiden, besökte jag ett kloster nära Helsingfors i Finland. Jag har glömt vilket kloster det var, men jag kommer ihåg att jag såg alla de vackra ikonerna som gjorde ett stort intryck på mig. På detta kloster träffade jag också en munk som satt vid sitt arbetsbord och målade en ikon. Jag betraktade honom där han satt och arbetade. Han såg lugn och fokuserad ut. Det krävde mycket tålamod att måla en ikon, för mycket tyckte jag. Många detaljer, för många för att jag som då var en orolig person skulle orka sitta stilla och måla färdigt en hel ikon. Jag minns dock att munken sade väldigt lugnt till mig att jag nog skulle klara av en sådan uppgift. Man lär sig under arbetet. Jag ville lära mig. Min vilja att få en möjlighet att lära mig att måla ikoner stannade kvar hos mig, fast den lade sig så småningom. Först många år senare väcktes tanken på ikoner igen.
Det var på hösten för ett och ett halvt år sedan då Pirkko och jag började tala om den tro som vi tappat bort under denna resa i livet. Vi började tala om den ortodoxa kyrkan och möjligheten att närma sig den. Pirkko sade: jag vill sjunga i kören och jag sade att jag vill måla en ikon. I år såg jag i en kurskatalog att det finns undervisning i ikonmåleri hos ett av studieförbunden. Jag anmälde mig. Igår var det dags att börja.
Innan kursen gick jag och köpte saker vi skulle behöva för vårt arbete: penslar, färger, pennor. Jag hade redan bestämt mig för vad jag skulle måla: Guds Moder. Hon har gjort ett stort intryck på mig. I början hade jag svårt att förstå den framträdande roll som hon har i den ortodoxa kyrkan. Jag har dock läst och funderat över hennes uppgift, henne som person. Numera tänker jag att det är märkligt att inte den lutherska kyrkan pratar mera om Guds Moder.
Det var en speciell känsla jag hade där jag promenerade med min påse med målarmaterial mot kurslokalen. Förväntansfull och spänd. Så många år som det har tagit för mig att nå detta, möjligheten att måla en ikon. Nu skulle det alltså äntligen bli av. Jag som alltid har tänkt att en av mina egenskaper är att inte kunna vänta.
Jag var framme i god tid. Det visade sig att det var många deltagare som hade målat ikoner i flera år. Vi var tre stycken nyanmälda. En av dem har sina rötter i samma stad som jag, i Karleby i Finland, dessutom inte så långt från det huset där jag växte upp.
Den första uppgiften var att hitta en ikon som jag skulle måla. Det fanns flera pärmar med bilder på ikoner. Jag hittade en bild på Guds Moder som jag tyckte skulle bli min första ikon. Jag började med att kopiera den på en träpanna. Det var en speciell känsla jag hade när jag satt med mitt arbete. Det var ingen vanlig teckning jag hade i min hand. Det var inget konstverk jag tänkte arbeta med för att få beröm för. Nej, det var bilden av Guds Moder som jag var sysselsatt med. Den skulle bli en ikon. Jag kände både respekt och lugn inför min uppgift. Och jag var glad över att ha hittat hit. Nu är bilden där och väntar på mig. Nästa gång ska jag börja måla.
Källor: Ortodoksi.net
Kallistos Ware: Den Helige Ande i den kristnes personliga liv
Redan för länge sedan, under gymnasietiden, besökte jag ett kloster nära Helsingfors i Finland. Jag har glömt vilket kloster det var, men jag kommer ihåg att jag såg alla de vackra ikonerna som gjorde ett stort intryck på mig. På detta kloster träffade jag också en munk som satt vid sitt arbetsbord och målade en ikon. Jag betraktade honom där han satt och arbetade. Han såg lugn och fokuserad ut. Det krävde mycket tålamod att måla en ikon, för mycket tyckte jag. Många detaljer, för många för att jag som då var en orolig person skulle orka sitta stilla och måla färdigt en hel ikon. Jag minns dock att munken sade väldigt lugnt till mig att jag nog skulle klara av en sådan uppgift. Man lär sig under arbetet. Jag ville lära mig. Min vilja att få en möjlighet att lära mig att måla ikoner stannade kvar hos mig, fast den lade sig så småningom. Först många år senare väcktes tanken på ikoner igen.
