Att vara ikonmålare är att utöva en tjänst i och för kyrkan. Jag tänkte på det jag läste på ortodoksi.net inför ortodoxins söndag om att en ikonmålare ska ha personerna i ikonerna som sina förebilder i livet. Jag tänkte också på bönen som jag läste i Christina Schöldsteins bok och som en ikonmålare ska läsa varje gång innan han målar. I den sägs det bl a: "Du min Gud och alltets Härskare, upplys och ge vishet åt Din tjänarens själ, hjärta och sinne och styr dessa händer till att på ett oklanderligt och framstående sätt avbilda Din gestlat, Din rena Moders och Dina helgons, till Din ära " Jag har hört någon gång sägas att en ikonmålare bara lånar sin hand åt Gud i sitt arbete.
Redan på morgonen väntade jag på kursen. Jag tänkte på ikonen som väntade i Malmö. Ansiktet skulle jag fortsätta med och sedan skulle jag måla handen. Jag påminde mig om att det är tredje gången jag går på kursen, det behövs mer erfarenhet innan jag ens kan vänta mig att jag känner att jag vet hur jag ska göra. Jag får ha tålamod. Ändå fick jag konstatera att det inte är lätt att vara nybörjare. När jag satt där med min palett och mina färgtuber blev jag sittande. Hur var det nu? Vilka färger skulle jag blanda? En stund satt jag och funderade innan jag valde färgerna: vitt skulle jag ha, alldeles säkert, men sedan? Just det, gult men vilken av de två. Jag kom ihåg det och orange och brunt. Sedan blanda och blanda tills den rätta nyansen kommer. Det tog sin tid men jag fick fram färgen. Igen en paus innan jag vågade börja med ansiktet. Hur ska jag göra för att inte förstöra? Jag kom igång med måleriet också. Efter en stund märkte jag att färgen inte stämde. Vågar jag ta lite från den vita klicken på paletten? Jag vågade. En liten stund kände jag tanken "jag klarar inte det här, hur kommer det sig att jag började här". Tanken försvann och jag fortsatte måla. Det blev en jämnare yta så småningom. Det blev det. Medan jag målade kom jag att tänka på en artikel jag läste på nätet. Det var en kyrklig tidning vet jag, kan bara inte komma på vad den heter. Artikelförfattaren var i alla fall orolig över att Peter Halldorf i sin verksamhet i Bjärka-Säby tillåter kurser i ikonmåleri, tar emot människor från samfund som använder sig av rökelse, mystik och ikondyrkan. Det strider mot Bibeln och handlar om vidskepelse skrev han. Jag hade en annan åsikt, artikelförfattaren hade nog inte fördjupat sig i vad det är han uppfattar som ikondyrkan. Jag har precis börjat den här vandringen i ortodoxin så jag kände att jag är stark nog att svara på hans sätt att tänka. Ändå funderade jag över vad jag skulle vilja säga till honom. Det var ju så att Gud skapade människan till sin avbild, ikon, eller hur? Och jag tänkte på inkarnationen, när Kristus blev människa. Motiven i ikonerna är ur evangelierna. Vad var det som stod i Christinas bok: "Evangeliet kallas ikon av papper och bläck av Guds ord." Fadern, Sonen och Anden närmar sig den troende i bönen med dyrkan. Gud avbildas inte eftersom ingen levande människa har sett honom och den helige Ande kan endast avbildas symboliskt. Det är endast Kristus i mänsklig gestalt som kan målas i ikonerna. Ikonerna hjälper den troende i bönen, det är inte ikonen som man ber utan personerna på ikonerna. Ansiktet blev klart. Läraren hjälpte mig med ögonen och örat. Det är inte lätt att skugga i början. Nu skulle jag måla handen så den skulle få samma färg som ansiktet. Det var en utmaning, hur skulle jag göra med fingrarna? Jag målade och skuggade. Jag fortsatte samtidigt att tänka på artikeln. Fader Jarmo har rätt i att det är bekymmersamt när man lyfter ikonerna ur sitt sammanhang, gör om de till ett konstverk, ett vackert föremål. Då är det lätt att tolka att de ortodoxa ber vackra bilder, dyrkar skönheten i dem. Jag satt där med min pensel och målade och försökte få handen att få de rätta skuggorna för att den skulle bli just en hand. Jag undrade hur jag skulle förklara detta att i ortodoxin hänger allting ihop, man kan inte skilja mellan tro och handling, symboliken har sin uppgift. Jag får svårigheter med att måla handen och ber läraren om hjälp. Jag tittar på när han målar och skuggar, vana rörelser, dit har jag en lång resa. Handen och ansiktet blir klara, dags att plocka ihop. Jag sitter dock med min ikon en stund och betraktar den. Jag tittar på ansiktet, precis färdigmålat. Ser i ögonen. Då gör jag en upptäckt. Jag tänker inte på om jag är nöjd med mitt verk, om jag har gjort ett bra arbete. Jag känner bara vördnad för personen som jag ser där och jag tänker på personligheten, ödmjukheten och orden: "Ske din vilja!" Det är relationen till personen på ikonen som är det viktiga, det centrala. Det är tanken på personen som gör ikonen helig. Så får min ikon vila en vecka igen innan jag fortsätter arbetet med den. Jag är nöjd med att jag får vara på denna kurs, jag är nöjd med att kunna lära mig målandet färgklick för färgklick. Likaså kan jag känna tacksamhet över att jag är nybörjare varje dag, varje stund i allting jag gör och tänker. Är det inte så egentligen? Jag får ta den där kampen som Halldorf pratade om, kampen om vems vilja som är det avgörande, kampen om tålamodet, kampen om att hitta roten. Lätt är det inte att vara nybörjare, nej, men det ger oanade nyanser.
Källor:
Schöldstein, Christina. Guld och Azur.Artos. 2004
Ortodoksi.net
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar