lördag 23 juni 2012

Juhannus

heter midsommar på finska. Juhannus är en gammal form av namnet Johannes. Namnet i sig har ett budskap: Gud är nådig. Namnet på helgen berättar om anledningen till festen mitt i sommaren: den handlar om Herrens förelöpare, den är minnesdagen för Johannes Döparens födelse.
Herrens förelöpare förberedde världen för att ta emot Kristus. Hans födelsefest är en betydelsefull högtid inom den ortodoxa kyrkan.
I de liturgiska texterna beskriver man Förelöparen som Ordets röst och ängel som förlorade sitt huvud för sanningens skull.
Man vet inte det exakta årtalet för varken Förelöparens födelse eller död. Evangelierna låter oss förstå att hans aktiva verksamhet sammanfaller med tiden för kejsare Tiberius maktperiod och då Pontius Pilatus var ståthållare i provinsen Judéen. Därför antar man att Johannes aktiva verksamhet har börjat under tiden 27-29 eKr. Under tiden 1947-1956 hittade man i grottor vid Döda havet judiska heliga texter, sk Qumrans fynd. En del teologer och forskare inom österländsk kultur anser att dessa fynd också leder till Johannes Döparens fotspår. Dessa forskare anser att Johannes hade sin verksamhet i samma områden där Qumrans judiska ökenbrödraskap verkade under denna tid. Denna syn grundar sig på de gemensamma drag man hittar i både levnadssätt och förkunnelsen hos kollektivet och Johannes. Andra forskare däremot motsätter sig teorin om klosterrörelsens påverkan på Döparen.
Midsommarens stora aftongudstjänstens liturgiska texter ger Johannes Döparen epiteter som Ordets och Ljusets röst, Herrens Förelöpare, ängel och krigare. De beskriver honom som den största av profeterna. Gudstjänstens texter leder kyrkofolket i Nya Testamentets anda. Den åldriga och ofruktsamma modern, Elisabeth blir gravid med Johannes. Hans far Sakarias får från ängeln meddelandet om sin frus graviditet. Den tvivlande attityden mot innehållet i meddelandet leder till att han förlorar talförmågan.
Tiden under graviditeten är speciell. Världens Frälsare och Hans Förelöpare känner igen varandra när de ännu är i sina mödrars livmodern. Aftongudstjänstens stikira konstaterar att den Heliga Johannes spratt till i mors moderliv när han mötte Guds Moder som bar på Jesus Kristus, "född av Fadern före all tid" själva "Guds ord" som är "alltets Konung och Lagens givare". Efter Förelöparens födelse när pojken var åtta dagar gammal, i samband med omskärelsen fick Sakarias tillbaka sin talförmåga.
Stikiratexterna kallar Johannes Förelöparenför "Konungens soldat och lagens fullbordare" som är själva Ordet. Morgongudstjänstens kanoniska texter betonar att Juhannus* är Nådens förkunnare när han visar världen den lovade Messias, Kristus.
I texterna förekommer också teologiska argument som hänvisar till beskrivningar av Förelöparen. Man hänvisar till Gamla Testamentets profetior om honom, bl a till Jesaja och Habackuk.


Ursprungstexten använder den gamla formen av Johannes som alltså på finska numera används i betydelsen midsommar och som jag valde att behålla i den svenska texten.

OT. Ort.fi 120620
Översättningen är min. Den är en något förkortad version av ursprungstexten på ort.fi, den finska ortodoxa kyrkans hemsida.

fredag 22 juni 2012

Moder Igumenia Marina



begravdes alltså i går på Lintula kloster. Både på ortodoksi.net och ort.fi (den finska ortodoxa kyrkans officiella hemsida)  har man skrivit om begravningen och båda sidorna har också publicerat predikan som Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo höll när han förrättade begravningen av igumenia Marina. Här är min översättning av predikan. Min förhoppning är att jag ger rättvisa åt texten som för mig förmedlar värme, visdom och kunskap om den ortodoxa tron och som jag tagit del av med tacksamhet och glädje. Framför allt ger texten mig tröst och hopp.



I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn!


Idag är vi för sista gången tillsammans med igumenia Marina för att be i detta för henne så kära Heliga Treenighetens Tempel. Snart ber moder Marina inför vår Frälsare Jesu Kristi offeraltare tillsammans med änglarna. Vi minns nu igumenia Marina och ber för henne. Samtidigt ber vi om att moder Marina ber för oss när hon står inför vår odödliga Konung och Gud. Vi ber om att moder Marina kommer ihåg framför Kristi tron oss som är kvar här på jorden: herdar, fäder, systrarna i detta kloster, anhöriga och vänner.

Samtidigt som vi ber för moder Marina om "Guds nåd, det Himmelska riket och syndernas förlåtelse" vill vi också tacka.

Vi tackar Kristus för den del som väntar de som tidigare gått samma väg med Honom: förfäderna och mödrarna, apostlarna, martyrerna, de som kämpat väl i tron och alla de insomnade. Det är tacksamhet för den belöning som vår Frälsare har lovat dem "som tagit sitt kors och följt Honom i tron".

Moder Marina tillbringade nästan 30 år i klostret och levde sig in i det som är det centrala i klosterlivet: döden som följs av uppståndelsens mysterium. I Kristus kära Marina. Du är i våra hjärtan som en av de som har tagit sitt kors och följt Honom i tron. Vi tackar idag Gud även för dig. Vi tackar Herren för att Han lät dig vara en förebild för oss genom att exemplariskt och länge tjäna vår heliga kyrka. 

Döden är på ett mystiskt sätt deltagande i både Kristi lidande och Hans uppståndelse. Därför kallar vi ortodoxa döden för den personliga påsken.

Kristus själv förberedde sig omsorgsfullt för sin död och uppståndelse och lärde med sina förberedelser oss vägen till Honom. Den vägen slutar när vi en gång träder in i evigheten genom detta den jordiska världens fönster. Bakom fönstret väntar oss Kristus som är uppstånden. Hela den pedagogik som finns i vår kyrkas liturgiska diktning bygger på denna tanke. En annan central punkt som hör till dödens mysterium - och som också är synlig speciellt i klostrens gudstjänstordning - är möjligheten att vara delaktig i Guds rike redan i den här världen. Denna delaktighet i uppståndelsen upplevs i eukaristin som förenar den jordiska världen med evigheten.

En tredje grundtanke som hör till den ortodoxa kyrkans tro på uppståndelsen är bevarandet av traditionen. Speciellt viktigt i denna tradition är att vi tar avsked av den person som lämnar denna värld. Det mötet fanns i den gamla traditionen också därför att den framlidna personen skulle kunna lämna detta liv i frid med sig själv och sina kära.

Ännu en central lärdom i den ortodoxa traditionen som ger tröst till oss som följer moder Marina på den sista jordiska resan. Gud skapade inte döden. Döden finns inte i Guds verklighet.

Som bevis för detta blev på den första Julen  vår Frälsare Jesus Kristus människa och vann på Påsken med sin uppståndelse över döden. I den tron och övertygelsen som dessa händelser ger oss vill vi idag följa dig, i Kristus kära moder Marina, till din sista resa på jorden. In i den tillkommande världen och in på den förhärligade vägen träder du "utan smärta, sorg och klagan."


"Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden." (Matt. 5:5). Amen


Källa: ort.fi  Predikan av Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo vid begravningen av moder igumenia Marina (19301202 - 20120617). Lintula kloster. Palokki. Finland. 21020621

torsdag 21 juni 2012

Elisabet,

min väninna i Finland gav mig en ikon i gåva när jag var på Sinikkas begravning. Ikonen med Guds Moder är välsignad i Lintula kloster.
Lintula kloster är det enda ortodoxa nunneklostret i Norden. Det grundades år 1895 på Karelska näset i Kivennapa socken, i byn Lintula. Sedan år 1946 ligger Lintula kloster i Heinävesi kommun i byn Palokki i östra Finland ca 15 km från Valamo kloster.
Maria Iltola föddes år 1930 vid Ladoga sjön i Karelen. Hon tog studenten vid Kuopio lyceum för flickor och utbildade sig till folkskolelärare i Jyväskylä i mellersta Finland. Hon arbetade inom den finska ortodoxa kyrkan som notarie årern 1968-1982.  Maria Iltola blev tillsammans med en annan lärare den finska ortodoxa kyrkans första missionärer då de skickades till Kenya för att både undervisa och bedriva diakoniverksamhet. Deras uppgift var också att starta verksamhet för kvinnor, barn och ungdomar. Under sin vistelse i Kenya råkade Maria Iltola för en trafikolycka vilket påverkade henne starkt. "Efter den allvarliga olyckan förstärktes mitt beslut att gå i kloster. Det var som ett tecken till mig efter lång tid av tvekan," sade hon i en intervju för tidningen Ortodoksiviesti år 2005. Maria Iltola kom till Lintula kloster år 1982 och vigdes till nunna år 1988 varvid hon fick namnet Marina enligt stormartyren Marina. Systrarna på Lintula valde henne till igumenia år 1998.
Den 17.6 dog moder igumenia Marina på ett sjukhus i sydöstra Finland efter skador hon fick vid en trafikolycka den 13.6.
På hemsidan för den finska ortodoxa kyrkan skriver ort.fi i en minnesartikel om igumenia Marinas många år på centrala positioner inom den finska ortodoxa kyrkan. "Som långvarig arbetskamrat till ärkebiskopen Paavali och sedan på Lintula kloster och även inom hela kyrkan arbetade igumenian för att föra vidare den ortodoxa traditionen som kännetecknas av glädje, trofasthet och tillit till Guds ändlösa beskydd. Hon blir ihågkommen som en rak och givmild moder," skriver ort.fi
Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo säger i sin kommentarer om igumenia Marinas bortgång till nättidningen Kotimaa24: "Igumenia Marinas bortgång är en svår förlust för hela den finska ortodoxa kyrkan." Ärkebiskopen beskriver igumenian som exemplariskt god ledare som respekterades av hela systerskapet på Lintula kloster. Han säger också att igumenia Marina representerade en gammal ortodox kultur som hade sitt ursprung i Karelen. "Under hennes tid blev Lintula framför allt ett andligt kloster som hade sin dragningskraft i en tyst andlig kamp," avslutar ärkebiskopen Leo sin kommentar.
Vår uppgift är att lära känna Gud och komma närmare Honom, säger igumenia Maria i ett filmklipp som man kan se på ortodoksi.net. Där berättar moder igumenia Marina också om klostrets historia och om dagens klosterliv. Filmklippet har engelsk text.
Moder Igumenia Marina begravdes idag på Lintula kloster under ledning av ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo.
Efter begravningen har Lintula kloster sorgetid som varar i 40 dagar.

Herra, anna ikuisen valosi loistaa hänelle, ole hänelle armollinen ja anna hänelle ikuinen elämä!

Källor: ortodoksi.net
            ort.fi
            Kotimaa24.fi

onsdag 20 juni 2012

Sinikka

hette min gudmor. Hon föddes år 1930 i Viborg, i Karelen.Under andra världskriget evakuerades hon och hennes föräldrar till Finland. Familjen kom till Karleby i Österbotten. De var ortodoxa från början, men gick över till den lutherska kyrkan. Sinikka berättade för mig att det var svårt att hitta en fungerande ortodox församling i Österbotten. De som evakuerades hamnade i olika delar av Finland och i Sverige vilket gjorde att de ortodoxa splittrades. Därför bytte familjen till den lutherska kyrkan. 
Journalisten Elina Karjalainen har intervjuat i sin bok Paavali, legend redan under sin livstid ärkebiskop Paavali (1914-1988). Han var ärkebiskop under åren 1960-1987 i Finland. Ärkebiskop Paavali berättar också om de ortodoxa som var splittrade i olika delar av landet och trycket de kände från omgivningen som såg misstänksamt på den i deras ögon främmande tro, rysstron talades det om i Finland ibland. Ärkebiskop Paavali säger att på sina håll delade den lutherska kyrkan ut till unga par som var på väg att gifta sig blanketter där de lovade döpa sina barn enligt den lutherska tron.
Jag frågade Sinikka en gång om hon inte var bitter över att hon och familjen fick lämna sin hemtrakt i all hast, inte av fri vilja utan för att någon annan hade bestämt det. Att börja om, lämna det bekanta. Bitter, nej, det hände för länge sedan svarade hon. I början var det svårt i Karleby, människor och deras sätt att umgås var annorlunda än vad vi var vana vid, men det ordnade ju upp sig och jag har fått ett gott liv här. Det är nu jag lever. Så svarade hon. Hon tog vara på nuet, såg dessutom det positiva i det, alltid. När hennes man gick bort frågade jag Sinikka hur hon hanterade sorgen. Ja, jag undrade det också i början, men sedan tänkte jag att nu börjar mitt tredje liv. Tredje liv? Ja, svarade hon, först bodde jag med mina föräldrar och hade ett bra liv med dem. Sedan träffade jag Lauri och hade ett bra liv med honom också. Nu är jag här och nu och nu har jag i uppgift att se det goda i detta liv. Jag saknar naturligtvis Lauri, men man lär sig att leva med saknaden när den beror på goda minnen.
Sinikka såg på sina medmänniskor med generositet och stor förståelse. Framför allt såg hon det goda i varje person. Hur kommer det sig att du alltid kommer ihåg att se det goda. Ja du förstår, sade hon, jag har fått så  mycket kärlek och det har gjort att jag alltid har känt mig trygg. Jag tror att alla behöver uppleva det jag har fått uppleva. Jag har möjlighet att dela med mig och gör det gärna. När någon nätstående gick bort, frågade Sinikka mig: allt är väl förlåtet? Förra sommaren talade hon med mig om vikten att inte döma andra. Vi talade om krigsåren då människor gjorde val som kanske inte alltid var genomtänkta. Det är viktigt att tänka på vad omständigheterna gör med människor, vilket kaos kriget skapade i landet, vilka förluster många fick uppleva. Vi kan inte ta oss friheten att döma andra utan sök förståelse i stället.
Sinikkas sätt att se på världen väckte förundran. Hon var medveten om det och en gång sade hon: Det är många som tycker att jag är naiv, rent av dum som pratar om det goda, tror på det. Mitt sätt att vara har ingenting med dumhet att göra. Jag har tänkt noga på detta, jag har studerat människor och deras sätt att hantera livet. Jag kan inte bestämma vad som kommer i min väg i livet. Jag kan dock välja hur jag förhåller mig till det som jag får uppleva. Livet är en gåva och jag har valt att se det goda i den gåvan och står för den. Andra får göra sina egna val, dem tar jag inte ställning till.
Sinikka höll minnet av de döda levande genom att berätta minnen, nämna dem i samtalen. Det var både människor och djur, alla hade plats i våra diskussioner. Efter min gudfars bortgång kom hon ihåg att säga varje år vi träffades: så Lauri uppskattade era diskussioner, som han väntade dig på besök. Jag minns att jag tänkte ofta om han överhuvudtaget hade lämnat oss annat än bara fysiskt.
Och skiljas, det gjorde vi alltid med leende på läpparna och värmande ord. Det var viktigt. Det är viktigt. Det vet jag idag. Förra året var jag på besök i Finland. Sista kvällen där firade vi min dotter som hade tagit studenten. Min bror hade inte haft möjlighet att komma till Sverige. Därför ordnade han och hans fru en fest åt henne när vi kom till Finland. Det var en vacker dag med sol och sommarvärme i luften, trevlig samvaro. Nästa dag skulle jag tillbaka till Sverige. När vi skulle ta avsked av varandra Sinikka och jag sade hon till mig: ge mig din hand. Vi får hålla varandra i hand Vi vet ju inte när och var vi träffas nästa gång. Då är det bra att ha varandras värme som minne så länge.
Det är ingen fara så länge man minns och när minnena är ljusa. Åter Sinikkas tanke. Det är de. Det finns dessutom gott om dem. Vi fick ju många år på oss att samla på dem, min gudmor och jag. Ju mer jag tänker på henne och det hon har lärt mig och pratat med mig om ju mer undrar jag om hon någonsin lämnade den ortodoxa tron, utom på pappret. Hon levde den i vardagen och blev så min förebild. Dessutom delade hon generöst med sig av sina tankar till mig i våra samtal. Som en gudmor ska jag göra.

Ollos iäti muistettu!



Källa: Elina Karjalainen. Arkkipiispa Paavali. Legenda jo eläessään. WSOY.1973


lördag 16 juni 2012

Den blomstertid nu kommer

För några dagar sedan hörde jag en kör öva på denna sång i Lunds domkyrka. Det var en solig dag och dörrarna till kyrkan stod vidöppna. Sången hördes tydligt ut då jag passerade. Det var barnröster som sjöng, de repeterade väl inför skolavslutningen. Jag stannade till och lyssnade. Sången gjorde ont i mig.Riktigt ont. Jag tänkte på min gudmor som älskade sommaren. Framför allt uppskattade hon alla blommorna och de olika dofterna och färgerna som sommaren visar upp. Min gudmor var en stor naturvän. När jag ojade över maskrosorna och nässlorna i min trädgård sade hon: men använd maskrosbladen till sallad och gör soppa av nässlorna. Allting har sin plats i naturen. En del växter är där för att beundras, andra är nyttiga. Alla får plats.
Min gudfar och gudmor hade en stuga på landet i många år. Det var ett litet rött hus med en äng utanför. Där hade min gudmor en egen blomsteräng med alla möjliga vilda blommor. Det var gula blommor, det var blåa blommor, rosa och mörkröda blommor, lila blommor. Det var höga blommor, det var kortväxta blommor. Det var stora präktiga exemplar av någon sort och det fanns de som var mera anspråkslösa. Hittade min gudmor någon ny vild blomma någonstans tog hon den med sig till sitt lantställe och planterade den där. Det var en vacker blomsteräng och på somrarna brukade vi beundra den. På min gudmors blomsteräng fick de vilda blommorna växa i den takt de ville och bre ut sig bäst de ville. Det var den vackraste rabatten jag någonsin sett. Ogräs, säger de flesta andra, sade jag till min gudmor en gång. Ja, jag vet. Jag förstår inte det. Det är Guds egna skapelser och har sin egen plats i naturen. Till slut försvinner ju alla de vilda blommorna om vi bara betraktar dem som ogräs. Och så satt vi där vid den vackra blomsterängen. Även fjärilarna uppskattade de många blommorna. Vi såg många, många vackra fjärilar vilket min gudmor var mycket lycklig över. Välkomna gäster, tänk att de uppskattar mina blommor lika mycket som jag gör. Så kom sommaren då min gudmor kom till sitt lantställe igen. Min gudfar hade dött hösten innan och nu skulle min gudmor tillbringa sommaren där första gången utan honom. En bonde som bor i närheten hade velat visa sin omtanke om henne och den förändrade situationen och varit där och klippt gräset. Borta var också blomsterängen. Den hade han också klippt bort. Jag frågade min gudmor om hon inte blev arg över att de vackra blommorna var borta. Hon svarade: Först blev jag ledsen och besviken. Men arg, nej, snarare rörd. Jag vet att bonden är en vänlig man och ville visa sin omtanke om mig. Inte kan jag bli arg över att någon vill hjälpa mig. Nu får jag en ny uppgift: få ängen att blomstra igen. Så satt jag där och lyssnade på barnen och hörde hur de började om: den blomstertid nu kommer. Jag tänkte på blomsterängen som inte finns kvar. Huset som nu är sålt. Jag tänkte  på alla somrar då jag åkt till Finland och min gudmor har varje gång hälsat mig välkommen genom att säga: Oj, än en gång får vi träffas. Som jag har väntat. Låt mig få krama om dig! Jag tänkte på denna sommar som är den första sommaren då vi inte har möjlighet att prata med varandra, diskutera, undra, njuta av tillvaron tillsammans. Jag tänkte på den verklighet som är nu och som betyder att vi inte kommer att träffas i detta liv mera. Fast vi båda önskade det. Väntade på denna sommar. Att vi skulle få träffas än en gång även om en allvarlig sjukdom hade kommit in i bilden.
Min gudmor blev sjuk i höstas. Först ville hon inte att jag skulle få veta om hennes sjukdom som var allvarlig. För mig var situationen ny. Min gudmor som alltid varit pigg och glad verkade plötsligt trött, men hade hoppet kvar: bara det blir ljusare så får jag krafter. Ja, sade jag, vi ses på sommaren. Jag kommer direkt när semestern börjar. Och jag hoppades att jag skulle få se henne. Att hon skulle få krafter. Jag bad för henne varje dag. Så i slutet av april kom samtalet med nyheten om att min gudmor hade somnat in, lugnt och stilla en måndag morgon.  Nu satt jag här i den annalkande sommaren och tänkte på att jag hade undrat hur livet skulle kännas när hon inte var med mig i detta liv. Nu vet jag. Det är mycket saknad, det är mycket minnen. Framför allt är det ljusa minnen som tanken på henne väcker. Det känns dock inte tomt, jag har fått så mycket kloka tankar, mycket visdom och mycket kärlek under de åren jag har fått ha henne här att hon omöjligen kan lämna ett tomrum efter sig. Trots ett geografiskt avstånd har hon alltid känts nära. Jag saknar henne ofantligt mycket. Jag satt  där vid kyrkan och tänkte på vårt sista samtal. Då sade hon till mig att alla har alltid undrat varför hon aldrig klagar. Jag prövade faktiskt det någon gång i min ungdom, sade hon, men märkte att det inte hjälpte mycket. Mitt liv har inte alltid varit lätt och även jag har haft svårigheter. Men jag har tänkt att allting kommer från Gud. Att allt Gud ger mig är till mitt eget bästa. Jag har visst undrat varför jag drabbats av svårigheter, men när livet åter blivit lättare och saker och ting ordnat sig har jag tänkt att Gud är verkligen god, det här var igen till mitt eget bästa. Jag har fått så mycket i mitt liv, både goda saker och svårigheter, jag är tacksam. Gud har alltid tagit hand om mig på bästa möjliga sätt. Så sade hon, min kloka gudmor i vårt sista samtal.
Så ringde min brors fru från Finland. Min bror och hon har en liten sommarstuga i skärgården. Den ägdes en gång av min gudmor och gudfar. Min bror fick överta den när de hittade det röda huset som blev deras nya sommarställe. En gång för många, många år sedan tog min gudmor med sig från södra Finland vitsippor som hon planterade vid stugan i skärgården. Nu berättade min brors fru att det aldrig har varit så  mycket vitsippor som i år. Det är massvis med vitsippor. De blommar för Sinikkas ära.

fredag 6 april 2012

Det var från Mig.

Jag besöker regelbundet sidan ortodoksi.net som innehåller mycket läsvärda artiklar om den ortodoxa tron. Speciellt gärna läser jag tal som olika fäder har skrivit och som får mig att stanna och ta till mig tankar som jag kan reflektera över och förhoppningsvis också växa i. I början av veckan fångade ett tal mig på ett särskilt sätt. Jag hade planerat och oroat mig över alla dessa arbeten och pengarna och mitt trasiga tak. Livets besvärligheter hade hållit mig upptagen. Även om jag tappert hade försökt att mota bort det där ordet "varför" kunde jag inte mobilisera tillräckligt med motståndskraft. Då öppnar jag ortodoksi.net och ser rubriken: Det var från Mig. Talet är skriven av den Helige Serafim. Jag läser nyfiket: Du är värdefull i Mina ögon och Jag älskar dig: det är därför en speciell glädje för Mig att vägleda dig. Underbara ord som jag tacksamt tar emot. Fortsätter att läsa med stora förväntningar: Jag vill att du ska veta att din svaghet behöver Min styrka och att garantin för din trygghet är att du låter Mig skydda dig. Det är ett stort och värdefullt löfte. Det känns bra att veta att jag slipper vara stark, bära allting själv. Jag är skyddad. Jag vill att du ska veta att när du är i svårigheter, bland människor som inte förstår dig och som avvisar dig, Det var från Mig. Då stannar jag, verkligen tvärstannar. Det var ju lena och trösterika ord precis. Jag fick löfte om skydd. Bara en mening innan. Det här låter annorlunda. Blir lite orolig, men fortsätter att läsa. Jag är din Gud, omständigheterna i ditt liv är i Mina händer; du hamnade inte i din situation av en slump - det var precis det jag hade förberett för dig. Var det inte så att du bad Mig att lära dig ödmjukhet? Ja, jo, jag är ju så envis och hos mig väcker ordet negativa tankar, att böja sig. Nej, det är svagt. Jag har dock senare förstått att jag kanske ska ändra min inställning, men ... Och så - då fick du börja i den "skolan" där man lär just detta ämne. Din omgivning och de omkring dig gör det Jag vill att de ska göra. Hur menar du, jag blir andfådd och vågar knappt tänka för det där ordet varför börjar bli stort. Samtidigt blir mitt intresse för texten större. Har du ekonomiska svårigheter? Du ska veta att Det är från Mig. Ja men, alltid tänka och taket ska lagas och och, är det ändå inte så att det blir mycket på en och samma gång? Texten är inte klar ännu utan jag läser vidare: Svek din vän dig eller någon som du öppnade ditt hjärta för? Det var från Mig. Ja, men det gör ont när jag upptäcker sveket. Jag kan inte förstå att någon vill svika, såra. Det är svårt att ta till sig. Men i och för sig, det är ju bra att veta att det var från Dig. Det var ju det jag frågade häromdagen: är det Du som står bakom allting. Nu fick jag svaret. Jag känner mig förvirrad. Jag är dock spänd inför fortsättningen. Jag lät denna besvikelse drabba dig, så att du skulle lära dig att din bästa vän är din Herre. Jag vill att du kommer med allt du har till Mig och att du anförtror dig till Mig. Blev dina planer förstörda? Gav du upp och är trött? Det var från Mig. Du gjorde upp planer och du har dina mål: du gav dem till Mig för att jag skulle välsigna dem. Men jag vill att du lämnar allt detta till Mig, Jag vill leda dig i ditt liv för du är föräldralös, inte huvudpersonen. En oväntad olycka drabbade dig och ditt hjärta blev fyllt av ångest. Du ska veta att det är från Mig. Vad var jag läste nu? Inte huvudpersonen? Jag är så van vid ansvar, planera och det är så lätt att tänka att om jag inte har kontroll hur ska jag kunna då orientera mig i tillvaron? Men jag börjar ändra på fokus. Det där att jag inte är huvudperson. Just det. Guds vilja. Det är det jag ska ha i centrum. Jag fastnar också vid den där meningen om att det inte är jag som ska planera och sedan få välsignelse utan det handlar om att ge allt till Gud, allt. Han leder. Med hjälp av trötthet och ångest prövar jag hur stark din tro är på Mina löften. För jag vill att du känner mig djupare, fysiskt, så beklaga inte denna prövning som Jag sänt till dig.......Böj ditt huvud inför Min godhet ödmjukt och utan motstånd. Jag sitter en god stund och tar till mig denna text som berör mig så starkt. Jag läser den flera gånger. Varje gång drabbar den mig med oförminskad styrka. Jag blir väckt. Jag inser att det är en viktig text med viktigt budskap. Hur kunde denna text komma framför mig denna kväll? Ligger det ändå inte en motsättning i dessa ord älska, godhet, från Mig och svek, besvikelse? Jag tänker på alla som säger: om Gud finns, varför finns det så mycket ondska? Ibland kan jag förstå den frågan. Men jag minns också nunnan Kristodul som frågar: är du den som mitt i gödselhögen ser blomman eller den som mitt i den vackraste äng ser gödselhögen? När jag tänker så märker jag många saker som har hänt: nya vägar som har öppnats, vänliga människor som jag mött och jag kan undra om det egentligen har fattats mig något. Framför allt ser jag tiden sedan den hösten då vi började tala om Gud och tro, Elisabet och jag. Jag tänker på den stora gåvan som tro innebär. Jag tänker också på detta jag som är envis och som behöver tid på mig för att förstå saker. Tid för att det nya ska få fäste i mitt inre. Jag har så lätt att falla i tanken att be betyder att jag får det jag har tänkt mig. Och blir besviken när beställningarna uteblir, i alla fall på så sätt och i den ordning jag hade planerat. Eller när besvikelserna kommer. Det är inte alltid enkelt att ta till sig det som sker i livet som Guds kärlek eller godhet. Och ändå. Hur många år var jag inte på egna vägar utan att tänka på Gud. Han väntade tålmodigt och lät mig sedan gå i den skolan där jag lärde mig om ödmjukhet. Jag är tacksam. Idag är det Stora Fredagen för de ortodoxa i Finland. Elisabet har berättat om gudstjänsterna där och att hon ska åka till Vasa för att delta i liturgin som också sänds i TV under Påsknatten och som jag hoppas kunna följa via nätet. Så läser jag evangelierna och tänker på Kristus och det han har gjort för mig. Det var från Mig. Då förstår jag att jag är värdefull. Jag väntar på Påsken jag också. Högtidernas högtid.

Källa: Ortodoxi.net. Helige Serafim Viritsalainen. Valda delar. Min översättning

lördag 31 mars 2012

Följ mig!

Den här meningen tog jag med mig från liturgin i Lund för två veckor sedan. Liturgierna är viktiga för mig, jag ser fram emot varje gudstjänst. Jag vill inte missa ett enda tillfälle att delta i liturgin i Lund. Det märkliga för min del har dock varit att varje resa till Lund de lördagar vi har gudstjänst där har kommit med någon överraskning. Den här gången hade man ställt in det tåg jag brukar ta för att komma i tid. Jag blev ledsen och tänkte att jag inte vill komma för sent. Jag bestämde mig dock för att åka. Jag skulle ångra om jag inte deltog, bättre en del av liturgin än ingen alls. Så jag väntade på nästa tåg och jag kom fram. Jag var lycklig över att jag valde att åka. Jag fylldes av ro och vördnad och glädje. För mig är den ortodoxa liturgin starkt förknippad med tanken att tjäna Gud. Mycket bön. Deltagarna ber för andra, tackar och lovsjunger. Och från fader Tikhons tal tog jag till mig det Jesus säger: Följ mig! Den meningen fastnade i mig och följde med mig när jag lämnade kyrkan. Att tro är en möjlighet. Ändå är det inte bara en möjlighet utan bredvid som följeslagare till tron finns också en mängd tvivel. Viljan att följa är stark för mig, att förverkliga den tanken är svårare. Speciellt under de senaste månaderna när jag sökt nytt arbete när jag plötsligt blev arbetslös har jag ofta tänkt att det skulle i alla fall ibland vara en lättnad om jag bara kunde be det jag behöver, då skulle jag ha lättare att följa uppmaningen. Tro som beställningsbyrå, hur skulle en sådan tro vara? Inte svårt, men jag skulle behöva ta ansvar för mina beställningar. Det kanske ändå är bättre att det är som det är. Även om det svider när det inte blir som jag tänkt mig. Eller att jag får vänta. Fader Tikhon pratade ju även om att det kostar att följa Jesus. Innan vi lämnade kyrkan berättade han också att den här dagen skulle några systrar från Minsk sälja ikoner i Domkyrkan. Jag blev nyfiken och gick mot kyrkan funderande på denna mening "följ mig". Väl inne i Domkyrkan hittade jag inte nunnorna men väl en ikon med Guds Moder och Jesusbarnet. Jag blev överraskad över bilden i en luthersk kyrka, men stannade framför den och tänkte på denna kvinna som var beredd att ödmjukt ta emot sin uppgift. "Ske din vilja!" Jag undrar ofta över Guds Moders övertygelse. Hon valde att följa Guds vilja. Hon visste att det valet fick stora konsekvenser. Det skulle inte vara en lätt väg. Ändå valde Guds Moder att säga dessa ord. "Ske din vilja". Jag tänker ofta på det. Vid ingången hittade jag så systrarna från Minsk, två unga och mycket snälla kvinnor och deras bord.  På bordet hittade jag en reseikon, inte större än en tändsticksask. Jag öppnade den och till vänster såg jag Kristus och till höger Guds Moder med Jesusbarnet. Den lilla resikonen skulle följa med mig. Jag skulle äntligen ha en reseikon. Tanken gjorde mig upprymd. Jag betalade och talade en liten stund med de vänliga systrarna. Sedan stoppade jag  ikonen i min väska och lämnade Domkyrkan. Trots litenheten kände jag tydligt ikonen i väskan. Att en så liten sak kan vara så närvarande. Jag tänkte på uppgifterna en ikon har i våra liv: en av dem är att skydda. Nu skulle denna ikon följa med mig överallt i min väska för att skydda mig. Jag kände glädje över den vetskapen. Men den skulle också påminna mig om den väg jag vill välja. Så fick jag och började ett nytt arbete och på tåget dit sitter jag varje morgon med ikonen i handen och betraktar den. Under tystnad betraktar jag den. Jag tänker på det både Anthony Bloom och Wilfrid Stinissen skriver: du ska också vara tyst inför Gud. Då ger du Gud tillfälle att tala till dig. Så sitter jag alltså på tåget i ett Skåne som börjar vakna till våren med min ikon i handen. Igår visade jag denna lilla ikon för Marjatta som alltid sitter bredvid mig på ikonmålarkursen. Det var fredag och det betyder kursdag. Marjatta öppnade reseikonen och blev berörd och glad. Försiktigt lade hon den på bordet framför oss. Sedan presenterade hon ikonen för alla andra deltagare. Och vi målade våra ikoner framför Kristus och Guds Moder. Idag skulle jag måla bakgrunden till min ikon. Jag hade länge tänkt på vilken färg den skulle ha. Jag ville ha en viss gul nyans, glorian lite ljusare. Försiktigt började jag blanda färger och fick hjälp av läraren att hitta rätt. Jag målade och kände stort lugn. Jag pratade till ikonen som jag brukar när jag målar. Jag blev klar med bakgrunden. Plötsligt hörde jag lärarens röst: den blev fantastisk! Den är perfekt! Vilken harmoni! Jag lyfte blicken och blev förvånad. Tittade på Marjatta som sade: ja, Katja, den är fantastisk! Jag ser inte på ikoner som fantastiska eller vackra men jag studerade på bilden. Det finns en harmoni i den. Och det är lätt att se vem betraktar mig från ikonen. Jag blir glad när jag tittar på bilden och säger till den: så du har hjälpt mig. Jag är mycket lycklig när jag packar ihop målarverktygen. Jag tar min lilla ikon och stoppar den i fickan. Glädjen är närvarande ännu när jag är hemma. Min första ikon ligger och torkar i Malmö. Jag tänker på bönen prästmunken ber innan han börjar måla: "Upplys och ge vishet åt Din tjänares själ, hjärta och sinne och styr dessa händer till att på ett oklanderligt och framstående sätt avbilda Din gestalt, Din rena Moders och Dina helgons, till din ära". Jag var också en förvånad person denna kväll. En önskan som föddes för 39 år sedan hade blivit verklighet idag. Jag trodde inte att det var möjligt för mig att måla en ikon. En annan tanke dök också upp i mitt huvud denna kväll, Det var en sak som jag inte hade förmåga att tänka då för länge sedan: att jag en dag skulle måla en ikon till Guds ära. Jag visste inte om hur det är att känna vördnad för personerna på ikonerna. Ordet helighet saknades i mitt ordförråd trots att jag var troende på den tiden. En aktiv kristen i en luthersk församling i Finland. En ikon är helig. En dag skulle denna helighet ta en central plats i mitt liv då jag igen stapplande går på trons väg. Det kunde jag inte ana då.

Källor: Stinissen, Wilfrid. Vandring till sanningen
           Bloom, Anthony. Texter i urval
           Schöldstein, Christina. Guld och Azur

lördag 10 mars 2012

Anthony Bloom, Metropolit Antonij av Sourozh (1914-2003)

har blivit betydelsefull i mitt liv. Söker mig ofta till hans hemsida där man kan läsa hans tal. Jag blev bekant med Anthony Bloom när jag läste hans bok om bönen och hur man ska lära sig att be. Boken väckte många tankar kring bönen. Jag minns att jag tänkte att jag har blandat ihop bönen med att beställa saker. Hur ofta har jag inte bett om det jag ansett jag har rätt att få för att vara nöjd. Sedan har jag varit besviken när det inte blivit som jag hade tänkt. Bönen är så mycket mer, det är att leva hela tiden i bönen, i gemenskap med Gud. Att möta Gud. Tanken var förbryllande och jag förundrades över den. Har inte slutat med den förundran. Den här gången beställde jag från biblioteket två av hans böcker. Texter i urval och Resa till verkligheten. Det är två till storleken små böcker, tunna är de också. Jag läser dem snabbt tänker jag. Ett par resor till Malmö, så är de klara och jag har fått ny kunskap. Det var min tanke. Det blir dock ingen snabb resa med Bloom den här gången heller. Det visar sig att varje rad i de här till synes anspråkslösa böckerna innehåller tankar som tvingar mig att stanna till, tänka efter, begrunda. Anthony Bloom ger själv rådet att välja ut en text, meditera över den timme efter timme, dag efter dag till vi har uttömt all vår förmåga, intellektuell såväl som emotionell. Vi ska vända och vrida texterna så att vi blir helt förtrogna med dem och under denna process kommer vi att genomgå en förvandling. Nåväl, igår läste jag en mening med innebörden att om man tror att saker och ting bara händer av en slump så är det inte att tro på Gud. Anthony Bloom skriver också att varje möte är ett möte i Gud och inför hans ansikte. "Vi är sända till alla vi möter på vår väg- antingen för att ge eller för att ta emot- ibland utan att vi ens är medvetna om det." Jag tänkte på det när jag satt på tåget på väg till Malmö. Morgonen hade varit en positiv upplevelse. Jag har sökt arbete och varit orolig över att behöva vänta. Nu hade jag fått många positiva besked, pratat med trevliga, varma människor. Jag fick ta emot hjälp av människor som vill se det positiva hos mig. Då är det ju lätt att tänka på att vi är sända till de här människorna. Jag var på väg igen till min målning. Det är en trevlig stund, sitta och måla. Jag märker att jag ofta pratar med min målning, tänker på egenskaper personen på ikonen har: ödmjukhet, lyhördhet, mod, trofasthet. Framför allt de orden: ske din vilja. Det tänker jag ofta på. De orden följer mig troget. Det är en så stor tanke. Det är snälla människor som jag möter på kursen, verkligen behagliga att dela dessa stunder med. Det är lugnt och tryggt i salen när vi målar. Vid den tanken är det helt i sin ordning att ta emot budskapet att vi är sända till alla vi möter. Men när mötet kräver mer, blir en utmaning, där min värld utmanas, min personlighet. Jag tänker på mötet min vän fick vara med om, ord om hennes personlighet, sätt att sköta sitt arbete. Eller där, i den trygga salen, i vänligheten, när de för mig heliga personerna förvandlas till vackra personer. Alla respekterar ikonen och ingen vill såra människor som ber framför dem. Och ändå blir det denna konflikt. Jag målar på kläderna, blandar färgerna och lyckas få fram färgen som jag hade veckan innan. Läraren hjälper mig med skuggorna. Kvinnan bredvid målar också kläder, vill ha skarpa färger. Vi diskuterar dem. Läraren säger att vi nästa vecka ska ge besked på om vi fortsätter på kursen till hösten. Vad ska jag svara? Jag vill gärna måla ikoner. Det blir dock en känsla av osäkerhet inom mig, när jag tänker på att här är ikonerna tagna ur det sammanhang där de hör hemma. Jag tittar på kvinnan som själv har skissat sin målning. Hon arbetar noggrant, koncentrerat. Hon visar stort intresse för sitt verk. Hur ska jag förhålla mig till detta jag sänds till. Det är så att leva med tron i vardagen, att kämpa för att förstå det jag lär mig, läser, begrunda, vända och vrida. Om och om igen. Jag kommer också ihåg att Anthony Bloom säger att ibland måste vi betala med vårt eget blod för det vi ger. Just nu är min plats här, den är välsignad av Gud. Jag måste vara öppen och helhjärtat gensvara på det som erbjuds oss, vare sig det är bitterhet eller glädje, vemod eller förundran. Så säger Anthony Bloom. Han har lång erfarenhet av tron, han har läst andra kyrkofäder. Han vet att det är en kamp att leva i tron. Jag minns när han berättade om sin väg till en troende människa. Jag kan lätt fastna vid detta som kostar blod som Anthony Bloom säger. Det är inte utan att jag tänker att det är svårt med alla dessa kamper. Men jag fortsätter att tänka på detta att jag är sänd till den här salen idag. Då alldeles i slutet av lektionen säger kvinnan vid sin målning: men den ser ju inte ut som ikon. Jag kan inte låta bli att le. Jag oroar mig så lätt i onödan. Jag har ju möjligheten att ge bort mina omsorger. Så enkelt det är att glömma det. Det är bra att få påminnelse om det mitt i mötet.