Det var på hösten för ett och ett halvt år sedan då Pirkko och jag började tala om den tro som vi tappat bort under denna resa i livet. Vi började tala om den ortodoxa kyrkan och möjligheten att närma sig den. Pirkko sade: jag vill sjunga i kören och jag sade att jag vill måla en ikon. I år såg jag i en kurskatalog att det finns undervisning i ikonmåleri hos ett av studieförbunden. Jag anmälde mig. Igår var det dags att börja.
Innan kursen gick jag och köpte saker vi skulle behöva för vårt arbete: penslar, färger, pennor. Jag hade redan bestämt mig för vad jag skulle måla: Guds Moder. Hon har gjort ett stort intryck på mig. I början hade jag svårt att förstå den framträdande roll som hon har i den ortodoxa kyrkan. Jag har dock läst och funderat över hennes uppgift, henne som person. Numera tänker jag att det är märkligt att inte den lutherska kyrkan pratar mera om Guds Moder.
Det var en speciell känsla jag hade där jag promenerade med min påse med målarmaterial mot kurslokalen. Förväntansfull och spänd. Så många år som det har tagit för mig att nå detta, möjligheten att måla en ikon. Nu skulle det alltså äntligen bli av. Jag som alltid har tänkt att en av mina egenskaper är att inte kunna vänta.
Jag var framme i god tid. Det visade sig att det var många deltagare som hade målat ikoner i flera år. Vi var tre stycken nyanmälda. En av dem har sina rötter i samma stad som jag, i Karleby i Finland, dessutom inte så långt från det huset där jag växte upp.
Den första uppgiften var att hitta en ikon som jag skulle måla. Det fanns flera pärmar med bilder på ikoner. Jag hittade en bild på Guds Moder som jag tyckte skulle bli min första ikon. Jag började med att kopiera den på en träpanna. Det var en speciell känsla jag hade när jag satt med mitt arbete. Det var ingen vanlig teckning jag hade i min hand. Det var inget konstverk jag tänkte arbeta med för att få beröm för. Nej, det var bilden av Guds Moder som jag var sysselsatt med. Den skulle bli en ikon. Jag kände både respekt och lugn inför min uppgift. Och jag var glad över att ha hittat hit. Nu är bilden där och väntar på mig. Nästa gång ska jag börja måla.
Källor: Ortodoksi.net
Kallistos Ware: Den Helige Ande i den kristnes personliga liv
torsdag 9 februari 2012
Blogginlägg nr 1
Det här mitt allra första blogginlägg någonsin. Jag har aldrig tänkt mig att blogga, bli synlig i denna stora cybervärld som jag egentligen har mycket begränsad kunskap om och som jag inte har något större intresse för. Jag är har dock intresse för det skrivna ordet, vill gärna uttrycka mig i skrift. Jag har alltid skrivit dagbok. Den boken har blivit viktig, den innehåller saker som har varit viktiga, tankar som har betytt mycket, det som har hänt på vägen till idag, till det jag är nu. Trots mitt skrivande har jag aldrig tänkt att skriva något offentligt. Självförtroendet har inte räckt till. Vem skulle vara intresserad av det jag skriver? Jag är också en läsande person och när jag har läst en bra bok, jag menar en bok som har ett tilltalande innehåll som har gett mig näring och som har väckt tankar och dessutom är välskriven har jag tänkt att det skulle vara roligt att skriva en bra bok. Men att skriva en hel bok tar tid, mitt tålamod räcker inte till så jag nöjer mig med de böcker som andra skriver. Jag har ändå under den senaste tiden tänkt att dela med mig av saker som har hänt i mitt liv, som har påverkat mitt liv och som jag gärna vill dela med mig med andra eftersom jag tror att det kan finnas andra som kan komma med synpunkter, egna upplevelser, få egna tankar om det jag varit med om och de tankar jag har med mig. Måhända jag kan påverka någon med mina åsikter om det som händer runt omkring mig, omkring oss. Därför kom idén om mitt blogg, alldeles eget blogg. Jag är nämligen framför allt en tänkande person och eftersom jag tänker så finns jag. Nu vill jag därför visa att jag finns. Här i denna cybervärld. Välkommen till min värld!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)