heter midsommar på finska. Juhannus är en gammal form av namnet Johannes. Namnet i sig har ett budskap: Gud är nådig. Namnet på helgen berättar om anledningen till festen mitt i sommaren: den handlar om Herrens förelöpare, den är minnesdagen för Johannes Döparens födelse.
Herrens förelöpare förberedde världen för att ta emot Kristus. Hans födelsefest är en betydelsefull högtid inom den ortodoxa kyrkan.
I de liturgiska texterna beskriver man Förelöparen som Ordets röst och ängel som förlorade sitt huvud för sanningens skull.
Man vet inte det exakta årtalet för varken Förelöparens födelse eller död. Evangelierna låter oss förstå att hans aktiva verksamhet sammanfaller med tiden för kejsare Tiberius maktperiod och då Pontius Pilatus var ståthållare i provinsen Judéen. Därför antar man att Johannes aktiva verksamhet har börjat under tiden 27-29 eKr. Under tiden 1947-1956 hittade man i grottor vid Döda havet judiska heliga texter, sk Qumrans fynd. En del teologer och forskare inom österländsk kultur anser att dessa fynd också leder till Johannes Döparens fotspår. Dessa forskare anser att Johannes hade sin verksamhet i samma områden där Qumrans judiska ökenbrödraskap verkade under denna tid. Denna syn grundar sig på de gemensamma drag man hittar i både levnadssätt och förkunnelsen hos kollektivet och Johannes. Andra forskare däremot motsätter sig teorin om klosterrörelsens påverkan på Döparen.
Midsommarens stora aftongudstjänstens liturgiska texter ger Johannes Döparen epiteter som Ordets och Ljusets röst, Herrens Förelöpare, ängel och krigare. De beskriver honom som den största av profeterna. Gudstjänstens texter leder kyrkofolket i Nya Testamentets anda. Den åldriga och ofruktsamma modern, Elisabeth blir gravid med Johannes. Hans far Sakarias får från ängeln meddelandet om sin frus graviditet. Den tvivlande attityden mot innehållet i meddelandet leder till att han förlorar talförmågan.
Tiden under graviditeten är speciell. Världens Frälsare och Hans Förelöpare känner igen varandra när de ännu är i sina mödrars livmodern. Aftongudstjänstens stikira konstaterar att den Heliga Johannes spratt till i mors moderliv när han mötte Guds Moder som bar på Jesus Kristus, "född av Fadern före all tid" själva "Guds ord" som är "alltets Konung och Lagens givare". Efter Förelöparens födelse när pojken var åtta dagar gammal, i samband med omskärelsen fick Sakarias tillbaka sin talförmåga.
Stikiratexterna kallar Johannes Förelöparenför "Konungens soldat och lagens fullbordare" som är själva Ordet. Morgongudstjänstens kanoniska texter betonar att Juhannus* är Nådens förkunnare när han visar världen den lovade Messias, Kristus.
I texterna förekommer också teologiska argument som hänvisar till beskrivningar av Förelöparen. Man hänvisar till Gamla Testamentets profetior om honom, bl a till Jesaja och Habackuk.
Ursprungstexten använder den gamla formen av Johannes som alltså på finska numera används i betydelsen midsommar och som jag valde att behålla i den svenska texten.
OT. Ort.fi 120620
Översättningen är min. Den är en något förkortad version av ursprungstexten på ort.fi, den finska ortodoxa kyrkans hemsida.
lördag 23 juni 2012
fredag 22 juni 2012
Moder Igumenia Marina
begravdes alltså i går på Lintula kloster. Både på ortodoksi.net och ort.fi (den finska ortodoxa kyrkans officiella hemsida) har man skrivit om begravningen och båda sidorna har också publicerat predikan som Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo höll när han förrättade begravningen av igumenia Marina. Här är min översättning av predikan. Min förhoppning är att jag ger rättvisa åt texten som för mig förmedlar värme, visdom och kunskap om den ortodoxa tron och som jag tagit del av med tacksamhet och glädje. Framför allt ger texten mig tröst och hopp.
I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn!
Idag är vi för sista gången tillsammans med igumenia Marina för att be i detta för henne så kära Heliga Treenighetens Tempel. Snart ber moder Marina inför vår Frälsare Jesu Kristi offeraltare tillsammans med änglarna. Vi minns nu igumenia Marina och ber för henne. Samtidigt ber vi om att moder Marina ber för oss när hon står inför vår odödliga Konung och Gud. Vi ber om att moder Marina kommer ihåg framför Kristi tron oss som är kvar här på jorden: herdar, fäder, systrarna i detta kloster, anhöriga och vänner.