Källor: Metropolit Anthony. Texter i urval. Libris. 1994

tisdag 6 mars 2012

Rättegång

En kväll i höstas möttes några ungdomar. Mötet slutade med att en ung pojke dog och tre unga män har sedan dess suttit häktade. Igår var tredje dagen i den rättegång som ska klargöra vad som hände den där kvällen. Jag var där för att lyssna. En av de här unga männen känner jag väl. De andra känner jag också till. Jag känner också till deras familjer. En syster till en av männen kände jag väl för några år sedan. "Hej, det är länge sedan!" Nu träffas vi här, under omständigheter som vi inte kunde ta i beräkning då. Jag tittar på de andra; mammor, pappor, syskon, kamrater. Vi vill förstå, stötta, se de tilltalade. Samtidigt är vi ledsna över att en ung pojke dog. Vi är också ledsna över att människor som vi känner väl har varit där det hände, är inblandade i detta svåra att en ung pojke dog. Så mycket tankar och känslor, frågor. En utmaning att hitta ett förhållningssätt till. Jag förstår att familjerna har haft en smärtsam tid sedan den där kvällen i höstas. Det är inte bara de som var direkt inblandade i händelserna som berörs av det fruktansvärda utan även många andra.
Så släpps vi in i rättssalen. Framme sitter domaren, tre nämndemän, en sekreterare. De tilltalade sitter på ena sidan av salen med sina advokater. Där sitter också pojken jag kände när han var yngre. Nu sitter han där med sin advokat i en snygg skjorta, mycket längre än då. Lugnt sitter han där och väntar på att rättegången ska börja. På andra sidan sitter åklagaren, han som har beslutat att åtalet gäller mord. Bredvid honom sitter en ung pojke. Han kan inte svenska, så bredvid honom sitter en tolk. Han ska höras som vittne.
I flera timmar förhörs pojken. Om och om igen får han berätta om detaljer från kvällen. Advokaterna ifrågasätter, frågar en gång till, frågar om tider, åt vilket håll han sprang och i vilken ordning. Jag undrar hur mycket man kan komma ihåg efter så många månader och speciellt efter en händelse som har varit kaotisk och väckt känslor. Dessutom ska han berätta om allting genom en annan person. Men pojken är lugn och behåller tålamodet hela förhöret genom. Emellanåt tittar vi på film från rekonstruktionen. Jag tittar på pojken jag känt i flera år och som nu blivit vuxen. Han lyssnar noga, antecknar, diskuterar med sin advokat. Jag tänker att han har mognat. Framför allt tänker jag att han är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande. Egentligen har jag vetat det hela tiden. Han är sådan. Pojken, eller den unge mannen som han är idag, har alltid varit sådan. Han vet vad som är rätt och fel. Han vet att han handlar snabbt i vissa situationer och står för sina handlingar. Han har varit en utmaning och en berikande erfarenhet i mitt liv.
Så sitter vi där alla och jag tänker på denna rättegång. Två världar som möts. Jag tänker på dem som förhör, på dem som lyssnar för att avgöra konsekvenserna av det som läggs fram. Det är människor som är vana vid att använda språket för att nå sina mål, för dem är denna sal en arbetsplats, de har möjligheter till andra val i livet än de tilltalade eller vittnet.  Jag tänker på den unga pojken som ska försvara det som står på sidan 221 i den tjocka förundersökningen. "Du sade ju så här till polisen, men nu har du ändrat dig, hur kommer det sig?" Jag undrar hur många sidor pojken skulle orka läsa i den tjocka pärmen och vad han skulle få ut av den. På eftermiddagen förhörs en av de tilltalade om den dagen då allting hände. Och han berättar, bemöter frågorna ordentligt. Två världar, två språk. "Hur var han till humöret?" " Vad menar du, normal." Jag tvivlar inte på domarens, åklagarens och advokaternas vilja att reda ut den här sorgliga historien. Jag ser att de har förberett sig noga, är koncentrerade, inget dömande i förväg. Det tar sitt ansvar. Ändå. Två världar.
Den tredje dagen i rättegången är slut. Familjerna söker kontakt med de tilltalade, vinkar till dem, ler.
Jag är trött efter dagen i rättssalen, så många intryck, så många tankar.
Rätten ska avgöra det som samhället gett den i uppgift att göra. Döma. Den ska väga allt som sägs, bedöma trovärdigheten. Alla är lika inför lagen. Alltså ska rätten utan att blanda in känslor avgöra, vilka konsekvenser som denna kväll får och för vem och även varför. Sedan ska domen falla, eller det heter ju påföljd. Jag undrar hur domaren och nämndemannen resonerar, hur ser deras världsbild ut. Hur tänker de när det pratas om gäng, humörsvängningar.
Jag tänkte på samtalet med systern till mannen som jag följde i flera år när han på väg mot vuxenlivet. Det har varit en svår tid för hela familjen sedan oktober. Hon berättade hur svårt det är att tänka på det som sägs i stan, som dömt brodern i förhand. "Vad var det jag sade, han har ju alltid varit problematisk." Systern säger att det är ju hennes bror och han är ju mycket annat än bara en arg individ. Jag vet det. Jag har sett många sidor av honom, vi alla har olika sidor. Det är lätt att döma en annan, fördöma.De här unga männen har redan fått en stor konsekvens. De ska resten av livet bära tanken om att de har varit med om en händelse som slutade att en ung pojke dog. Det är ett tungt ansvar att bära. Familjerna har en stor uppgift, leva den här tiden med rättegången, vänta på utgången och sedan stödja pojkarna framåt. Leva med omgivningens tankar.
När jag kommer hem tänker jag på Förlåtelsens söndag. Jag minns att jag läste att då ska man be varandra om förlåtelse och när man förlåter ska det vara en äkta förlåtelse, komma inifrån hjärtat. Jag kom ihåg hur jag reagerade när jag tänkte på detta att älska sin nästa, att förlåta dem som har gjort fel. Jag tyckte att det lät naivt, får jag inte försvara mig. Nu när jag tänker på dessa familjer och deras stora uppgift kommer en annan synvinkel. De har rätt att älska sina barn och bröder. Och när jag tänker efter, i den kärleken finns ett hopp. Det hoppet kan leda till andra val, när det är dags att ta nya stapplande steg bort från det onda som hände. Jag minns meningen "låt kärleken bli ett kil mellan dig och det onda" Då är tanken om förlåtelse och kärlek en klok tanke, en modig tanke. En helande tanke. Jag tänker också på det jag läste om att döma. Om jag dömer någon tar jag Guds roll och det har jag inte rätt att göra. Det är en lättnad att slippa fälla domar över andra egentligen. När jag sedan tänker på den unga mannen som en gång hade svårt att tro på sig själv och sedan började drömma om ett jobb och som jag idag såg där i rätten. Jag förstod att han var beredd att svara för sina handlingar. När jag tittade på honom såg jag också att han hade haft tid till eftertanke. Då kom plötsligt ikonen i kyrkan i Kristianstad ikapp mig. Jag tänkte på det svåra som jag läste om och som verkade som en omöjlig uppgift: du ska se Kristus i varje människa, bakom alla val och egenskaper, innerst inne finns Kristus i varje person du möter och din uppgift är att se det. Och jag tänker att det som en gång lät som en absurd tanke, rent av barnslig nu visar sig vara en möjlighet. Jag tänker på alla förändringar som kan komma till stånd om vi anstränger oss. Enkelt, men svårt. En stor möjlighet dock.

söndag 4 mars 2012

Förra söndagen

deltog jag i liturgin i Kristianstad. Det var en stor händelse för mig som har saknat möjligheten att besöka en ortodox kyrka. Jag uppskattar våra liturgier som vi har i Lund. De är dock sällan och därför har jag tänkt att jag skulle kunna åka till Kristianstad någon gång mellan liturgierna i Lund. Det var förlåtelsens söndag och Stora Fastan skulle börja dagen efter. Det var flera nationaliteter representerade i kyrkan och därför användes flera språk än svenska under liturgin. Jag såg att det var lite olika traditioner när man bad framför ikonerna. Jag hade läst om det på ortodoksi.net och såg det nu i praktiken. Tron är dock den samma och jag börjar förstå vikten av att delta i livet inom församlingen. Jag tänkte på oss alla där i kyrkorummet, alla i vördnad framför ikonerna. Ikonen en viktig del i vår tro. Det starkaste intrycket blev för min del dock när jag bad framför Kristus  och jag såg det som fader Arsenij säger: det är inte vi som ser på ikonen utan det är ikonen som ser på oss. Den tanken följde med mig hem och har stannat hos mig också hela veckan.
Så kom fredagseftermiddag igen, en eftermiddag att se fram emot. Jag åkte till Malmö för att fortsätta med min ikon, lektion fyra. Idag skulle jag måla kläder. Jag studerade färgerna på den ursprungliga ikonen och började blanda och kom igång med målandet. Det är dock lite komplicerat att måla olika nyanser, det är ju veck i kläderna, skiftningarna ska fram. Det är så lustigt tänker jag, jag behåller lugnet även om jag ser att här kan man inte hasta fram något, lugnt och om igen. Stämningen är lugn, alla är fokuserade på sina målningar. Så glider samtalet in på ikonerna. Någon skulle pröva ett helt nytt sätt att tillverka ikoner. Någon vill ha smakråd: blir det finast med denna ljusblåa eller ska jag ta detta mörkare, någon ändrar på munnen för den ser så ledsen ut. När det kommer till personerna vi målar och deras relationer reagerar jag spontant och två olika synsätt möts.
När jag åker hem tänker jag på detta med ikonerna och det som Christina talar om ikonmåleriet som levande skrift och att den heliga bilden förvaltas av ikonograferna. Hur mycket kan man då testa tekniker, väljas mellan nyanserna, eller förändra uttrycket i ansiktena innan man ändrar skriften. Jag tänker på min bakgrund inom den lutherska kyrkan där budskapet blev för suddigt eftersom man gav så mycket utrymme åt olika tolkningar. Det blir onekligen en konflikt i mig och jag känner ett ansvar, men hur göra det på ett bra sätt som öppnar för diskussioner om vad som är ikon och vad som är kurs i måleri där ikonerna är förebilden.
Idag är det Ortodoxins söndag i Sverige, Ortodoxins seger över dem som ville förstöra ikonerna.
Idag är det Gregorius Palamas söndag inom den ortodoxa kyrkan i Finland. Den symboliserar också den andra segerdagen för ortodoxin. Hannu Pyykkönen har skrivit om Gregorius Palamas på ortodoxi.net.
Gregorius Palamas föddes ca 1296. Redan som ung var han intresserad av klosterlivet. Ca 1317 flyttade han med sina två bröder till bergen Athos och började genast lära sin den inre bönen enligt hesykasmen. Senare fick Gregorius Palamas  försvara den ortodoxa tron när en munk vid namn Barlaam ifrågasatte profeterna och deras kunskap om Gud. Barlaam hade skolastisk skolning bakom sig och ansåg att filosoferna hade bättre kunskap om Gud än profeterna. Barlaam föredrog fostran och studier framför bön och meditation. Gregorius fick svara på Barlaams tankar. Han gjorde en skillnad mellan att känna Guds väsen (grek. ousia) och Hans kraft (grek. energeiai). Han påminde om den ortodoxa läran som säger att det är omöjligt att känna Gud (veta vem Gud är) men det är möjligt att känna Gud i Hans kraft (veta vad Gud gör och vem Han är i förhållande till skapelsen och människan) eftersom Gud blev människa. När Gregorius försvarade hesykasmen skrev han "Till försvar för dem som praktiserar den Heliga tystnaden" där han skrivit bl a det gudomliga ljuset. År 1341 bekräftade synoden den Heliga Gregorius lära som ortodox och Barlaam flydde till Italien. Gregorius Palamas dog år 1359 och kanoniserades 1358. Hans skrifter finns i Filokalia.
Jag fick finsk ortodox kalender i början av veckan. Jag har studerat den, den svenska kalendern likaså. Jag minns den känsla av förvirring jag hade i början när jag bekantade mig med den ortodoxa tron, alla dessa heliga människor minnesdagar och veckor med olika namn. Nu börjar det bli struktur. Framför allt har jag börjat förstå att det finns sammanhang och förklaringar. Det är dock viktigt att studera och lära sig, enkel är inte denna resa. Nu förstår jag varför vi fick det rådet när vi började närma oss den här kyrkan. Jag är dock bara i början och ännu återstår mycket att lära sig. Ortodoxins söndag och den Heliga Gregorius  påminner mig också om att tron måste försvaras, läran måste hållas levande ännu idag eller kanske just idag. Det blir en tanke att ta med mig till nästa lektion på min kurs.

Källor: Hannu Pyykkönen. Ortodoksi.net

lördag 25 februari 2012

Ikoner, tredje lektionen

Att vara ikonmålare är att utöva en tjänst i och för kyrkan. Jag tänkte på det jag läste på ortodoksi.net inför ortodoxins söndag om att en ikonmålare ska ha personerna i ikonerna som sina förebilder i livet. Jag tänkte också på bönen som jag läste i Christina Schöldsteins bok och som en ikonmålare ska läsa varje gång innan han målar. I den sägs det bl a: "Du min Gud och alltets Härskare, upplys och ge vishet åt Din tjänarens själ, hjärta och sinne och styr dessa händer till att på ett oklanderligt och framstående sätt avbilda Din gestlat, Din rena Moders och Dina helgons, till Din ära "  Jag har hört någon gång sägas att en ikonmålare bara lånar sin hand åt Gud i sitt arbete.
Redan på morgonen väntade jag på kursen. Jag tänkte på ikonen som väntade i Malmö. Ansiktet skulle jag fortsätta med och sedan skulle jag måla handen. Jag påminde mig om att det är tredje gången jag går på kursen, det behövs mer erfarenhet innan jag ens kan vänta mig att jag känner att jag vet hur jag ska göra. Jag får ha tålamod. Ändå fick jag konstatera att det inte är lätt att vara nybörjare. När jag satt där med min palett och mina färgtuber blev jag sittande. Hur var det nu? Vilka färger skulle jag blanda? En stund satt jag och funderade innan jag valde färgerna: vitt skulle jag ha, alldeles säkert, men sedan? Just det, gult men vilken av de två. Jag kom ihåg det och orange och brunt. Sedan blanda och blanda tills den rätta nyansen kommer. Det tog sin tid men jag fick fram färgen. Igen en paus innan jag vågade börja med ansiktet. Hur ska jag göra för att inte förstöra? Jag kom igång med måleriet också. Efter en stund märkte jag att färgen inte stämde. Vågar jag ta lite från den vita klicken på paletten? Jag vågade. En liten stund kände jag tanken "jag klarar inte det här, hur kommer det sig att jag började här". Tanken försvann och jag fortsatte måla. Det blev en jämnare yta så småningom. Det blev det. Medan jag målade kom jag att tänka på en artikel jag läste på nätet. Det var en kyrklig tidning vet jag, kan bara inte komma på vad den heter. Artikelförfattaren var i alla fall orolig över att Peter Halldorf i sin verksamhet i Bjärka-Säby tillåter kurser i ikonmåleri, tar emot människor från samfund som använder sig av rökelse, mystik och ikondyrkan. Det strider mot Bibeln och handlar om vidskepelse skrev han. Jag hade en annan åsikt, artikelförfattaren hade nog inte fördjupat sig i vad det är han uppfattar som ikondyrkan. Jag har precis börjat den här vandringen i ortodoxin så jag kände att jag är stark nog att svara på hans sätt att tänka. Ändå funderade jag över vad jag skulle vilja säga till honom.  Det var ju så att Gud skapade människan till sin avbild, ikon, eller hur? Och jag tänkte på inkarnationen, när Kristus blev människa. Motiven i ikonerna är ur evangelierna. Vad var det som stod i Christinas bok: "Evangeliet kallas ikon av papper och bläck av Guds ord." Fadern, Sonen och Anden närmar sig den troende i bönen med dyrkan. Gud avbildas inte eftersom ingen levande människa har sett honom och den helige Ande kan endast avbildas symboliskt. Det är endast Kristus i mänsklig gestalt som kan målas i ikonerna. Ikonerna hjälper den troende i bönen, det är inte ikonen som man ber utan personerna på ikonerna. Ansiktet blev klart. Läraren hjälpte mig med ögonen och örat. Det är inte lätt att skugga i början. Nu skulle jag måla handen så den skulle få samma färg som ansiktet. Det var en utmaning, hur skulle jag göra med fingrarna? Jag målade och skuggade. Jag fortsatte samtidigt att tänka på artikeln. Fader Jarmo har rätt i att det är bekymmersamt när man lyfter ikonerna ur sitt sammanhang, gör om de till ett konstverk, ett vackert föremål. Då är det lätt att tolka att de ortodoxa ber vackra bilder, dyrkar skönheten i dem. Jag satt där med min pensel och målade och försökte få handen att få de rätta skuggorna för att den skulle bli just en hand. Jag undrade hur jag skulle förklara detta att i ortodoxin hänger allting ihop, man kan inte skilja mellan tro och handling, symboliken har sin uppgift. Jag får svårigheter med att måla handen och ber läraren om hjälp. Jag tittar på när han målar och skuggar, vana rörelser, dit har jag en lång resa. Handen och ansiktet blir klara, dags att plocka ihop. Jag sitter dock med min ikon en stund och betraktar den. Jag tittar på ansiktet, precis färdigmålat. Ser i ögonen. Då gör jag en upptäckt. Jag tänker inte på om jag är nöjd med mitt verk, om jag har gjort ett bra arbete. Jag känner bara vördnad för personen som jag ser där och jag tänker på personligheten, ödmjukheten och orden: "Ske din vilja!" Det är relationen till personen på ikonen som är det viktiga, det centrala. Det är tanken på personen som gör ikonen helig. Så får min ikon vila en vecka igen innan jag fortsätter arbetet med den. Jag är nöjd med att jag får vara på denna kurs, jag är nöjd med att kunna lära mig målandet färgklick för färgklick. Likaså kan jag känna tacksamhet över att jag är nybörjare varje dag, varje stund i allting jag gör och tänker. Är det inte så egentligen? Jag får ta den där kampen som Halldorf pratade om, kampen om vems vilja som är det avgörande, kampen om tålamodet, kampen om att hitta roten. Lätt är det inte att vara nybörjare, nej, men det ger oanade nyanser.

Källor:
 Schöldstein, Christina. Guld och Azur.Artos. 2004
                                  Ortodoksi.net

torsdag 23 februari 2012

Peter Halldorf

är pastor och aktiv i Pingstkyrkan, redaktör och ansvarig utgivare för Pilgrim, en tidskrift för andlig vägledning. Han är verksam på Nya Slottet i Bjärka-Säby utanför Linköping där han leder retreater och ekumeniska uppbyggelsemöten som samlar många människor från olika kyrkor och samfund. Peter Halldorf har skrivit många böcker om lärjungaskapet, det inre livet och den tidiga kyrkans historia.

Visst är det lustigt hur vi ibland väljer de böcker som vi behöver läsa just nu. Det är en enda röra detta mitt hem för närvarande. Det trasiga taket ska bli helt. Igår kom  takläggarna och jag skulle flytta undan alla sakerna från badrummet och förrådet så att det blir lättare att arbeta där. Allting ligger mitt på golvet i vardagsrummet. Också taket i vardagsrummet väntar på att bli helt och jag har tänkt att jag ska samtidigt rensa bort de böcker som har blivit skadade. Jag satte igång att samla böcker i plastsäckar så det blir plats för takläggarna så småningom. Det är ju lite känsligt det här att göra sig av med böcker som jag har samlat på mig sedan jag fick mitt första egna hem. De berättar om mina studier, vilka böcker jag läst och när. Det är minnen. Dock nu också skador. Vissa är böcker som är lätta att göra sig av med, det är de som kom hem i brevlådan när jag hade glömt att avbeställa dem från någon bokklubb för länge sedan. Men det finns de som fastnar i handen innan jag lägger dem i den svarta påsen. Sedan finns det de som stannar här. Så jag går och väljer.  Jag fick syn på Peter Halldorfs bok Helig rot. Den har två träd på omslaget och den är helt oskadd, ny som den är eftersom den har sluppit regnet som letade sig in genom det trasiga taket. Jag har läst många böcker av Halldorf. Han skriver mycket om helighet. Han är pingstvän men skriver mycket om den ortodoxa tron, citerar gärna olika fäder. Fast på den här boken står det Sielun juuri. Den är alltså den finska översättningen av Helig rot. Jag fick den av Elisabet i december och läste den direkt. Jag bestämde mig för att läsa om den. Så på kvällen när jag hade arbetat färdigt och kylan kändes ordentligt i hela mig satt jag i det enda varma rummet i huset och började på Halldorfs bok. Han beskrev sina resor och sin trädgård och hur han odlade sina växter, sin komposthög. Och han pratade om öken. Jag fastnade där. Varför pratar han så mycket om detta nu då? Jag läste dock vidare eftersom jag visste att Halldorf vill säga någonting. Hade ändå lite svårt att hitta till texten. På morgonen cyklade jag så till stan. Det var en solig morgon och jag förberedde mig för en lugn cykeltur. Jag hade inte lagt märke till att det fortfarande blåste efter nattens stormvindar. När jag kämpade på cykeln kom jag att tänka på det trädgårdspratet jag hade läst om i Halldorfs bok. Jag började se på min egen trädgård med andra ögon. Den har jag bara sett som besvär som tar mycket tid. Hur kommer det sig att jag inte kunnat se min trädgård som ett ställe där jag kan lära mig någonting, se naturen och dess växlingar på ett annat sätt? Att det tar tid, jag måste ha tålamod. Men tålamod har jag haft svårt att hitta. Jag fortsatte att läsa Sielun juuri idag när jag kommit hem från stan. Nu öppnade sig texten på ett helt annat sätt. Framför allt grep den ett hårt tag om mig. Han pratade om själens trädgård. Och om Guds vilja. Jag log för mig själv när Halldorf berättade om sin egen föreställning i ungdomen. Han hade tänkt sig att Guds vilja betydde alltid något annat än hans egen vilja. Det var lika bra att glömma alla egna drömmar. Den tanken har även jag haft. Dock hade Halldorf träffat pastorer som hade hjälpt honom att förstå att Guds vilja leder oss närmare vårt eget jag, inte bort från det. Därför känner vi igen Guds vilja i det som i vårt inre skänker oss frihet, äkthet och större glädje i livet. Halldorf skriver också om de Caussade, en själavårdare som levde på 1700 talet och sade att Gud kräver bara det som är lätt och enkelt. Halldorf skriver att Guds vilja är gömd i de till synes betydelselösa händelserna, i de gråa och ointressanta situationerna. Där finns en skatt! Det är en skatt som vi inte hittar, för vi tror, att vi alltid ska drabbas av någon stor och betydelsefull hemlighet för att kunna förstå Guds vilja. Så arbetade jag i röran en stund och diskade. Jag funderade över de gånger jag klagat över detta hus, alla dessa saker som måste ordnas och göras och lagas. Och naturligtvis över mina förluster som jag så ivrigt att burit med mig. Jag undrar hur många gånger jag egentligen har sagt ordet varför i mitt liv. Guds vilja i denna stund när jag diskar mitt i röran? Jag smakar på tanken. Jag tänker på de senaste veckorna då jag träffat många som sagt till mig att i detta att jag går och söker arbete och röran i huset finns en mening. Jag har nickat och hållit med. Hemma har jag känt att frågetecknet inne i mig knackat och blivit större.  Måste nog läsa vidare i boken. Då hamnar Peter Halldorf i en kris. Ingenting händer vilket leder till en känsla av meningslöshet. Han åker till Egypten för att träffa Euagrios som bor i öknen där och får rådet att vänta. Vänta? Ja, det är dags att bli kallad. ??? " Ja, Gud kallar dig till djupare vatten." Så pratar  Halldorf och Euagrios om det viktiga i att vänta. Jag känner igen mig i detta att ordet vänta bara skapar frågetecken. Halldorf pratar om sin fiende otålighet som har fått honom att jobba ännu hårdare, snabbare och effektivare. Ja, även det känner jag igen. Så kommer Halldorf till den insikten att Gud i sin nåd låter oss vänta så att vi får tid att göra om våra törstiga, sårade liv till rena och öppna kärl för skönhet som aldrig försvinner. Euagrios säger också till Peter Halldorf att när man blir trött på någonting betyder det att man blir kallad att söka efter en djupare mening i livet. Just här. För att hitta en rot som bär. Ja. så blev det att jag hittade en skatt i denna röra i mitt hem. Jag kan inte låta bli att än en gång känna förvåning och framför allt glädje över denna resa som jag har börjat. I kväll tänker jag åter igen att jag inte är på någon motorväg och kör i 180. Nej, snarare kryper jag på en stig.  Men det är klart, hur skulle jag annars hitta alla dessa skatter som jag har att finna. Innan jag lägger ifrån mig boken och lägger den bland de böcker som stannar i mitt hus som småningom har ett nytt tak som inte släpper regndroppar på mina böcker tänker jag på en mening som tog hårt tag i mig när jag läste Halldorfs bok: Men Herren var med Josef. Halldorf  pratade om Guds vilja och Josef som satt i fängelse, i en brunn och blev anklagad i Potifars hus. Men Josef höll genom alla åren fast vid Gud, tog emot allting som Guds gåva. Varje situation, såväl lycka som olycka ger oss möjlighet att träna kärlek och trofasthet. Den tanken ska jag fundera på.


