Ortodoxins söndag

Sedan år 843 har den ortodoxa kyrkan firat denna söndag till minne av segern över de som hade förstört mängder av ikoner och förföljt de troende som hade försvarat dem och deras ställning inom kyrkan år 726-780 och 815-842. På ortodoksi.net skriver  fader Jarmo Hakkarainen om ikonoklasmen som de här striderna kallas. Framför allt skriver han om de heliga ikonernas centrala betydelse för de ortodoxa. Genom rökelse, bugningar, korstecken, kyssar visar man vördnad för dem. Framför allt ber man inför en ikon. De heliga ikonerna visar målet för den ortodoxa kyrkan: gudomligblivande. Varje medlem i kyrkan är kallad till att bli helig, med andra ord Guds ikon. En ikon är inte en målning, ett konstverk. Fadern är i sitt tal bekymrad över synen på ikonen som estetiskt eller konsthistoriskt objekt, vilket leder till att vördnaden för den försvagas, även den andliga betydelsen av ikonmåleriet kommer i skymundan. Det finns kanoniska regler för en ikonmålare: ett liv i renhet, förmåga till ett andligt synsätt och ett liv med ikonerna som förebild. Det ortodoxa livet handlar om ett levnadssätt, en ortodox identitet. Ortodoxins söndag är en fest för den heliga ikonen och den ortodoxa människosynen. För den ortodoxa är kyrkan och teologin, livet och läran en enhet. Det ligger en utmaning i att få andra att förstå vad livet i en kyrklig gemenskap, som Guds folk, innebär.

Jag läste med stort intresse det  fader Jarmo Hakkarainen skriver om ikonerna och deras betydelse för de ortodoxa. Det här talet och tankarna i den är nämligen aktuella för mig just nu. Jag har funderat mycket kring ikonerna och deras ställning utanför den ortodoxa kyrkan sedan jag började på min kurs i ikonmåleri. För mig är en ikon en helig bild som berör mig väldigt djupt. Bilden av munken vid sin ikon för många år sedan är förknippat med vördnad och lugn. När jag sökt efter kurser för att kunna förverkliga min dröm om att få måla en ikon har just viljan att gestalta Kristus eller Gudsmodern enligt de regler som gäller för en ikonmålare varit stark. Jag vet att när jag anmäler mig till en kurs inom ett bildningsförbund kan jag inte förvänta mig att möta just den värdegrund som min värld lever på. Det är en trevlig kurs. Deltagarna där är snälla och har tagit emot mig på ett vänligt sätt. Läraren är hjälpsam och lyhörd. Det är en behaglig och lugn stämning på kursen. Jag vill fortsätta att måla. Jag läser böcker om ikoner hemma, fördjupar mig i deras uppgift. Steg för steg, tanke för tanke öppnas den ortodoxa världen och insikten om budskapet den står för. Och ikonen är en väsentlig del i den. Jag kan inte skilja ikonen från den ortodoxa tron. Även om jag var förberedd på att dela den här kursen i ikonmåleri med människor som inte ser på ikoner ur samma perspektiv som jag är jag tagen av att ikonen reduceras till en vacker bild. Hur ska jag förhålla  mig till det jag upplever på kursen? Jag vill inte såra de andra deltagarna på kursen, vill inte förstöra deras glädje av att måla bilder de tolkar som ikoner. Det är dock viktigt att ta fram det sammanhang där en bild blir en ikon. Det är viktigt att tala om traditionen, om regler som har betydelse i sambandet; vad händer när man skissar, hur är det med färger, fragment av en ikon. Jag har tänkt på det som fader Jarmo Hakkarainen skriver om. Vad är konsekvensen för de heliga ikonerna om man på olika kurser målar bilder av Kristus, Gudaföderskan, änglarna och kallar dem för ikoner. Jag känner ett stort ansvar för min bild och framför allt för den heliga uppgiften som ikonerna har. Precis som fader Jarmo Hakkarainen är jag bekymrad över att man lyfter ikonen ur sitt sammanhang och gör om den till ett konstverk. Jag blir tagen av den upplevelsen, den berör mig på djupet. Jag vill fortsätta att gå på min kurs. Jag vill dock också förmedla mitt budskap om ikonen och dess betydelse för livet i den ortodoxa tron. Jag vill göra det på ett sätt som inte blir ett personligt angrepp på någon utan en dialog så att förståelsen för heligheten kommer fram. Är en sådan dialog möjlig eller ens önskvärd? Det viktiga är att försvara ikonen och dess helighet. Den får inte utsättas för trender eller egna tolkningar. Det är viktigt att vara tydlig, skapa sammanhang och förståelse för den tradition som en ikon vilar på. När jag läser fader Hakkarainens text blir jag gripen av tanken om utmaningen att få andra att förstå vad det innebär att leva med sin tro som ortodox. Den gäller på en kurs i ikonmåleri också, kanske just där.