Samtidigt som vi ber för moder Marina om "Guds nåd, det Himmelska riket och syndernas förlåtelse" vill vi också tacka.
Vi tackar Kristus för den del som väntar de som tidigare gått samma väg med Honom: förfäderna och mödrarna, apostlarna, martyrerna, de som kämpat väl i tron och alla de insomnade. Det är tacksamhet för den belöning som vår Frälsare har lovat dem "som tagit sitt kors och följt Honom i tron".
Moder Marina tillbringade nästan 30 år i klostret och levde sig in i det som är det centrala i klosterlivet: döden som följs av uppståndelsens mysterium. I Kristus kära Marina. Du är i våra hjärtan som en av de som har tagit sitt kors och följt Honom i tron. Vi tackar idag Gud även för dig. Vi tackar Herren för att Han lät dig vara en förebild för oss genom att exemplariskt och länge tjäna vår heliga kyrka.
Döden är på ett mystiskt sätt deltagande i både Kristi lidande och Hans uppståndelse. Därför kallar vi ortodoxa döden för den personliga påsken.
Kristus själv förberedde sig omsorgsfullt för sin död och uppståndelse och lärde med sina förberedelser oss vägen till Honom. Den vägen slutar när vi en gång träder in i evigheten genom detta den jordiska världens fönster. Bakom fönstret väntar oss Kristus som är uppstånden. Hela den pedagogik som finns i vår kyrkas liturgiska diktning bygger på denna tanke. En annan central punkt som hör till dödens mysterium - och som också är synlig speciellt i klostrens gudstjänstordning - är möjligheten att vara delaktig i Guds rike redan i den här världen. Denna delaktighet i uppståndelsen upplevs i eukaristin som förenar den jordiska världen med evigheten.
En tredje grundtanke som hör till den ortodoxa kyrkans tro på uppståndelsen är bevarandet av traditionen. Speciellt viktigt i denna tradition är att vi tar avsked av den person som lämnar denna värld. Det mötet fanns i den gamla traditionen också därför att den framlidna personen skulle kunna lämna detta liv i frid med sig själv och sina kära.
Ännu en central lärdom i den ortodoxa traditionen som ger tröst till oss som följer moder Marina på den sista jordiska resan. Gud skapade inte döden. Döden finns inte i Guds verklighet.
Som bevis för detta blev på den första Julen vår Frälsare Jesus Kristus människa och vann på Påsken med sin uppståndelse över döden. I den tron och övertygelsen som dessa händelser ger oss vill vi idag följa dig, i Kristus kära moder Marina, till din sista resa på jorden. In i den tillkommande världen och in på den förhärligade vägen träder du "utan smärta, sorg och klagan."
"Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden." (Matt. 5:5). Amen
Källa: ort.fi Predikan av Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo vid begravningen av moder igumenia Marina (19301202 - 20120617). Lintula kloster. Palokki. Finland. 21020621
torsdag 21 juni 2012
Elisabet,
min väninna i Finland gav mig en ikon i gåva när jag var på Sinikkas begravning. Ikonen med Guds Moder är välsignad i Lintula kloster.
Lintula kloster är det enda ortodoxa nunneklostret i Norden. Det grundades år 1895 på Karelska näset i Kivennapa socken, i byn Lintula. Sedan år 1946 ligger Lintula kloster i Heinävesi kommun i byn Palokki i östra Finland ca 15 km från Valamo kloster.
Maria Iltola föddes år 1930 vid Ladoga sjön i Karelen. Hon tog studenten vid Kuopio lyceum för flickor och utbildade sig till folkskolelärare i Jyväskylä i mellersta Finland. Hon arbetade inom den finska ortodoxa kyrkan som notarie årern 1968-1982. Maria Iltola blev tillsammans med en annan lärare den finska ortodoxa kyrkans första missionärer då de skickades till Kenya för att både undervisa och bedriva diakoniverksamhet. Deras uppgift var också att starta verksamhet för kvinnor, barn och ungdomar. Under sin vistelse i Kenya råkade Maria Iltola för en trafikolycka vilket påverkade henne starkt. "Efter den allvarliga olyckan förstärktes mitt beslut att gå i kloster. Det var som ett tecken till mig efter lång tid av tvekan," sade hon i en intervju för tidningen Ortodoksiviesti år 2005. Maria Iltola kom till Lintula kloster år 1982 och vigdes till nunna år 1988 varvid hon fick namnet Marina enligt stormartyren Marina. Systrarna på Lintula valde henne till igumenia år 1998.
Den 17.6 dog moder igumenia Marina på ett sjukhus i sydöstra Finland efter skador hon fick vid en trafikolycka den 13.6.
På hemsidan för den finska ortodoxa kyrkan skriver ort.fi i en minnesartikel om igumenia Marinas många år på centrala positioner inom den finska ortodoxa kyrkan. "Som långvarig arbetskamrat till ärkebiskopen Paavali och sedan på Lintula kloster och även inom hela kyrkan arbetade igumenian för att föra vidare den ortodoxa traditionen som kännetecknas av glädje, trofasthet och tillit till Guds ändlösa beskydd. Hon blir ihågkommen som en rak och givmild moder," skriver ort.fi
Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo säger i sin kommentarer om igumenia Marinas bortgång till nättidningen Kotimaa24: "Igumenia Marinas bortgång är en svår förlust för hela den finska ortodoxa kyrkan." Ärkebiskopen beskriver igumenian som exemplariskt god ledare som respekterades av hela systerskapet på Lintula kloster. Han säger också att igumenia Marina representerade en gammal ortodox kultur som hade sitt ursprung i Karelen. "Under hennes tid blev Lintula framför allt ett andligt kloster som hade sin dragningskraft i en tyst andlig kamp," avslutar ärkebiskopen Leo sin kommentar.
Vår uppgift är att lära känna Gud och komma närmare Honom, säger igumenia Maria i ett filmklipp som man kan se på ortodoksi.net. Där berättar moder igumenia Marina också om klostrets historia och om dagens klosterliv. Filmklippet har engelsk text.
Moder Igumenia Marina begravdes idag på Lintula kloster under ledning av ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo.
Efter begravningen har Lintula kloster sorgetid som varar i 40 dagar.
Herra, anna ikuisen valosi loistaa hänelle, ole hänelle armollinen ja anna hänelle ikuinen elämä!
Källor: ortodoksi.net
ort.fi
Kotimaa24.fi
Lintula kloster är det enda ortodoxa nunneklostret i Norden. Det grundades år 1895 på Karelska näset i Kivennapa socken, i byn Lintula. Sedan år 1946 ligger Lintula kloster i Heinävesi kommun i byn Palokki i östra Finland ca 15 km från Valamo kloster.
Maria Iltola föddes år 1930 vid Ladoga sjön i Karelen. Hon tog studenten vid Kuopio lyceum för flickor och utbildade sig till folkskolelärare i Jyväskylä i mellersta Finland. Hon arbetade inom den finska ortodoxa kyrkan som notarie årern 1968-1982. Maria Iltola blev tillsammans med en annan lärare den finska ortodoxa kyrkans första missionärer då de skickades till Kenya för att både undervisa och bedriva diakoniverksamhet. Deras uppgift var också att starta verksamhet för kvinnor, barn och ungdomar. Under sin vistelse i Kenya råkade Maria Iltola för en trafikolycka vilket påverkade henne starkt. "Efter den allvarliga olyckan förstärktes mitt beslut att gå i kloster. Det var som ett tecken till mig efter lång tid av tvekan," sade hon i en intervju för tidningen Ortodoksiviesti år 2005. Maria Iltola kom till Lintula kloster år 1982 och vigdes till nunna år 1988 varvid hon fick namnet Marina enligt stormartyren Marina. Systrarna på Lintula valde henne till igumenia år 1998.
Den 17.6 dog moder igumenia Marina på ett sjukhus i sydöstra Finland efter skador hon fick vid en trafikolycka den 13.6.
På hemsidan för den finska ortodoxa kyrkan skriver ort.fi i en minnesartikel om igumenia Marinas många år på centrala positioner inom den finska ortodoxa kyrkan. "Som långvarig arbetskamrat till ärkebiskopen Paavali och sedan på Lintula kloster och även inom hela kyrkan arbetade igumenian för att föra vidare den ortodoxa traditionen som kännetecknas av glädje, trofasthet och tillit till Guds ändlösa beskydd. Hon blir ihågkommen som en rak och givmild moder," skriver ort.fi
Ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo säger i sin kommentarer om igumenia Marinas bortgång till nättidningen Kotimaa24: "Igumenia Marinas bortgång är en svår förlust för hela den finska ortodoxa kyrkan." Ärkebiskopen beskriver igumenian som exemplariskt god ledare som respekterades av hela systerskapet på Lintula kloster. Han säger också att igumenia Marina representerade en gammal ortodox kultur som hade sitt ursprung i Karelen. "Under hennes tid blev Lintula framför allt ett andligt kloster som hade sin dragningskraft i en tyst andlig kamp," avslutar ärkebiskopen Leo sin kommentar.
Vår uppgift är att lära känna Gud och komma närmare Honom, säger igumenia Maria i ett filmklipp som man kan se på ortodoksi.net. Där berättar moder igumenia Marina också om klostrets historia och om dagens klosterliv. Filmklippet har engelsk text.
Moder Igumenia Marina begravdes idag på Lintula kloster under ledning av ärkebiskopen för Karelen och hela Finland Leo.
Efter begravningen har Lintula kloster sorgetid som varar i 40 dagar.
Herra, anna ikuisen valosi loistaa hänelle, ole hänelle armollinen ja anna hänelle ikuinen elämä!
Källor: ortodoksi.net
ort.fi
Kotimaa24.fi
onsdag 20 juni 2012
Sinikka
hette min gudmor. Hon föddes år 1930 i Viborg, i Karelen.Under andra världskriget evakuerades hon och hennes föräldrar till Finland. Familjen kom till Karleby i Österbotten. De var ortodoxa från början, men gick över till den lutherska kyrkan. Sinikka berättade för mig att det var svårt att hitta en fungerande ortodox församling i Österbotten. De som evakuerades hamnade i olika delar av Finland och i Sverige vilket gjorde att de ortodoxa splittrades. Därför bytte familjen till den lutherska kyrkan.
Journalisten Elina Karjalainen har intervjuat i sin bok Paavali, legend redan under sin livstid ärkebiskop Paavali (1914-1988). Han var ärkebiskop under åren 1960-1987 i Finland. Ärkebiskop Paavali berättar också om de ortodoxa som var splittrade i olika delar av landet och trycket de kände från omgivningen som såg misstänksamt på den i deras ögon främmande tro, rysstron talades det om i Finland ibland. Ärkebiskop Paavali säger att på sina håll delade den lutherska kyrkan ut till unga par som var på väg att gifta sig blanketter där de lovade döpa sina barn enligt den lutherska tron.
Jag frågade Sinikka en gång om hon inte var bitter över att hon och familjen fick lämna sin hemtrakt i all hast, inte av fri vilja utan för att någon annan hade bestämt det. Att börja om, lämna det bekanta. Bitter, nej, det hände för länge sedan svarade hon. I början var det svårt i Karleby, människor och deras sätt att umgås var annorlunda än vad vi var vana vid, men det ordnade ju upp sig och jag har fått ett gott liv här. Det är nu jag lever. Så svarade hon. Hon tog vara på nuet, såg dessutom det positiva i det, alltid. När hennes man gick bort frågade jag Sinikka hur hon hanterade sorgen. Ja, jag undrade det också i början, men sedan tänkte jag att nu börjar mitt tredje liv. Tredje liv? Ja, svarade hon, först bodde jag med mina föräldrar och hade ett bra liv med dem. Sedan träffade jag Lauri och hade ett bra liv med honom också. Nu är jag här och nu och nu har jag i uppgift att se det goda i detta liv. Jag saknar naturligtvis Lauri, men man lär sig att leva med saknaden när den beror på goda minnen.
Sinikka såg på sina medmänniskor med generositet och stor förståelse. Framför allt såg hon det goda i varje person. Hur kommer det sig att du alltid kommer ihåg att se det goda. Ja du förstår, sade hon, jag har fått så mycket kärlek och det har gjort att jag alltid har känt mig trygg. Jag tror att alla behöver uppleva det jag har fått uppleva. Jag har möjlighet att dela med mig och gör det gärna. När någon nätstående gick bort, frågade Sinikka mig: allt är väl förlåtet? Förra sommaren talade hon med mig om vikten att inte döma andra. Vi talade om krigsåren då människor gjorde val som kanske inte alltid var genomtänkta. Det är viktigt att tänka på vad omständigheterna gör med människor, vilket kaos kriget skapade i landet, vilka förluster många fick uppleva. Vi kan inte ta oss friheten att döma andra utan sök förståelse i stället.
Sinikkas sätt att se på världen väckte förundran. Hon var medveten om det och en gång sade hon: Det är många som tycker att jag är naiv, rent av dum som pratar om det goda, tror på det. Mitt sätt att vara har ingenting med dumhet att göra. Jag har tänkt noga på detta, jag har studerat människor och deras sätt att hantera livet. Jag kan inte bestämma vad som kommer i min väg i livet. Jag kan dock välja hur jag förhåller mig till det som jag får uppleva. Livet är en gåva och jag har valt att se det goda i den gåvan och står för den. Andra får göra sina egna val, dem tar jag inte ställning till.
Sinikka höll minnet av de döda levande genom att berätta minnen, nämna dem i samtalen. Det var både människor och djur, alla hade plats i våra diskussioner. Efter min gudfars bortgång kom hon ihåg att säga varje år vi träffades: så Lauri uppskattade era diskussioner, som han väntade dig på besök. Jag minns att jag tänkte ofta om han överhuvudtaget hade lämnat oss annat än bara fysiskt.