Peter Halldorf: Sielun juuri .Kirjapaja. 2006
Källa: Wikipedia

onsdag 22 februari 2012

Ortodoxins söndag

Sedan år 843 har den ortodoxa kyrkan firat denna söndag till minne av segern över de som hade förstört mängder av ikoner och förföljt de troende som hade försvarat dem och deras ställning inom kyrkan år 726-780 och 815-842. På ortodoksi.net skriver  fader Jarmo Hakkarainen om ikonoklasmen som de här striderna kallas. Framför allt skriver han om de heliga ikonernas centrala betydelse för de ortodoxa. Genom rökelse, bugningar, korstecken, kyssar visar man vördnad för dem. Framför allt ber man inför en ikon. De heliga ikonerna visar målet för den ortodoxa kyrkan: gudomligblivande. Varje medlem i kyrkan är kallad till att bli helig, med andra ord Guds ikon. En ikon är inte en målning, ett konstverk. Fadern är i sitt tal bekymrad över synen på ikonen som estetiskt eller konsthistoriskt objekt, vilket leder till att vördnaden för den försvagas, även den andliga betydelsen av ikonmåleriet kommer i skymundan. Det finns kanoniska regler för en ikonmålare: ett liv i renhet, förmåga till ett andligt synsätt och ett liv med ikonerna som förebild. Det ortodoxa livet handlar om ett levnadssätt, en ortodox identitet. Ortodoxins söndag är en fest för den heliga ikonen och den ortodoxa människosynen. För den ortodoxa är kyrkan och teologin, livet och läran en enhet. Det ligger en utmaning i att få andra att förstå vad livet i en kyrklig gemenskap, som Guds folk, innebär.

Jag läste med stort intresse det  fader Jarmo Hakkarainen skriver om ikonerna och deras betydelse för de ortodoxa. Det här talet och tankarna i den är nämligen aktuella för mig just nu. Jag har funderat mycket kring ikonerna och deras ställning utanför den ortodoxa kyrkan sedan jag började på min kurs i ikonmåleri. För mig är en ikon en helig bild som berör mig väldigt djupt. Bilden av munken vid sin ikon för många år sedan är förknippat med vördnad och lugn. När jag sökt efter kurser för att kunna förverkliga min dröm om att få måla en ikon har just viljan att gestalta Kristus eller Gudsmodern enligt de regler som gäller för en ikonmålare varit stark. Jag vet att när jag anmäler mig till en kurs inom ett bildningsförbund kan jag inte förvänta mig att möta just den värdegrund som min värld lever på. Det är en trevlig kurs. Deltagarna där är snälla och har tagit emot mig på ett vänligt sätt. Läraren är hjälpsam och lyhörd. Det är en behaglig och lugn stämning på kursen. Jag vill fortsätta att måla. Jag läser böcker om ikoner hemma, fördjupar mig i deras uppgift. Steg för steg, tanke för tanke öppnas den ortodoxa världen och insikten om budskapet den står för. Och ikonen är en väsentlig del i den. Jag kan inte skilja ikonen från den ortodoxa tron. Även om jag var förberedd på att dela den här kursen i ikonmåleri med människor som inte ser på ikoner ur samma perspektiv som jag är jag tagen av att ikonen reduceras till en vacker bild. Hur ska jag förhålla  mig till det jag upplever på kursen? Jag vill inte såra de andra deltagarna på kursen, vill inte förstöra deras glädje av att måla bilder de tolkar som ikoner. Det är dock viktigt att ta fram det sammanhang där en bild blir en ikon. Det är viktigt att tala om traditionen, om regler som har betydelse i sambandet; vad händer när man skissar, hur är det med färger, fragment av en ikon. Jag har tänkt på det som fader Jarmo Hakkarainen skriver om. Vad är konsekvensen för de heliga ikonerna om man på olika kurser målar bilder av Kristus, Gudaföderskan, änglarna och kallar dem för ikoner. Jag känner ett stort ansvar för min bild och framför allt för den heliga uppgiften som ikonerna har. Precis som fader Jarmo Hakkarainen är jag bekymrad över att man lyfter ikonen ur sitt sammanhang och gör om den till ett konstverk. Jag blir tagen av den upplevelsen, den berör mig på djupet. Jag vill fortsätta att gå på min kurs. Jag vill dock också förmedla mitt budskap om ikonen och dess betydelse för livet i den ortodoxa tron. Jag vill göra det på ett sätt som inte blir ett personligt angrepp på någon utan en dialog så att förståelsen för heligheten kommer fram. Är en sådan dialog möjlig eller ens önskvärd? Det viktiga är att försvara ikonen och dess helighet. Den får inte utsättas för trender eller egna tolkningar. Det är viktigt att vara tydlig, skapa sammanhang och förståelse för den tradition som en ikon vilar på. När jag läser fader Hakkarainens text blir jag gripen av tanken om utmaningen att få andra att förstå vad det innebär att leva med sin tro som ortodox. Den gäller på en kurs i ikonmåleri också, kanske just där.

tisdag 21 februari 2012

Olof Palme

var statsminister i Sverige då han mördades på Sveavägen i Stockholm 1986.
Göran Greider är chefredaktör för Dala Demokraten. Han är också en aktiv debattör. Greider har skrivit diktsamlingar, essäer och debattböcker.
Göran Greider har skrivit en bok om Olof Palme, Ingen kommer undan Olof Palme. Det har kommit ut ett flertal böcker om Palme efter hans död. Greider skriver att han är irriterad över att det kontroversiella hos Palme glöms bort i dessa böcker, den rörelse som han var och påverkade och påverkades av göms undan. Han blir en statsminister. Med utgångspunkt på olika adresser Olof Palme har bott på och slutligen vid hans grav reflekterar Göran Greider över Palme och hans liv och politiska karriär, hans ideologiska ställningstaganden och hans engagemang internationellt. Samtidigt skriver Greider om socialdemokratin innan, under och efter Palme, samhället och dess förändringar. Han skriver om sina egna reflektioner om det som har hänt och händer i Sverige. Greider skriver på sin bok under och efter valrörelsen 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Göran Greider är en aktiv debattör som alltid vågar stå för sina åsikter och framför dem på ett trovärdigt sätt. Han är beläst och välförberedd och kan argumentera för sina tankar på ett genomtänkt och sakligt sätt. Det syns också i den här boken. Han läser många böcker som handlar om Olof Palme, hans bakgrund och hans liv i politiken. Han är kritisk till att ingen av dem och inte heller socialdemokraterna har pratat om Palme som demokratisk socialist, de har framhävt hans internationalism.  Boken är också personlig, Greiders egen uppväxt under Palmetiden skymtar fram. Att han också beskriver sina vandringar i Stockholm till de olika adresserna ökar känslan av Greiders närvaro mellan raderna och framför allt de egna reflektionerna om Palme och förändringarna i Sverige. Det är framför allt en bok om de ideologiska förändringar som har skett, om det som Palmes efterträdare har tappat bort: visionerna, idéerna, ideologin, konsekvenserna av de valen.

Jag läste om boken i någon tidning och såg den på biblioteket. Jag lånade den. För mig är boken intressant av många olika anledningar. Olof Palme var ju en framträdande politiker när jag kom till Sverige. Han var en färgstark politiker som hade talets gåva. Jag som ville lära känna detta land jag bosatt mig blev påverkad av honom och var nyfiken på de reaktioner han väckte hos människor. Jag minns att jag var förvånad över de hatkänslor Olof Palme väckte. Jag höll inte med honom alltid, men det var ett nöje att lyssna på honom: hans sätt att uttrycka sig var lysande. Han var synlig och var inte rädd för att tala om hur han tänkte och tyckte. Jag förstod mycket väl att alla inte kunde dela hans åsikter, men jag kommer ihåg att jag inte kunde förstå det hat som han väckte. Jag minns också de politiska debatterna i tv och radio på den tiden, det fanns saker och tankar att ta ställning till. Det var lätt att bli engagerad. Precis som Greider och många andra är det inte lätt att glömma dagen då Olof Palme mördades. Jag hörde nyheten på radio på morgonen och trodde att det var ett dåligt skämt och det tog några timmar innan jag förstod att det verkligen hade hänt. Olof Palme var död. När jag läste boken märkte jag att även jag tänkte att det är verkligen märkligt att socialdemokraterna har glömt Palme. Framför allt har de glömt det han stod för: visioner, engagemang, ideologiska diskussioner. Nu betalar partiet priset för det. Jag reflekterade över tiden. Så lång tid det har förflutit sedan tiden då Palme var verksam. Och så lång tid har jag varit i det här landet. Jag har några år att titta tillbaka på. Greider har rätt. Det har blivit förändringar. Jag håller med honom om att de började då på 80 talet. Den individualistiska började ta plats då. Omsorgen om nästa fick ge vika. Göran Greider talar också om den försvagade fackföreningsrörelsen, det sociala skyddsnätet som har stora hål och som ingen tar tag i. Nu har jag själv fått uppleva systemet när jag hamnat i händerna på arbetsförmedlingen och framför allt akassan. Jag har alltid trott att den avgiften jag betalat till akassan sedan 1983 var en försäkring som jag skulle få del av om jag behövde det. Nu behöver jag det. Dock i höstas jag avstängd från akassan med motiveringen att jag själv hade sagt upp mig. Att jag blivit kränkt var inte skäl nog. Jag borde ha blivit sjuk av det. Alla arbetsmarknadens lagar för hur de anställda ska bli bemötta på sina arbetsplatser slutar gälla när man hamnar hos akassan. Att jag med min uppsägning skyddade mig från att bli sjuk tar inte akassa hänsyn till. Jag överklagade beslutet. Även Lärarförbundets jurist gav sitt stöd åt akassans beslut att stänga av mig vilket är en stor kränkning. Nu undrar jag, varför stred fackföreningsrörelsen för medlemmarnas rättigheter. Vad säger vårt förbund om rätten att känna sig trygg i arbetslive?  Hur ställer sig facket till arbetsförmedlingen som inte har någon hjälp att erbjuda men kontrollerar att jag söker jobb och skickar jobbanvisningar som jag är skyldig att söka. Om jag inte gör det blir det rapportering till akassan som stänger av mig. Även om jag inte är lämplig till jobbet. Häromdagen fick jag anvisning om ett jobb i förskolan. Har inte jobbat i förskolan och har heller inte rätt behörighet. Jag är inte lämplig heller, har dock mycket annan utbildning som kostat samhället pengar och som det har nytta av. Så nog har Greider  rätt i  mycket i det han skriver. Detta land har blivit annorlunda. Kallare, mera skyddslöst. Tyst. Engagemanget har tagit paus. Dock inte hos Göran Greider. Jag har alltid tänkt att det är en man som är engagerad samtidigt som han behåller lugnet och sakligheten och faller inte för frestelsen att förolämpa någon även när han är kritisk. Så även i den här boken.


Göran Greider: Ingen kommer undan Olof Palme. Ordfront. Stockholm. 2011

söndag 19 februari 2012

Förlåtelsens söndag

De ortodoxa i Finland firar idag Förlåtelsens söndag. Grunden för hela gudstjänsten står att finna i Matteusevangeliet 6: 14-15: "Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser." Precis som namnet säger handlar hela gudstjänsten om förlåtelse. Prästen ber under gudstjänsten sina församlingsmedlemmar om förlåtelse. Hela gudstjänsten avslutas med att kyrkbesökarna går fram till prästen och säger: "Fader, förlåt mig". Prästen svarar: "Gud förlåte oss och förbarme oss." Församlingsmedlemmarna ber sedan varandra om förlåtelse. Det är meningen att man efter gudstjänsten ber sina släktingar, vänner och bekanta om förlåtelse. Den här dagen inleder de ortodoxa i Finland Stora fastan, vilket innebär att man nu tar bort både kött och mjölkprodukterna från kosten. Fastan är 40 dagar lång. Idag läser man första gången Isak Syrierns fastebön. Vid bönen faller församlingen på knäna.
Ikväll sände finsk radio aftongudstjänst från Uspenski katedralen i Helsingfors. Metropolit Ambrosius talade om förlåtelse i sitt tal och citerade Alexander Schmemann: "Den första utbrytningen från syndens boning är förlåtelse, den leder tillbaka till gemenskap, solidaritet och kärlek. Att förlåta betyder att man lägger Guds strålande förlåtelse mellan mig och min fiende. Förlåtelse betyder att man överger alla hopplösa mänskliga relationer och lämnar dem till Kristus ." Fader Ambrosius talade också om Stora fastan som fick sin början i och med aftongudstjänsten: "Ta emot fastan med glädje!" Han sade att den här tiden är en möjlighet för oss att fördjupa oss i tron och att få en inre rening. Som uppmuntran inför Stora Fastan sjöng kören Påsksånger som påminnelse om vilken stor fest som väntar på andra sidan den här tiden.