Och skiljas, det gjorde vi alltid med leende på läpparna och värmande ord. Det var viktigt. Det är viktigt. Det vet jag idag. Förra året var jag på besök i Finland. Sista kvällen där firade vi min dotter som hade tagit studenten. Min bror hade inte haft möjlighet att komma till Sverige. Därför ordnade han och hans fru en fest åt henne när vi kom till Finland. Det var en vacker dag med sol och sommarvärme i luften, trevlig samvaro. Nästa dag skulle jag tillbaka till Sverige. När vi skulle ta avsked av varandra Sinikka och jag sade hon till mig: ge mig din hand. Vi får hålla varandra i hand Vi vet ju inte när och var vi träffas nästa gång. Då är det bra att ha varandras värme som minne så länge.
Det är ingen fara så länge man minns och när minnena är ljusa. Åter Sinikkas tanke. Det är de. Det finns dessutom gott om dem. Vi fick ju många år på oss att samla på dem, min gudmor och jag. Ju mer jag tänker på henne och det hon har lärt mig och pratat med mig om ju mer undrar jag om hon någonsin lämnade den ortodoxa tron, utom på pappret. Hon levde den i vardagen och blev så min förebild. Dessutom delade hon generöst med sig av sina tankar till mig i våra samtal. Som en gudmor ska jag göra.
Ollos iäti muistettu!
Källa: Elina Karjalainen. Arkkipiispa Paavali. Legenda jo eläessään. WSOY.1973
Journalisten Elina Karjalainen har intervjuat i sin bok Paavali, legend redan under sin livstid ärkebiskop Paavali (1914-1988). Han var ärkebiskop under åren 1960-1987 i Finland. Ärkebiskop Paavali berättar också om de ortodoxa som var splittrade i olika delar av landet och trycket de kände från omgivningen som såg misstänksamt på den i deras ögon främmande tro, rysstron talades det om i Finland ibland. Ärkebiskop Paavali säger att på sina håll delade den lutherska kyrkan ut till unga par som var på väg att gifta sig blanketter där de lovade döpa sina barn enligt den lutherska tron.
Jag frågade Sinikka en gång om hon inte var bitter över att hon och familjen fick lämna sin hemtrakt i all hast, inte av fri vilja utan för att någon annan hade bestämt det. Att börja om, lämna det bekanta. Bitter, nej, det hände för länge sedan svarade hon. I början var det svårt i Karleby, människor och deras sätt att umgås var annorlunda än vad vi var vana vid, men det ordnade ju upp sig och jag har fått ett gott liv här. Det är nu jag lever. Så svarade hon. Hon tog vara på nuet, såg dessutom det positiva i det, alltid. När hennes man gick bort frågade jag Sinikka hur hon hanterade sorgen. Ja, jag undrade det också i början, men sedan tänkte jag att nu börjar mitt tredje liv. Tredje liv? Ja, svarade hon, först bodde jag med mina föräldrar och hade ett bra liv med dem. Sedan träffade jag Lauri och hade ett bra liv med honom också. Nu är jag här och nu och nu har jag i uppgift att se det goda i detta liv. Jag saknar naturligtvis Lauri, men man lär sig att leva med saknaden när den beror på goda minnen.
Sinikka såg på sina medmänniskor med generositet och stor förståelse. Framför allt såg hon det goda i varje person. Hur kommer det sig att du alltid kommer ihåg att se det goda. Ja du förstår, sade hon, jag har fått så mycket kärlek och det har gjort att jag alltid har känt mig trygg. Jag tror att alla behöver uppleva det jag har fått uppleva. Jag har möjlighet att dela med mig och gör det gärna. När någon nätstående gick bort, frågade Sinikka mig: allt är väl förlåtet? Förra sommaren talade hon med mig om vikten att inte döma andra. Vi talade om krigsåren då människor gjorde val som kanske inte alltid var genomtänkta. Det är viktigt att tänka på vad omständigheterna gör med människor, vilket kaos kriget skapade i landet, vilka förluster många fick uppleva. Vi kan inte ta oss friheten att döma andra utan sök förståelse i stället.
Sinikkas sätt att se på världen väckte förundran. Hon var medveten om det och en gång sade hon: Det är många som tycker att jag är naiv, rent av dum som pratar om det goda, tror på det. Mitt sätt att vara har ingenting med dumhet att göra. Jag har tänkt noga på detta, jag har studerat människor och deras sätt att hantera livet. Jag kan inte bestämma vad som kommer i min väg i livet. Jag kan dock välja hur jag förhåller mig till det som jag får uppleva. Livet är en gåva och jag har valt att se det goda i den gåvan och står för den. Andra får göra sina egna val, dem tar jag inte ställning till.