Det var en mycket vacker aftongudstjänst från Helsingfors. Fader Ambrosius har en lugn och ödmjuk röst. Jag blev tagen när han bad sin församling om förlåtelse och när kören svarade: vi förlåter dig, vår käre herde. Även när alla knäföll tre gånger vid bönen blev jag berörd. Än en gång tänkte jag på den ortodoxa gudstjänsten. Man verkligen tjänar Gud. Allting är bön: man ber om förlåtelse, tackar och lovsjunger. Man kallar dem man ber för med förnamn, vilket tilltalar mig varje gång lika mycket.
Än en gång i kväll när jag lyssnade på denna gudstjänst tänkte jag på denna ortodoxa tro. Tro och handling hör ihop. Att vara ortodox betyder att men lever sin tro i vardagen, varje stund. Jag har alltid velat ha en tro som är med mig hela tiden. Varför ska man tro om den inte syns i det liv jag lever, här och nu? I den ortodoxa kyrkan blir handlingarna konkreta, allting som sägs under gudstjänsten har sin symbolik och allt har betydelse. Handling och ord följs åt. Just idag tänkte jag på det när fader Ambrosius bad sina församlingsmedlemmar om förlåtelse. En förebild och också en påminnelse om att vi alla är lika inför Gud. Stället i Matteusevangeliet gäller oss alla. Egentligen är det inte så svårt att säga det där ordet: förlåt. Dock när jag lyssnade på gudstjänsten blev jag gripen. Jag kom ihåg när vi talade om detta i början när den ortodoxa tron började bli ett alternativ; att vara ödmjuk, älska sin nästa, förlåta. Min första spontana reaktion var att då blir man ju svag, låter andra behandla oss hur som helst. När jag nu lyssnade på orden om förlåtelse, mycket riktigt kom många smärtsamma minnen, sår och svek som jag upplevt och som har gjort så ont. Jag har tänkt på dem om och om igen. Jag ska förlåta. En svår tanke fortfarande, men inte ett tecken på svaghet längre. Men en utmaning. Det räcker nämligen inte att bara säga ordet förlåt, utan jag ska också kunna förändras i mitt inre så att jag kan gå vidare utan onda tankar om dem som sårade mig.  Gudstjänsten tog ett ordentligt grepp om mig och hela min tankevärld. Att hata och se tillbaka på de oförrätter jag anser mig ha råkat ut för ger inte mycket frukt. Det leder bara till bitterhet som skymmer sikten för det goda jag kan uppleva. Och där jag satt i kväll med datorn bredvid mig och lyssnade på denna aftongudstjänst som berörde mig så djupt kände jag att det är nog så att jag ska samla mig styrka nog att kunna förlåta och ge de smärtsamma minnena från möten med människor till en som är större än mig. Jag hör hemma i den här kyrkan med sitt  budskap om kärlek och livet i tron som kräver handling för att kunna leva. Jag märkte att det kravet är mera betydelsefullt för ett liv med mening än ett liv i det förflutna där försoning inte har plats. Så tänkte jag.
Jag vill gratulera Elisabet som idag har tagit emot smörjelsen och även deltagit i sin första nattvard i den ortodoxa kyrkan. Också det en händelse som berört mig djupt idag. "Jesus gav inte er tro, Han gav er ett nytt liv:" Så säger Alexander Schmemann.
En stor dag denna förlåtelsens dag.
 I Sverige är det dock Domdagen idag. Och nästa söndag är Förlåtelsens dag här.

Källor: Ortodoksi.net
           Yle.fi/areena

lördag 18 februari 2012

Ikonmåleri.

Ordet ikon är grekiska och betyder "figur", "bild", "likhet". Ikonerna har alltså en framträdande roll inom den ortodoxa kyrkan. De har naturligtvis en teologisk funktion, de är dock viktiga även av andra skäl. De har också en etisk, skyddande, terapeutisk och undergörande funktion. Inom ikonteologin litar man på människans förmåga att tolka och framställa bilder av bestämda, igenkännbara personer. En ikonmålare följer regler som ger vid handen hur en bild ska framställas. Till sin hjälp har ikonografen framför allt den tradition som hans/hennes lärare förmedlat, men även förlagor och tidigare framställda ikoner. På den färdigmålade ikonen skriver man namnet på den heliga personen den framställer. Sedan invigs den i kyrkan för sin uppgift.
Bibeln är den viktigaste källan för motiven inom ikonmåleriet och man strävar efter att skriften och bilden ska förmedla samma budskap. En ikonograf använder sig också av apokryfer, texter av kyrkofäderna och helgonbiografier i sitt arbete. Ikonografin har en ganska självständig roll i den heliga traditionen. Målaren gör samma sak som evangelisten och måleriet är levande skrift. På samma sätt som teologerna förvaltar Ordet, förvaltar ikonograferna den heliga bilden. Ibland kallar man också Evangeliet "en ikon av papper och bläck av Guds Ord".

Solen sken klart när jag kom till Malmö på eftermiddagen på fredag. Det var varmt i luften. Våren kändes alldeles tydligt. Jag skulle till min kurs i ikonmåleri. Jag tänkte på min bild som låg där på hyllan och väntade på mig. Idag skulle jag börja måla den. På vägen skulle jag köpa en färg till, neapalgul som behövs för ansiktet. Jag tänkte på varför jag väntat så länge med att måla ikoner. Mitt bristande tålamod. Det är så mycket detaljer och jag har känt försiktighet inför att måla ansiktet och händer. Så jag har väntat. Nu är det en bild som väntar på mig och ska bli målad. Jag promenerar från målaraffären till kurslokalen och märker att jag blir glad av solskenet. Tänker förväntansfullt på att våren kanske är på väg. Ännu mera förväntansfull är jag inför bilden som väntar. De andra har redan kommit när jag kliver in från solskenet. Jag tar fram min bild, plockar upp från väskan paletten, färgerna, penslarna, lösningsmedlet och sätter mig. Färgen jag köpt var inte bra tycker läraren. Ok, då blandar vi säger han. På paletten klickar man gult, rött, brunt, vitt. Sedan blandas det, blandas och blandas tills resultatet är en bra ansiktsfärg. Det är ansiktet jag ska måla. Tills det är färdigt. Det ska bli klart idag. Ojdå, säger mitt tålamod. Jag sätter igång. Jag målar och målar, skuggar och målar och skuggar. Ytan ska vara jämn. Jag skuggar och målar, målar och skuggar. Vad är det med ögonen, hur ska jag göra med munnen. Marjatta som är född och uppvuxen i samma stad sitter bredvid och är nybörjare även hon. Hon har uppmuntrande ord: Det är därför vi går här, för att lära oss, tänk det är fem timmar vi har målat, hur ska vi kunna det ännu. Och jag målar och skuggar igen. Men förstår inte hur jag ska göra med munnen. Läraren hjälper mig och jag tittar på när han målar och vet hur han ska göra: Självförtroendet får sig en knäck ända tills jag kommer ihåg att jag är nybörjare och han läraren. Emellanåt känns det att det här kräver tålamod, mycket tålamod. Jag ska lära mig detta, jag ska inte ge upp. Inte en tanke har jag att jag ska ge upp detta måleri. Jag märker att jag gillar det, det är viktigt och betydelsefullt. Det är det. Jag är nöjd även om jag förstår att jag får ta det lugnt, lära mig steg för steg, färgklick för färgklick, penseldrag för penseldrag. Två timmar och trettio minuter går fort när man fyller tiden med mening. Jag blir lite besviken när tiden är över. Jag tittar med vördnad på min bild. Ansiktet är klart. Jag ställer bilden på hyllan där den får stå och vänta en vecka på nästa penseldrag. Jag packar ihop verktygen och går ut i solen igen. En vecka går fort.





Källa: Christina Schöldstein. Guld och Azur. En introduktion till ikonografin. Artos. 2004

onsdag 15 februari 2012

Österbotten

finska Pohjanmaa, landskap i Västra Finlands län; 7675 km2, 174 987 invånare. Österbotten omfattar den till större delen svenskspråkiga kustregionen Svenska Österbotten. Småindustrin är livlig, och i de större orterna finns tung industri och livsmedelsindustri. Pälsdjuruppfödning och växthusodling är betydande inslag inom jordbruket. Huvudort är Vasa.

Jag har läst boken Extremt platt & otroligt nära som är en antologi med texter om Österbotten. Medverkande är författare med rötter i landskapet. Några av dem är fortfarande bosatta där, medan några bor i södra Finland eller i Sverige. Någon bor i Danmark. De beskriver det som för dem är det typiskt österbottniska och/eller sin relation till landskapet. Texterna handlar om manlighet, dialekten, frikyrkor, rävfarmare och andra företagare, kortspelet pidro, havet och den österbottniska slätten samt barrskogen.

Jag är född och uppvuxen i Karleby i Österbotten. Jag lämnade landskapet och Finland efter gymnasiet och återvänder då och då för att besöka släktingar och den vännen jag fortfarande har kontakt med i min forna hemstad. De sista åren på gymnasiet hade jag en stark längtan bort, hade som mål att ta studenten och sedan lämna Karleby. Det gjorde jag också. Har väl aldrig tagit ställning till Finland, Österbotten, Karleby eller haft någon längtan att umgås med mina sk rötter. Ändå blev jag nyfiken när jag såg på Boktipset den här boken och beställde den från biblioteket. Jag väntade mig att få någon beskrivning om Karleby, någon bekant eller bekanta platser och ville så klart se vilka författare som kommer därifrån. Bokens författare är för mig okända och jag vet inte vad de har skrivit. Texterna i  Extremt platt & otroligt nära är just platta, tonen är lågmäld för att inte säga dyster, jag saknar engagemang och överraskningar, min nyfikenhet för författarna får ingen näring. Det kanske är så det är med Österbotten, jag vet inte. Jag tyckte dock att det var intressant att höra att förnyelsen av den finlandssvenska litteraturen genomförs i allt högre grad av författare med österbottnisk bakgrund. Och sedan var det det där med pidro, kortspelet som jag glömt och som sägs vara något österbottniskt. Jag kom ihåg den sommaren när jag redan var på väg från Finland. Då spelade jag pidro med tre andra flickor. Jag kom att tänka på en av dem som tog spelet på så stort allvar att hon kastade korten när hon förlorade. Jag har glömt vad hon heter men hon blev sedan läkare och det var hon som upptäckte min fars cancer. Någon författare talade om tystnaden, att man inte talar i onödan. Det känner jag igen. Det talar också min gudmor ofta om. Hon och hennes föräldrar evakuerades från Karelen till Karleby. Hon säger att det var en märklig upplevelse att folk var så förtegna, tysta. Undantaget var min pappa med sina otaliga historier. Jag kände igen också behovet av naturen, havets och barrskogens betydelse. Egentligen vet jag inte om jag själv skulle i en antologi om Österbotten ha en muntrare ton än de här författarna. Fast tanken på min hembygd ändrades förra sommaren då jag var på besök i Karleby. Jag var med på en släktträff. Det var barn till min fars kusiner och min bror som hade ordnat den. De flesta av dem hade jag inte sett sedan jag lämnade Finland. Två av mina kusiner, också utflyttade österbottningar var också med. De hade jag inte heller haft kontakt med. Visst, nog minns jag tystnaden och den hårda skalen hos mina släktingar. Dock när vi tittade på gamla bilder och jag tänkte på gamla tider och när jag blev så varmt mottagen, kunde det gråa ge vika. Det blev ljusglimtar som gav bilden om det gråa landskapet andra nyanser. Det fanns värme och omsorg under den där till synes hårda. Och när vi satt i mosters hus och samtalade kom det nya minnen som gav nya bilder. Sedan när jag gick förbi den ortodoxa kyrkan som jag passerat så många gånger under min skoltid och som nu plötsligt blivit en betydelsefull plats för Pirkko insåg jag att jag kanske ändå kan återvända till Karleby med andra tankar än innan. Fast bara på besök.

Källor: Nationalencyklopedin
           Extremt platt & otroligt nära. Texter om Österbotten. Söderströms.2010


Susanna Alakoski

har arbetat bl a som socionom och pressekreterare åt Gudrun Schyman. Numera är hon mest känd som författare. Hon slog igenom år 2006 med sin bok Svinalängorna som blev både populär och omtalad. Hon har sedan kommit ut med boken Håpas du trifs bra i fängelset 2010 och barnboken Dagens Harri 2011. Hon har också medverkat i olika antologier. Susanna Alakoski har fått flera priser för sina böcker, bl a Augustpriset 2006 och Sverigefinska delegationens pris för sverigefinska insatser 2007.
Författaren är född i Vasa i Finland, uppvuxen i Ystad och numera bosatt i Stockholm. Wikipedia kallar henne för sverigefinsk författare.

Igår var jag och lyssnade på Susanna Alakoski på Lunds stadsbibliotek. Hon var där för att tala om sina böcker. Hon kallade sig inte för sverigefinsk författare, men nämnde att hon har kallats både invandrarförfattare och arbetarförfattare. Alakoski presenterade sig också som genusvetare och klassresenär. Författaren nämnde också de många priserna hon har fått, bl a Platinapriset för pocketupplagan av Svinalängorna och som hon hade tagit emot samtidigt med  Jan Guillou och Liza Marklund. Hon berättade också om filmen som har gjorts på boken. Susanna Alakoski besöker numera  många ställen och talar med socionomer, kriminalvården och lärare om missbruk och fattigdom, områden som hon vill belysa med sitt författarskap.