Sinikka höll minnet av de döda levande genom att berätta minnen, nämna dem i samtalen. Det var både människor och djur, alla hade plats i våra diskussioner. Efter min gudfars bortgång kom hon ihåg att säga varje år vi träffades: så Lauri uppskattade era diskussioner, som han väntade dig på besök. Jag minns att jag tänkte ofta om han överhuvudtaget hade lämnat oss annat än bara fysiskt.
Och skiljas, det gjorde vi alltid med leende på läpparna och värmande ord. Det var viktigt. Det är viktigt. Det vet jag idag. Förra året var jag på besök i Finland. Sista kvällen där firade vi min dotter som hade tagit studenten. Min bror hade inte haft möjlighet att komma till Sverige. Därför ordnade han och hans fru en fest åt henne när vi kom till Finland. Det var en vacker dag med sol och sommarvärme i luften, trevlig samvaro. Nästa dag skulle jag tillbaka till Sverige. När vi skulle ta avsked av varandra Sinikka och jag sade hon till mig: ge mig din hand. Vi får hålla varandra i hand Vi vet ju inte när och var vi träffas nästa gång. Då är det bra att ha varandras värme som minne så länge.
Det är ingen fara så länge man minns och när minnena är ljusa. Åter Sinikkas tanke. Det är de. Det finns dessutom gott om dem. Vi fick ju många år på oss att samla på dem, min gudmor och jag. Ju mer jag tänker på henne och det hon har lärt mig och pratat med mig om ju mer undrar jag om hon någonsin lämnade den ortodoxa tron, utom på pappret. Hon levde den i vardagen och blev så min förebild. Dessutom delade hon generöst med sig av sina tankar till mig i våra samtal. Som en gudmor ska jag göra.
Ollos iäti muistettu!
Källa: Elina Karjalainen. Arkkipiispa Paavali. Legenda jo eläessään. WSOY.1973
lördag 16 juni 2012
Den blomstertid nu kommer
För några dagar sedan hörde jag en kör öva på denna sång i Lunds domkyrka. Det var en solig dag och dörrarna till kyrkan stod vidöppna. Sången hördes tydligt ut då jag passerade. Det var barnröster som sjöng, de repeterade väl inför skolavslutningen. Jag stannade till och lyssnade. Sången gjorde ont i mig.Riktigt ont. Jag tänkte på min gudmor som älskade sommaren. Framför allt uppskattade hon alla blommorna och de olika dofterna och färgerna som sommaren visar upp. Min gudmor var en stor naturvän. När jag ojade över maskrosorna och nässlorna i min trädgård sade hon: men använd maskrosbladen till sallad och gör soppa av nässlorna. Allting har sin plats i naturen. En del växter är där för att beundras, andra är nyttiga. Alla får plats.
Min gudfar och gudmor hade en stuga på landet i många år. Det var ett litet rött hus med en äng utanför. Där hade min gudmor en egen blomsteräng med alla möjliga vilda blommor. Det var gula blommor, det var blåa blommor, rosa och mörkröda blommor, lila blommor. Det var höga blommor, det var kortväxta blommor. Det var stora präktiga exemplar av någon sort och det fanns de som var mera anspråkslösa. Hittade min gudmor någon ny vild blomma någonstans tog hon den med sig till sitt lantställe och planterade den där. Det var en vacker blomsteräng och på somrarna brukade vi beundra den. På min gudmors blomsteräng fick de vilda blommorna växa i den takt de ville och bre ut sig bäst de ville. Det var den vackraste rabatten jag någonsin sett. Ogräs, säger de flesta andra, sade jag till min gudmor en gång. Ja, jag vet. Jag förstår inte det. Det är Guds egna skapelser och har sin egen plats i naturen. Till slut försvinner ju alla de vilda blommorna om vi bara betraktar dem som ogräs. Och så satt vi där vid den vackra blomsterängen. Även fjärilarna uppskattade de många blommorna. Vi såg många, många vackra fjärilar vilket min gudmor var mycket lycklig över. Välkomna gäster, tänk att de uppskattar mina blommor lika mycket som jag gör. Så kom sommaren då min gudmor kom till sitt lantställe igen. Min gudfar hade dött hösten innan och nu skulle min gudmor tillbringa sommaren där första gången utan honom. En bonde som bor i närheten hade velat visa sin omtanke om henne och den förändrade situationen och varit där och klippt gräset. Borta var också blomsterängen. Den hade han också klippt bort. Jag frågade min gudmor om hon inte blev arg över att de vackra blommorna var borta. Hon svarade: Först blev jag ledsen och besviken. Men arg, nej, snarare rörd. Jag vet att bonden är en vänlig man och ville visa sin omtanke om mig. Inte kan jag bli arg över att någon vill hjälpa mig. Nu får jag en ny uppgift: få ängen att blomstra igen. Så satt jag där och lyssnade på barnen och hörde hur de började om: den blomstertid nu kommer. Jag tänkte på blomsterängen som inte finns kvar. Huset som nu är sålt. Jag tänkte på alla somrar då jag åkt till Finland och min gudmor har varje gång hälsat mig välkommen genom att säga: Oj, än en gång får vi träffas. Som jag har väntat. Låt mig få krama om dig! Jag tänkte på denna sommar som är den första sommaren då vi inte har möjlighet att prata med varandra, diskutera, undra, njuta av tillvaron tillsammans. Jag tänkte på den verklighet som är nu och som betyder att vi inte kommer att träffas i detta liv mera. Fast vi båda önskade det. Väntade på denna sommar. Att vi skulle få träffas än en gång även om en allvarlig sjukdom hade kommit in i bilden.