 Jag läste Svinalängorna för något år sedan. I min bokhylla är en av de böcker som kom när jag ännu var medlem i någon bokklubb och som jag hade glömt att avbeställa. Jag hade läst om boken och diskussionerna den hade väckt och så klart om de höga försäljningssiffrorna. Jag hade svårt att ta tag i boken, kände motstånd, ännu en författare som viker ut de utsatta barnen, ännu en som cementerar bilden av finnen med alkoholproblem, en finne som inte vet hur man umgås med spriten på ett civiliserat sätt. Jag blev inte förvånad över min reaktion när jag väl läste boken. Rent litterärt imponerar den inte på mig, jag har lite svårt att förstå de höga försäljningssiffrorna och de positiva recensionerna. Jo, det finns de som känner igen sig, blir sedda, jag vet. Innehållsmässigt rå, nattsvart i skildringen av livet i Svinalängorna. Jag fick lägga undan boken emellanåt, inte för att jag skulle värja mig mot utsattheten i boken, utan för att jag upplevde att den är socialpornografisk, d v s  beskriver människor och deras liv och levnadsvillkor på ett ensidigt sätt, med egenskaper som bara gör att de inte bara är fattiga utan också varelser utan förmåga till beteende som krävs för att betraktas som duglig samhällsmedborgare. Inte heller den andra boken Håpas du trifs bra i fängelset väckte någon entusiasm hos mig, den betydde ingen utveckling för Alakoskis författarskap. Ändå var det intressant att lyssna på föredraget.
Susanna Alakoski utstrålar gott självförtroende, en klassresenärs självförtroende. Min erfarenhet är att de som har gjort klassresan nämner det oftast. Det ger klara signaler; Alakoski gör sig till expert i problematiken kring missbruk och fattigdom - jag för min del tänker att missbruksproblemen inte bara finns hos arbetarklassen -  och samtidigt bjuder den till beundran; jag lyckades. Det slår aldrig fel, alla svarar med beundran och respekt. Hon kan numera som framgångsrik författare raljera över det intellektuella Lund och säga att Nämndemansgården kallas Ulf Lundellgården. Ingen ifrågasätter generaliseringen och fördomen samt det faktum att hon ut lämnar ut en person, en känd person. Susanna Alakoski berättar om sina resor runtom i landet, besök på olika institutioner. Hon är expert i missbruksfrågor numera. Jag tittar på Susanna Alakoski, född i samma trakter som jag, lite senare än jag. Jag tänker på att hon ser nöjd ut, självsäker. Jag unnar denna författare hennes framgångar, det är viktigt att vara nöjd med sitt arbete. Dessutom verkar hon trevlig och har nog hur mycket humor som helst.  Sympatisk helt enkelt. Alakoski säger att hon i sina böcker återvänder till sin bakgrund och det är naturligt då att personerna har finska namn. Då tänker jag på att hon sägs vara sverigefinsk författare och att hon har fått ett pris för sverigefinska insatser. Det är klart, jag har sett barn till finska familjer där föräldrarna har missbruksproblematik, både i Finland och i Sverige. Jag känner ännu fler finländare utan alkoholproblematik. Vad består insatsen för i Sverige bosatta finländare i? Hur mycket cementerar Susanna Alakoski bilden av försupna enkelspåriga finnar? Arbetarförfattare? Mina förebilder som arbetarförfattare är Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Väino Linna. De beskriver fattigdomen, människor som lever i den på ett sätt som inte lämnar mig oberörd. De förmedlar budskapet om levnadsvillkoren för människor  med vördnad och respekt i behåll. De tre viker inte för det dunkla, personer har konturer, bra och mindre tilltalande egenskaper, men de har alltid ett eget värde. Därför blir Lo-Johanssons, Mobergs och Linnas böcker trovärdiga, de beskriver arbetarnas historia utan att  människorna i böckerna blir medel för budskapet. Visst finns det människor som Alakoski beskriver, många. De lever bland oss idag och det är viktigt att man på olika utbildningar beskriver samhället som det ser ut, att det finns fattigdom, det finns missbruk. Jag tolkade Alakoskis beskrivning om  möten med olika fackfolk: historier från eländets land. Jag förstår inte riktigt vad Alakoski har att tillföra de som arbetar inom kriminalvården, lärarkåren, socialsvängen. De känner till verkligheten. Det är så lätt att bli expert. Vid det här laget har jag träffat många. Det är dock viktigt att fråga sig: hur mycket hjälper klassresenärerna de utsatta med sina beskrivningar om livet i svårigheter? Skillnaden mellan socialrealism och förolämpning kan vara hårfin, risken att sudda bort den är överhängande. De utsatta behöver ett bemötande som bygger på respekt. Då börjar förändringarna.

Källa: Wikipedia

söndag 12 februari 2012

Den här söndagen

är andra söndagen innan den Stora fastan inom den ortodoxa kyrkan. Det är viktigt att förbereda sig inför fastan. Den mänskliga naturen behöver träna på att koncentrera sig, förbereda sig för förändringar. De ortodoxa tänker att man "landar i fastan" under de här veckorna. Det fysiska och andliga hör ihop och fastan betyder också den konkreta fastan, alltså maten. Den här söndagen kallas också köttfastesöndagen, från och med nu ska man avstå från att äta kött. Den här söndagen är domsöndagen och temat är kärleken. Den ortodoxa kyrkan lär att det största kriteriet för våra gärningar på domedagen är Kristus kärlek till oss människor. Den ortodoxa kyrkan betonar tro och gärningar. Den stora uppgiften för de ortodoxa är att se Kristus i varje person vi möter och älska, respektera och hjälpa henne/honom. Fader Alexander Schmemann säger: "Synd är frånvaro av kärlek och betyder därför isolering, allas krig mot alla."

Jag har tänkt på religionens ställning i samhället. Fortfarande tillhör de flesta människorna svenska kyrkan. Många vill döpa sina barn i kyrkan, gifta sig där och bli begravda av en präst. När det händer att katastrofen kommer ser jag i tidningar: det är bra att kyrkan finns så folk kan vända sig till kyrkan. Vid skolavslutningar har röster höjts för kyrkans försvar. För inte så länge sedan läste jag i en tidning om en präst som var bekymrad över att det har blivit svårare att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag frågade en gång en rektor varför det var så viktigt att en skolavslutning hålls i kyrkan och hon svarade: "Det är så högtidligt, jag får tårar i ögonen. Var inte orolig dock, prästen kommer inte att prata om Jesus." Jag kände mig kränkt. I kyrkan pratar man om Jesus. Det är den lokalen där man samlas för att tjäna Gud. Jag har hört många ropa efter de kristna värderingarna. De kan leva och verka bland de kristna som vet vad som ligger till grund för dem. Tron och gärningar hör ihop. Jag har länge längtat efter kyrkan mitt i byn, en levande kyrka som står för sitt budskap. Den troende människan är en märklig människa idag. Det väcker känslor när man öppet pratar om sin tro. En tro som lever mitt i vardagen är svår att ta till sig. Fastan upplevs som för komplicerad och krävande. Det handlar om att avstå, utmanas, förbud.

Jag började i söndagsskolan när jag var sex år gammal, gick sedan i den lutherska kyrkans verksamhet ända tills jag lämnade gymnasiet. Jag läste Bibeln och jag hade en stor vilja att förstå vad som stod där. Min tro var en naturlig del av mitt liv. Något fattades dock i livet i församlingen. Det fanns ingen vuxen som tog min vilja att fördjupa mig i Bibeln på allvar. Samlingarna med kyrkans ungdom var som vilka samlingar som helst. Sedan i Sverige väntade jag i flera år att ordet skulle bli kött. Svenska kyrkan följer strömmen, vågar inte utmana, inte stå för sitt ord. Jag lämnade kyrkan. Det var en besvikelse och ett tomrum som jag fick med mig, men ett naturligt val för min del.  En vändning kom för ett par år sedan i mötet med den ortodoxa kyrkan där jag hittade en levande tro. Nu har jag alltså börjat en ny väg. Ännu finns det många frågor som väntar på svar. En sak som jag dock ofta  tänker på är att tron inte betyder att avstå, att utsätta sig för en mängd förbud. En begränsning. Som fastan. Att avstå från kött är inte någon större uppoffring i och för sig för mig, jag är vegetarian sedan många år. Däremot att idag få påminnelse om det stora, att älska sin nästa är en stor utmaning. Att möta sina medmänniskor med respekt och kärlek, även dem som sårar kräver en  hel del av eftertanke och arbete. Fastan ger en möjlighet till det, därför är den inte en börda, utan en gåva.

Källor: Ortodoksi.net
           Alexander Schmemann: Suuri paasto (Den stora fastan)






lördag 11 februari 2012

Ordet ikon

 betyder bild. I den ortodoxa kyrkan betyder inte ordet bara en bild, utan en helig bild. En ikon är inte ett konstverk i traditionell mening utan den används i den religiösa utövningen. Ikonen hjälper den troende att koncentrera sig och bli öppen för bönen. Den förmedlar också dem som inte kan läsa det religiösa budskapet. Ikonen målas för Guds ära och en ikonmålare målar ikonen med Guds hjälp. Kallistos Ware skriver: "Ikonen är alltså för det första avsedd att såvitt möjligt i sig själv vara ett för ögat vackert ting. Som sådant äger det redan ett inneboende andligt värde, det uppenbarar Gud för människan och har del i världens återlösning och förvandling." Ware citerar S:t Stefan som kallar ikonen för dörr. " Den är ett medel varigenom vi träder in i den osynliga världen, en mötespunkt mellan Kyrkan på jorden och Kyrkan i härligheten." Ikonen är alltså för en ortodox helig men Ware säger att det är inte den estetiska skönheten som gör en ikon helig "utan det faktum att den har inlemmats i en akt av tillbedjan och sålunda  ingår i vår dialog med Gud."

Redan för länge sedan, under gymnasietiden, besökte jag ett kloster nära Helsingfors i Finland. Jag har glömt vilket kloster det var, men jag kommer ihåg att jag såg alla de vackra ikonerna som gjorde ett stort intryck på mig. På detta kloster träffade jag också en munk som satt vid sitt arbetsbord och målade en ikon. Jag betraktade honom där han satt och arbetade. Han såg lugn och fokuserad ut. Det krävde mycket tålamod att måla en ikon, för mycket tyckte jag. Många detaljer, för många för att jag som då var en orolig person skulle orka sitta stilla och måla färdigt en hel ikon. Jag minns dock att munken sade väldigt lugnt till mig att jag nog skulle klara av en sådan uppgift. Man lär sig under arbetet. Jag ville lära mig. Min vilja att få en möjlighet att lära mig att måla ikoner stannade kvar hos mig, fast den lade sig så småningom. Först många år senare väcktes tanken på ikoner igen.

Det var på hösten för ett och ett halvt år sedan då Pirkko och jag började tala om den tro som vi tappat bort under denna resa i livet. Vi började tala om den ortodoxa kyrkan och möjligheten att närma sig den. Pirkko sade: jag vill sjunga i kören och jag sade att jag vill måla en ikon. I år såg jag i en kurskatalog att det finns  undervisning i ikonmåleri hos ett av studieförbunden. Jag anmälde mig. Igår var det dags att börja.

Innan kursen gick jag och köpte saker vi skulle behöva för vårt arbete: penslar, färger, pennor. Jag hade redan bestämt mig för vad jag skulle måla: Guds Moder. Hon har gjort ett stort intryck på mig. I början hade jag svårt att förstå den framträdande roll som hon har i den ortodoxa kyrkan. Jag har dock läst och funderat över hennes uppgift, henne som person. Numera tänker jag att det är märkligt att inte den lutherska kyrkan pratar mera om Guds Moder.

Det var en speciell känsla jag hade där jag promenerade med min påse med målarmaterial mot kurslokalen. Förväntansfull och spänd. Så många år som det har tagit för mig att nå detta, möjligheten att måla en ikon. Nu skulle det alltså äntligen bli av. Jag som alltid har tänkt att en av mina egenskaper är att inte kunna vänta.

Jag var framme i god tid. Det visade sig att det var många deltagare som hade målat ikoner i flera år. Vi var tre stycken nyanmälda. En av dem har sina rötter i samma stad som jag, i Karleby i Finland, dessutom inte så långt från det huset där jag växte upp.

Den första uppgiften var att hitta en ikon som jag skulle måla. Det fanns flera pärmar med bilder på ikoner. Jag hittade en bild på Guds Moder som jag tyckte skulle bli min första ikon. Jag började med att kopiera den på en träpanna. Det var en speciell känsla jag hade när jag satt med mitt arbete. Det var ingen vanlig teckning jag hade i min hand. Det var inget konstverk jag tänkte arbeta med för att få beröm för. Nej, det var bilden av Guds Moder som jag var sysselsatt med. Den skulle bli en ikon. Jag kände både respekt och lugn inför min uppgift. Och jag var glad över att ha hittat hit. Nu är bilden där och väntar på mig. Nästa gång ska jag börja måla.


Källor: Ortodoksi.net
           Kallistos Ware: Den Helige Ande i den kristnes personliga liv