Min gudmor blev sjuk i höstas. Först ville hon inte att jag skulle få veta om hennes sjukdom som var allvarlig. För mig var situationen ny. Min gudmor som alltid varit pigg och glad verkade plötsligt trött, men hade hoppet kvar: bara det blir ljusare så får jag krafter. Ja, sade jag, vi ses på sommaren. Jag kommer direkt när semestern börjar. Och jag hoppades att jag skulle få se henne. Att hon skulle få krafter. Jag bad för henne varje dag. Så i slutet av april kom samtalet med nyheten om att min gudmor hade somnat in, lugnt och stilla en måndag morgon. Nu satt jag här i den annalkande sommaren och tänkte på att jag hade undrat hur livet skulle kännas när hon inte var med mig i detta liv. Nu vet jag. Det är mycket saknad, det är mycket minnen. Framför allt är det ljusa minnen som tanken på henne väcker. Det känns dock inte tomt, jag har fått så mycket kloka tankar, mycket visdom och mycket kärlek under de åren jag har fått ha henne här att hon omöjligen kan lämna ett tomrum efter sig. Trots ett geografiskt avstånd har hon alltid känts nära. Jag saknar henne ofantligt mycket. Jag satt där vid kyrkan och tänkte på vårt sista samtal. Då sade hon till mig att alla har alltid undrat varför hon aldrig klagar. Jag prövade faktiskt det någon gång i min ungdom, sade hon, men märkte att det inte hjälpte mycket. Mitt liv har inte alltid varit lätt och även jag har haft svårigheter. Men jag har tänkt att allting kommer från Gud. Att allt Gud ger mig är till mitt eget bästa. Jag har visst undrat varför jag drabbats av svårigheter, men när livet åter blivit lättare och saker och ting ordnat sig har jag tänkt att Gud är verkligen god, det här var igen till mitt eget bästa. Jag har fått så mycket i mitt liv, både goda saker och svårigheter, jag är tacksam. Gud har alltid tagit hand om mig på bästa möjliga sätt. Så sade hon, min kloka gudmor i vårt sista samtal.
Så ringde min brors fru från Finland. Min bror och hon har en liten sommarstuga i skärgården. Den ägdes en gång av min gudmor och gudfar. Min bror fick överta den när de hittade det röda huset som blev deras nya sommarställe. En gång för många, många år sedan tog min gudmor med sig från södra Finland vitsippor som hon planterade vid stugan i skärgården. Nu berättade min brors fru att det aldrig har varit så mycket vitsippor som i år. Det är massvis med vitsippor. De blommar för Sinikkas ära.
Min gudfar och gudmor hade en stuga på landet i många år. Det var ett litet rött hus med en äng utanför. Där hade min gudmor en egen blomsteräng med alla möjliga vilda blommor. Det var gula blommor, det var blåa blommor, rosa och mörkröda blommor, lila blommor. Det var höga blommor, det var kortväxta blommor. Det var stora präktiga exemplar av någon sort och det fanns de som var mera anspråkslösa. Hittade min gudmor någon ny vild blomma någonstans tog hon den med sig till sitt lantställe och planterade den där. Det var en vacker blomsteräng och på somrarna brukade vi beundra den. På min gudmors blomsteräng fick de vilda blommorna växa i den takt de ville och bre ut sig bäst de ville. Det var den vackraste rabatten jag någonsin sett. Ogräs, säger de flesta andra, sade jag till min gudmor en gång. Ja, jag vet. Jag förstår inte det. Det är Guds egna skapelser och har sin egen plats i naturen. Till slut försvinner ju alla de vilda blommorna om vi bara betraktar dem som ogräs. Och så satt vi där vid den vackra blomsterängen. Även fjärilarna uppskattade de många blommorna. Vi såg många, många vackra fjärilar vilket min gudmor var mycket lycklig över. Välkomna gäster, tänk att de uppskattar mina blommor lika mycket som jag gör. Så kom sommaren då min gudmor kom till sitt lantställe igen. Min gudfar hade dött hösten innan och nu skulle min gudmor tillbringa sommaren där första gången utan honom. En bonde som bor i närheten hade velat visa sin omtanke om henne och den förändrade situationen och varit där och klippt gräset. Borta var också blomsterängen. Den hade han också klippt bort. Jag frågade min gudmor om hon inte blev arg över att de vackra blommorna var borta. Hon svarade: Först blev jag ledsen och besviken. Men arg, nej, snarare rörd. Jag vet att bonden är en vänlig man och ville visa sin omtanke om mig. Inte kan jag bli arg över att någon vill hjälpa mig. Nu får jag en ny uppgift: få ängen att blomstra igen. Så satt jag där och lyssnade på barnen och hörde hur de började om: den blomstertid nu kommer. Jag tänkte på blomsterängen som inte finns kvar. Huset som nu är sålt. Jag tänkte på alla somrar då jag åkt till Finland och min gudmor har varje gång hälsat mig välkommen genom att säga: Oj, än en gång får vi träffas. Som jag har väntat. Låt mig få krama om dig! Jag tänkte på denna sommar som är den första sommaren då vi inte har möjlighet att prata med varandra, diskutera, undra, njuta av tillvaron tillsammans. Jag tänkte på den verklighet som är nu och som betyder att vi inte kommer att träffas i detta liv mera. Fast vi båda önskade det. Väntade på denna sommar. Att vi skulle få träffas än en gång även om en allvarlig sjukdom hade kommit in i bilden.
Min gudmor blev sjuk i höstas. Först ville hon inte att jag skulle få veta om hennes sjukdom som var allvarlig. För mig var situationen ny. Min gudmor som alltid varit pigg och glad verkade plötsligt trött, men hade hoppet kvar: bara det blir ljusare så får jag krafter. Ja, sade jag, vi ses på sommaren. Jag kommer direkt när semestern börjar. Och jag hoppades att jag skulle få se henne. Att hon skulle få krafter. Jag bad för henne varje dag. Så i slutet av april kom samtalet med nyheten om att min gudmor hade somnat in, lugnt och stilla en måndag morgon. Nu satt jag här i den annalkande sommaren och tänkte på att jag hade undrat hur livet skulle kännas när hon inte var med mig i detta liv. Nu vet jag. Det är mycket saknad, det är mycket minnen. Framför allt är det ljusa minnen som tanken på henne väcker. Det känns dock inte tomt, jag har fått så mycket kloka tankar, mycket visdom och mycket kärlek under de åren jag har fått ha henne här att hon omöjligen kan lämna ett tomrum efter sig. Trots ett geografiskt avstånd har hon alltid känts nära. Jag saknar henne ofantligt mycket. Jag satt där vid kyrkan och tänkte på vårt sista samtal. Då sade hon till mig att alla har alltid undrat varför hon aldrig klagar. Jag prövade faktiskt det någon gång i min ungdom, sade hon, men märkte att det inte hjälpte mycket. Mitt liv har inte alltid varit lätt och även jag har haft svårigheter. Men jag har tänkt att allting kommer från Gud. Att allt Gud ger mig är till mitt eget bästa. Jag har visst undrat varför jag drabbats av svårigheter, men när livet åter blivit lättare och saker och ting ordnat sig har jag tänkt att Gud är verkligen god, det här var igen till mitt eget bästa. Jag har fått så mycket i mitt liv, både goda saker och svårigheter, jag är tacksam. Gud har alltid tagit hand om mig på bästa möjliga sätt. Så sade hon, min kloka gudmor i vårt sista samtal.
Så ringde min brors fru från Finland. Min bror och hon har en liten sommarstuga i skärgården. Den ägdes en gång av min gudmor och gudfar. Min bror fick överta den när de hittade det röda huset som blev deras nya sommarställe. En gång för många, många år sedan tog min gudmor med sig från södra Finland vitsippor som hon planterade vid stugan i skärgården. Nu berättade min brors fru att det aldrig har varit så mycket vitsippor som i år. Det är massvis med vitsippor. De blommar för Sinikkas ära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)